Vuxna barn till narcissistiska föräldrar har ofta följande egenskaper:
- Låg självkänsla
- Lägger ner mycket energi på att tillfredsställa andra
- Bryr sig mycket om vad andra människor tycker
- Vet inte vad hon själv, tycker, tänker och känner om olika saker
- Tvivlar på sitt eget omdöme, särskilt om hennes åsikter står i konflikt med någon annans åsikter
- Är ofta deprimerad, eller har ångest
- Tar på sig hela skulden för relationsproblem, känner ofta skuld och skam och får skuldkänslor när de tänker på sig själv i första hand
- Stannar (för) länge i dysfunktionella relationer, med personer som påminner om föräldrarna
- … eller fastnar i dysfunktionella arbetsgrupper, föreningar och liknande
Det är typiskt att vuxna barn till narcissistiska föräldrar känner ett överdrivet stort ansvar för allt och alla, och bryr sig mer om andra än om sig själv. Ett vuxet barn kan ocksÃ¥, omedvetet, anta att alla andra människor har samma behov som hans (hennes) föräldrar hade, och agera därefter. Han “missar” att frÃ¥ga vad andra människor egentligen vill och behöver, och hans egna känslor, behov och Ã¥sikter är sÃ¥ undertyckta, i och med uppväxten, att han inte själv vet vad han känner, tänker, tycker och vill. Han är osäker, eftersom han, under sin uppväxt, aldrig har blivit uppskattade för den han är, utan bara har fÃ¥tt uppskattning av föräldrarna när han har uppfyllt föräldrarnas behov. Han har alltsÃ¥ bara fÃ¥tt uppskattning för vad han har gjort. Därför är det vanligt att vuxna barn är arbetsnarkomaner och jobbar tills de blir utmattade och utbrända.
Några andra karakteristika som en del vuxna barn till narcissister, men inte alla, känner igen sig i. Man kan känna igen sig i några punkter på listan, men kanske inte i alla:
- Är rädda att bli avvisade och övergivna
- Söker andras godkännande
- Försöker gissa sig till vad som är normalt och vad som förväntas av dem
- Förväxlar kärlek med medlidande och är benägna att älska människor de kan tycka synd om och rädda
- Är överdrivet lojala, även mot människor som skadar dem
- Försöker vara perfekta
- Dömer sig själva hårt
- Känner sig isolerade och olustiga med andra, särskilt med auktoritetsgestalter
- Uppfattar personlig kritik som ett hot
- Blir skrämda av människors ilska
- Har svårt att känna, identifiera och uttrycka känslor
- Bär på undanträngda känslor av rädsla, sorg och vrede
- Reagerar istället för att agera
Vuxna barn baserar ofta sin uppfattning om sig själva pÃ¥ föräldrarnas behandling av dem, och har därför ofta högst felaktiga uppfattningar om sig själva. De kan till exempel tro att de är okänsliga, otillräckliga, självupptagna, ovärdiga att älskas, fula, ointelligenta, ställer för hÃ¥rda krav eller är värdelösa – och allt detta samtidigt som de har bra betyg, jobb, utbildning, kunskaper, en förälskad flickvän, vänner som tycker om dem, eller andra “bevis” pÃ¥ motsatsen.
Den narcissistiska föräldern
Narcissistiska föräldrar är kontrollerande, skuldbelägger sina barn, är självupptagna, har svårt att fördra att andra människor har egna åsikter, är omedvetna om sina barns behov och kräver att barnet ska behandla föräldern som om föräldern hade varit den perfekta mamma eller pappa som föräldern önskar att hon vore. En narcissistisk förälder kräver också, av barnet, att han ska visa upp denna perfekta bild av föräldern (och av familjen) för omvärlden; en bild som alltså inte är sann.
