“Är min förälder narcissistisk?” Nedanstående text bygger, bland annat, på boken Children of the Self-Absorbed: A Grown-Up’s Guide toGetting over Narcissistic Parents av Nina W. Brown.
Förväntningar en narcissistisk förälder har på sitt barn
- Att barnet ska acceptera alla de känslor och egenskaper som föräldern projicerar på barnet.
- Att barnet ska acceptera kritik och beskyllningar (skuld och skam).
- Att barnet ska automatisk veta vad föräldern vill eller behöver, och ge det till henne (honom).
- Att barnet ska beundra föräldern, och ge föräldern sin odelade uppmärksamhet.
- Att barnet aldrig ska göra föräldern emot (för det tas som en förolämpning).
- Att barnet ska förstå att han (hon) är underlägsen föräldern, och därför inte ska reagera på nedlåtande kommentarer från föräldern.
- Att barnet ska förstå att föräldern alltid “vet bäst”
Om din förälder är narcissistisk, är detta ett mönster som har funnits så länge du kan minnas, alltså i hela ditt liv. Det är inte någon tillfällig fas som uppstår för att din förälder är sjuk, eller mår dåligt på annat sätt. Du kan fråga andra människor hur de upplever din förälder. Ser de samma saker som du, eller ser de kanske andra störande egenskaper, som du inte har reagerat på, eftersom du ju är uppvuxen med din förälder? Handlar det bara om att du känner dig kritiserad av din förälder, men inte om något annat? I så fall är det bra om du funderar på om det ligger något i kritiken. Finns det fler som klagar på samma saker? Narcissism handlar inte om att man “bara kommit i hop sig”.
Hur mår du (mådde du) när du träffar dina föräldrar?
- Känner du dig nedvärderad på något sätt? Kanske på ett subtilt sätt som är svårt att sätta fingret på? Eller blir du öppet kritiserad?
- Känner du att du är ansvarig för dina föräldrars komfort och välbefinnande, och kräver de detta av dig?
- Känner du att du ska “stå i givakt” och vara beredd studsa upp att rycka in så fort din förälder behöver något?
- Har du skuldkänslor för att du inte lever upp till dina föräldrars förväntningar: om du inte kan, inte hinner, inte orkar, inte vill?
- Har dina föräldrar stora behov av uppmärksamhet? är det du som lyssnar, tröstar, berömmer… hela tiden? Fiskar din förälder efter komplimanger från dig? Förväntas det att du säga emot (och trösta) om din förälder säger negativa saker om sig själv?
- Känner du dig ignorerad? Känns det ibland (eller ofta) som om du inte fanns?
- När du pratar om dig själv, byter de genast samtalsämne, eller riktar över fokus på sig själva på annat sätt?
- När du träffar dina föräldrar: önskar du att du var någon annanstans?
- Känner du dig “invaderad”, eller kontrollerad?
- Ska allt göras på din mammas/pappas sätt, och inget annat sätt duger?
- Blir dina åsikter avfärdade? Får du höra kommentarer som “sådär känner du inte” och “sådär tycker du inte” och “det där förstår du inte”?
- Känns det som att du måste hålla med dem om allt de säger? Känner du att du måste “trippa på tå”?
- Får du alltid sitta och lyssna på när dina föräldrar pratar negativt om andra människor?
Svarar du ja på de flesta punkterna ovan?
Hur känns det efteråt?
- Känner du dig förvirrad och sårad, kränkt eller ledsen?
- är du upprörd, arg, eller frustrerad?
- önskar du att dina föräldrar bara ska försvinna, så att du slapp att någonsin träffa dem igen?
- Funderar du ut strategier för hur du ska kunna undvika dem? “Ursäkter”?
- Känner du dig skyldig? Har du dåligt samvete?
- Tvivlar du på ditt eget omdöme? Undrar du om du missuppfattat saker?
- Fylls du av självhat? Känner du dig värdelös, oduglig eller dum?
- Känner du ett stort behov av att göra något speciellt för dem, bara för dem?
- Gör du det?
Svarar du ja på flera av dessa punkter också är det sannolikt att du har blivit utsatt för emotionell misshandel. Din förälder kan ha ett narcissistisk beteende. Vanligt i dysfunktionella familjer är att man “trillar tillbaka” in i gamla jobbiga mönster så fort familjen samlas: Blir det bråk, typ Lars Norén-pjäs, nästan varje gång ni ses? Det kan vara precis tvärt om också: Att det är förbjudet att överhuvud taget nämna det som är jobbigt, och att över huvud taget ha några känslor.
