Kommentarer till Om narcissistiska föräldrar

Av: Ajdan

Ajdan — Tue, 03 Aug 2010 18:29:40 +0000

Min pappa.

Av: Mono

Mono — Sun, 01 Aug 2010 12:42:48 +0000

Förståelsen kommer sakta och insikt för insikt. Jag har själv försökt hitta bortförklaringar och ursäkter för mina föräldrars tillkortakommanden. Jag tror att man som barn hamnar i “Stockholmssyndromet” (att man som offer börjar hjälpa sina förrövare för att överleva). Förutom det som tillfogats mig har jag själv jobbat stenhårt på att vidmakthålla en fasad. Idag är jag 46 år, har levt med kraftig ångest och panikångest sedan jag kan minnas. Både när det gäller att ha nära relationer och vänner har jag valt utifrån min sjukdomsbild, medberoende och det har blivit fel så ofta att jag nu inser att jag måste resa på mig och bli vuxen.

Av: Anonym

Anonym — Thu, 08 Jul 2010 12:34:55 +0000

Hu, det här är hemskt. Så mycket stämmer in helt eller delvis på personer i mitt liv. Nu är jag väldigt rädd för att något av det ska ha “smittat av sig” på mig. Jag hoppas att jag ser tillräckligt klart för att förstå min egen situation och för att förstå varifrån det mörker jag befinner mig i kommer. Om så är fallet så kanske jag småningom kan ta mig ur det.

Av: ulla

ulla — Fri, 02 Jul 2010 18:33:25 +0000

tack svarta katten för detta forum det förklarar allt ont jag tvingats utstå under hela min uppväxt

Av: ulla

ulla — Fri, 02 Jul 2010 18:14:41 +0000

min pappa 100 % mamma 80%

Av: Anoushka

Anoushka — Sun, 06 Jun 2010 00:11:18 +0000

Hej jag är en ung tjej på 21 år och när jag läser detta forum så känner jag bara en sådan lättnad från mitt så uthärdade hjärta och min sedan länge urblekta själ. Jag känner sådan tacksamhet och sådan glädje, mitt hjärta börjar banka och skutta , jag vill leva och jag vill finnas som medlem på denna jord!
Jag läser av dessa inlägg så många punkter och känner igen mig så mycket att jag känner ärlighetens hetta mot mitt ansikte , denna hetta är inte längre skam eller rodnad utan det är sanningen som värmer mig. Min kamp är äntligen över, jag behöver inte längre vara värdig hennes kärlek och respekt. Jag behöver inte längre förnedra mig själv för att hon ska få det så bra och bekvämt som möjligt. Jag kan efter så lång psykisk misshandel och även fysisk börja krypa för att ställa mig upp för att ta mina steg i ett liv i frihet. Min mamma har aldrig någonsin kunnat bekräfta mig, och när hon gjort det var det bara i syfte för att manipulera mig eller få något utav det. Hon spelar sin roll så bra och klarar hålla skenet uppe så starkt att ingen trodde mig och fick mig må dåligt för att jag ens någonstans kände mig orättvist behandlad. Hon ville till vilket pris som helst att jag skulle vara henne underlägsen. Hon krävde att jag skulle göra saker för henne för att han en chans att överleva. Att jag skulle leva på hoppet om ett bättre liv i framtiden var det som var gott nog för mig.

Jag skulle leva upp till hennes krav och föreställningar med god utbildning och rätt man, och rätta intressena och rätta vännerna. Hon såg systematiskt till att jag skulle åtgärda hennes villkor och förutsättningar ifall jag skulle få ha det som alla andra hade. Jag fick endast hennes förtroende och uppskattning när jag gjorde detta.
Glädjen att slippa skammens och kränkningarnas bojor är så överväldigande att jag kan inget annat att göra än att gråta skrattandes. Tack tusen tack för att detta forum finns !

Av: rebecca

rebecca — Mon, 24 May 2010 10:39:13 +0000

Håller med Susanne, det är i grunden mord! Själen är stympad av den som stod en närmast.

Det svåra är att, inte bara förstå hur ”mamman”, eller scenpersonen (spelmamman), är funtad – utan framförallt, HUR SKA JAG BLI NÅGORLUNDA HEL, FRI.

1. jag har används som redskap
2. jag har i värsta fall förlorat begreppet om vem jag är, man är så redskapsgjord att självet är gravt stympat

Någonstans i det våldförda jaget finns förhoppningsvis en skärva av tvivel: något är inte som det ska vara. Ur detta måste grunderna till ett eget jag växa. Detta genom att se ”modern” som en sjuk person som gör våld på barnets själ. Psykisk våldtäkt! Därefter att våga gå in i de mörkaste, stympade resterna av ens själ. Och förhoppningsvis kan detta misshandlade barn växa ifrån och ur sin redskapsroll. ”Modern” är bara en roll, en falsk fantasi, som hon spelar. Och du är hennes verktyg och publik, hennes plattform. Under ytan på denna ”moder” ligger ett sjukt barn på en mognadsnivå av typ 2 år. Tro inte att du kan kommunicera med en rollfigur som saknar känslor att förstå andra med. För att tillfriskna måste du, om möjligt, separera helt och hållet från denna scenpersons inflytande. Flytta om du kan. Hitta personer att prata med. Det viktigaste för en människa är att ha ett eget jag: inte vara en nervöst levande begravd rest, en lallande grönsak, ett misshandlat barn med ett lager av bly som lagts över dess själs innersta, och som sjunker längre och längre ner i intetheten.

Jag är nu 44 år. Det tog mig över 40 år att kämpa mig till ett eget, någorlunda fungerande autentiskt jag

Men då jag minns hur lång under ytan jag en gång var rinner tårarna igen. Men hos en fri människa!

Av: Anonym

Anonym — Sun, 09 May 2010 13:02:52 +0000

min pappa..

Av: Xtensia

Xtensia — Fri, 07 May 2010 10:28:48 +0000

Det är så träffande på min mamma att jag blir rädd. Och hela tiden trodde jag det var mitt fel…

Av: Isa

Isa — Sat, 17 Apr 2010 20:35:35 +0000

Mina föräldrar i ett nötskal. Två föräldrar som är narcissistiska. En syster som påminner om dem. Känslomässig utpressning, hånfulla kommentarer eller fullständig ignorans när jag berättar vad jag vill eller inte vill. Nu förstår jag varför jag mådde dåligt under så många år. Tack för all information, den har hjälpt att reda ut en hel del och nu har jag dem på känslomässigt avstånd. Dessutom har jag bytt jobb och jobbar inte med det som de vill utan med det jag vill. (det är inte populärt alls och de gör vad de kan för att förminska mina prestationer). Viktigt att umgås med icke narcissister