Exempelvis ska barnet ha en speciell fritidsaktivitet, eller bete sig på ett visst sätt eller ha vissa kläder, som föräldern tror ska väcka andra vuxnas avund, eller beundran. Föräldern ser barnet som en förlängning av sitt eget jag, och inte som en egen liten individ med egna behov, tankar och intressen. De övergrepp, och den emotionella, eller fysiska misshandel som barnet får utstå, pågår bakom stängda dörrar, och få utanför familjen vet hur barnet egentligen har det hemma. Barnet självt har ju blivit lärt att visa upp en yta som inte stämmer.
Föräldern är mycket kontrollerande pÃ¥ vissa sätt, men negligerar barnet helt pÃ¥ andra sätt. Det förväntas att barnet automatiskt ska svara upp mot förälderns behov, och gör inte barnet det, blir barnet straffat pÃ¥ olika sätt, exempelvis med fysisk misshandel, med försök att ge barnet dÃ¥ligt samvete, med utfrysning av barnet och med kritik (fula ord, hÃ¥nfullhet). En narcissistisk förälder lägger ner extremt mycket energi pÃ¥ att tvinga andra människor, och allra helst deras egna barn, att “lyda”, att uppfylla narcissistens behov, och att andra människor ska erkänna att narcissisten “har rätt”.
Den medberoende, den narcissistiska och det svarta fåret
Ett barn som växer upp med en narcissistisk förälder kan bli anpasslig och medberoende som vuxen. Det vuxna barnet kan ocksÃ¥ själv bli mer eller mindre narcissistisk eller co-narcissistisk. Den tredje anpassningsstrategin barnet kan utveckla är att bli rebellen; den som gör precis tvärt emot, den som säger emot, protesterar och blir straffad; familjens “svarta fÃ¥r”. Ibland blir ett barn utsett till det “svarta fÃ¥ret” av ingen speciell anledning alls, annan än att föräldern har behov av att mobba nÃ¥gon. Barnet kanske inte alls har sagt emot föräldern, eller protesterat. Men det svarta fÃ¥ret kan ocksÃ¥ vara ett ovanligt starkt barn, som trots omständigheterna i familjen, fortsätter att tänka själv och känna själv, och “mÃ¥ste straffas” för det.
I vissa fall tar rebellbarnet till starka metoder som tonåring; går med i grupper som har värderingar tvärt emot föräldrarnas ideal (prästens son blir dödsmetallare, företagsledarens dotter blir vänsteraktivist) eller väljer utbildning baserat på att det ska vara tvärt emot vad föräldern säger osv. Det här barnet kan också får problem med auktoriteter, som vuxen, därför att barnet blir påmint om orättvisorna från barndomen om exempelvis en chef beter sig illa.
Ett och samma vuxna barn kan använda alla dessa tre överlevnadsstrategier, i olika grad, och alternera mellan dem. Det kan ocksÃ¥ bli sÃ¥ att barnen i en syskonskara fÃ¥r (eller adapterar) olika roller: I en del familjer finns ett syskon som själv blivit narcissistisk – som är föräldrarnas favorit – ett annat syskon som alla andra i familjen utnyttjar och kör med – den medberoende – och ett tredje syskon som säger emot, säger “sanningen” rakt ut och som kanske har brutit med föräldrarna, eller blivit utkastad – det svarta fÃ¥ret. FrÃ¥gar man dessa tre syskon om hur deras uppväxt sett ut, fÃ¥r man naturligtvis väldigt skilda svar.
Jag har aldrig känt mig så träffad i hela mitt liv.
Samma här.. var kan man söka hjälp eller läsa, om man känner att man vill ha tips eller ideer? finns det något forum för det här?
Ja vi har ett forum här:
http://vuxnabarn.narcissism.nu/forum/
Tack för den här sajten! Den har hjälpt mig att förstå varför min mamma är som hon är.
Hela livet har jag undrar -varför?
Och här ligger svaret, helt otroligt !!!
Att svaret kunde vara sÃ¥ “enkelt”.
Min mamma är narcissist och jag är det svarta fåret !
Och det är inte mitt fel.
Tack !!!!
Mitt i prick! Men vad gör jag nu? Hur ska jag gå vidare och bearbeta mina sår, och vad händer sen´.