En narcissistisk person har ett osunt mönster där följande ingår:
- Stort behov av uppmärksamhet
- Stort behov av andras beundran (eller aktning, fruktan och i extremfall avsky och hat)
- Stort behov av att få känna sig speciell och unik
- Brist på empati
- Gränslöshet: Använder andra människor som en förlängning av sig själv. Tar sig friheter.
- Grandiositet, högfärd
- Ytlighet, ett ytligt känsloliv
- Använder andra människor som objekt eller redskap. Utnyttjar andra.
- Emotionell misshandel av andra
- Skyller på andra i situationer där de borde ta ansvar själva
Min mamma från början till slut.
Min med….
MIN MED – EXAKT!
Min med, skrämmande likheter.
…så är även min mor.
…och även min mamma…och pappan till mina barn…
också min bror, min pappa och en kusin…
jag är över 60 år och först nu har alla pusselbitar
fallit på plats…önskar jag hade haft tillgång till
dessa kunskaper långt tidigare,hade besparat mig mycket…
så bra att detta forum finns…
sofia
Jag har trott alla mina 57 år att det är bara min mamma. Tydligt att det är många mammor. Men vad är lösningen? Hur många barn till narcissistiska förälder själv följer mönstret och utplånar sina barns själ? Tanken är skrämmande nu när jag ser en så tydligt mönster och ser tillbaka i “spegelen”. Det är många störda människor har jag passerat. Jag tänker vad en narcissistisk störd mamma gör med sin unge. “Mördar sitt barns själ” Det är mord! Inte fysiskt men psykiskt. Kroppen får leva men själen är stympad eller förstörd. Och aldrig få straff för sitt dåd! Det största orättvisan.
Ingen såg och ingen förstod att vi barn for illa, vår familj var ju så fin, kristen till råga på allt!
Har sökt svar i hela mitt vuxna liv, på varför jag är så skadad, allt stämmer, vad gör jag av min kunskap nu? Hur hanterar jag denna insikt?
Hur kan jag reparera skadorna hon orsakat? Har tyckt illa om henne i många år, hon skapar ett obehag hos mej som jag inte kunnat sätta fingret på tidigare,och jag måste värja mej mot henne för att hon inte ska nå mej med sitt obehag, som är så subtilt att det inte går att förklara vad det består i. Och att det också påverkar mitt förhållande till mina barn, för att jag inte ska vara som hon..och att jag gift mej med en man som är likadan som hon………..
Väldigt skrämmande att läsa den här texten. När jag läser den kan jag se så många likheter med min pappa och min mamma att jag nästan börjar gråta…Jag är själv 22 år gammal och nu vet jag vad jag ska anstränga mig för att inte göra när jag själv en dag blir förälder. Den här informationen borde alla barn få!
Mina föräldrar i ett nötskal. Två föräldrar som är narcissistiska. En syster som påminner om dem. Känslomässig utpressning, hånfulla kommentarer eller fullständig ignorans när jag berättar vad jag vill eller inte vill. Nu förstår jag varför jag mådde dåligt under så många år. Tack för all information, den har hjälpt att reda ut en hel del och nu har jag dem på känslomässigt avstånd. Dessutom har jag bytt jobb och jobbar inte med det som de vill utan med det jag vill. (det är inte populärt alls och de gör vad de kan för att förminska mina prestationer). Viktigt att umgås med icke narcissister
Det är så träffande på min mamma att jag blir rädd. Och hela tiden trodde jag det var mitt fel…
min pappa..
Håller med Susanne, det är i grunden mord! Själen är stympad av den som stod en närmast.
Det svåra är att, inte bara förstå hur ”mamman”, eller scenpersonen (spelmamman), är funtad – utan framförallt, HUR SKA JAG BLI NÅGORLUNDA HEL, FRI.