Jag kan säga ja till alla de uppräknade punkterna. Jag arbetar frÃ¥n dag till natt, min sambo är arg och jag känner mig skamsen att arbeta sent pÃ¥ kvällarna, trots att skulle “behöva” det. Jag är en vilsen 36 Ã¥ring, för gammal för att känna sÃ¥ här. Jag vill bara bli hel!!!
Helvete!! Helt sjukt va allt de här stämmer bra! Började gråta när jag läste igenom!
tack. förbannat bra sida
HÃ¥ller fullständigt med, en bra sida. Tragiskt dock att detta lidande är vardag för sÃ¥ mÃ¥nga – dessutom bakom dolda fasader.
Läste igenom ditt inlägg och känner igen mig en hel del. Har alltid
vad jag kan minnas behövd vara någon annan än den jag egentligen är, pga av att mina föräldrar, speciellt mamma då har varit kontrollerande och försökt skapa mig efter hur dom vill att jag ska vara.
Var inte för ens jag träffade en kurator som jag började förstå hur illa jag behandlats, även fast mina föräldrar inte skulle hålla med då, naturligtvis.
Det är tragiskt att man inte för ens nu vid nästan 30 års ålder vågar gå emot sina föräldrar, även fast jag försökt göra det under min uppväxt, men alltid varit rädd för vad andra ska tycka.
En riktigt fullträff, som fick mig att börja tänka till varför jag har tillåtit mig bli illa behandlad av mina föräldrar.
Nu har det ju inte alltid varit dåligt, vissa bra stunder finns ju naturligtvis.
Så underbart att äntligen börja förstå varför mitt lliv sett ut som det har gjort. Jag skulle vilja tipsa alla andra i denna situation om en kurs som hjälpt väldigt mycket för att hitta min självkänsla och börja njuta av livet! Ett fantastiskt stöd!
[Edit: länk bortredigerad av admin, SPAM]
Tack och lycka till till alla i samma sits!
Det där länken kallar jag för SPAM, så jag tog bort den. Man kan få länka till sin egen personliga blogg och så, men vi vill inte att den här sidan används för reklam för ett eget företag som säljer kurser.
det stämmer sÃ¥ rätt. Det kännsbra att vetaatt det inte bara är jag. Jag skulle hemskt mycket vilja gÃ¥ vidare och inte vara “utsatt” längre, nu när jag kommit i frÃ¥n min narcisstiska pappa
Oj vad jag grät när jag läste det här, äntligen förstÃ¥r jag…
känner igen min exakt. väldigt intressant!
Jag känner så igen mig. Jag har tagit distans från min mamma men jag har svårt att värdesätta mitt egna liv. Känner mig ofta värdelös och att jag bara har blivit vad min mamma ville att jag skulle bli, vilket väcker en enorm vrede.
Detta är väldigt träffande för min egen situation. Min mor har vänt min bror och hela hans familj emot mig. När jag frågar henne vad det är som är så hemskt med mig, så säger hon bara, att det är ingenting alls hemskt med mig. Min bror säger att jag förtjänar allt ont som har hänt mig, men inte vad jag har gjort för att förtjäna det.
Mamma har alltid varit sådan, men nu har det gått så långt att jag tänker på detta jämt, så först nu, vid över 50 års ålder har jag tagit avstånd från mamma, trots att hon är gammal och skröplig. Min bror får ta hand om henne, men jag har fått problem med ångest av hela situationen och har inte något val, tyvärr.
Kändes rakt in i själen när jag läste detta och kunde känna igen mig på i princip varje punkt.Förjävligt!
Ja. Det här är jag. Tänk att jag äntligen skulle förstå varför.
Känner mig träffad rakt in i hjärtat. Är 33 Ã¥r med en “fin” högskoleutbildning i bagaget men just nu sjukskriven för utmattningsdepression och reaktiv psykos. Känns som om jag aldrig kommer att bli en hel människa. Tack för en fantastisk site.