1. jag har används som redskap
2. jag har i värsta fall förlorat begreppet om vem jag är, man är så redskapsgjord att självet är gravt stympat
Någonstans i det våldförda jaget finns förhoppningsvis en skärva av tvivel: något är inte som det ska vara. Ur detta måste grunderna till ett eget jag växa. Detta genom att se ”modern” som en sjuk person som gör våld på barnets själ. Psykisk våldtäkt! Därefter att våga gå in i de mörkaste, stympade resterna av ens själ. Och förhoppningsvis kan detta misshandlade barn växa ifrån och ur sin redskapsroll. ”Modern” är bara en roll, en falsk fantasi, som hon spelar. Och du är hennes verktyg och publik, hennes plattform. Under ytan på denna ”moder” ligger ett sjukt barn på en mognadsnivå av typ 2 år. Tro inte att du kan kommunicera med en rollfigur som saknar känslor att förstå andra med. För att tillfriskna måste du, om möjligt, separera helt och hållet från denna scenpersons inflytande. Flytta om du kan. Hitta personer att prata med. Det viktigaste för en människa är att ha ett eget jag: inte vara en nervöst levande begravd rest, en lallande grönsak, ett misshandlat barn med ett lager av bly som lagts över dess själs innersta, och som sjunker längre och längre ner i intetheten.
Jag är nu 44 år. Det tog mig över 40 år att kämpa mig till ett eget, någorlunda fungerande autentiskt jag
Men då jag minns hur lång under ytan jag en gång var rinner tårarna igen. Men hos en fri människa!
Hej jag är en ung tjej på 21 år och när jag läser detta forum så känner jag bara en sådan lättnad från mitt så uthärdade hjärta och min sedan länge urblekta själ. Jag känner sådan tacksamhet och sådan glädje, mitt hjärta börjar banka och skutta , jag vill leva och jag vill finnas som medlem på denna jord!
Jag läser av dessa inlägg så många punkter och känner igen mig så mycket att jag känner ärlighetens hetta mot mitt ansikte , denna hetta är inte längre skam eller rodnad utan det är sanningen som värmer mig. Min kamp är äntligen över, jag behöver inte längre vara värdig hennes kärlek och respekt. Jag behöver inte längre förnedra mig själv för att hon ska få det så bra och bekvämt som möjligt. Jag kan efter så lång psykisk misshandel och även fysisk börja krypa för att ställa mig upp för att ta mina steg i ett liv i frihet. Min mamma har aldrig någonsin kunnat bekräfta mig, och när hon gjort det var det bara i syfte för att manipulera mig eller få något utav det. Hon spelar sin roll så bra och klarar hålla skenet uppe så starkt att ingen trodde mig och fick mig må dåligt för att jag ens någonstans kände mig orättvist behandlad. Hon ville till vilket pris som helst att jag skulle vara henne underlägsen. Hon krävde att jag skulle göra saker för henne för att han en chans att överleva. Att jag skulle leva på hoppet om ett bättre liv i framtiden var det som var gott nog för mig.
Jag skulle leva upp till hennes krav och föreställningar med god utbildning och rätt man, och rätta intressena och rätta vännerna. Hon såg systematiskt till att jag skulle åtgärda hennes villkor och förutsättningar ifall jag skulle få ha det som alla andra hade. Jag fick endast hennes förtroende och uppskattning när jag gjorde detta.
Glädjen att slippa skammens och kränkningarnas bojor är så överväldigande att jag kan inget annat att göra än att gråta skrattandes. Tack tusen tack för att detta forum finns !
min pappa 100 % mamma 80%
tack svarta katten för detta forum det förklarar allt ont jag tvingats utstå under hela min uppväxt
Hu, det här är hemskt. Så mycket stämmer in helt eller delvis på personer i mitt liv. Nu är jag väldigt rädd för att något av det ska ha “smittat av sig” på mig. Jag hoppas att jag ser tillräckligt klart för att förstå min egen situation och för att förstå varifrån det mörker jag befinner mig i kommer. Om så är fallet så kanske jag småningom kan ta mig ur det.
Förståelsen kommer sakta och insikt för insikt. Jag har själv försökt hitta bortförklaringar och ursäkter för mina föräldrars tillkortakommanden. Jag tror att man som barn hamnar i “Stockholmssyndromet” (att man som offer börjar hjälpa sina förrövare för att överleva). Förutom det som tillfogats mig har jag själv jobbat stenhårt på att vidmakthålla en fasad. Idag är jag 46 år, har levt med kraftig ångest och panikångest sedan jag kan minnas. Både när det gäller att ha nära relationer och vänner har jag valt utifrån min sjukdomsbild, medberoende och det har blivit fel så ofta att jag nu inser att jag måste resa på mig och bli vuxen.
Min pappa.