Ibland har det hänt att jag önskat att mina föräldrar
slagit mig och låst in mig i garderoben eller nåt liknande.
Jag skäms över det,
och det är absolut inte min mening
att vara provocerande.
Man kan aldrig jämföra sina upplevelser
med någon annans.
Det handlar inte om vem som har haft det “värst.”
Men – det hade varit betydligt “enklare” att förklara.
Kanske framförallt för mig själv.
Psykisk misshandel är betydligt svårare att förstå.
Det lÃ¥ter inte “sÃ¥ farligt” när man efterÃ¥t
försöker sig på att berätta vad som hänt.
Men att växa upp som Tove Janssons “osynliga barn”
kan vara ödesdigert.
Att utplåna sig själv för att inte vara till besvär,
och alltid försöka känna efter hur man tror
att andra vill ha det.
Förgäves -
eftersom man ändÃ¥ alltid är “fel.”
Att som vuxen anklaga sig själv:
“Varför gav jag alltid efter?
Varför protesterade jag inte??
Varför SKREK JAG INTE HÖGRE???”
Men jag var trots allt ett barn.
Det var de vuxna som skulle ha protesterat,
och sett till att jag också fick plats.
Istället för att bidra till förtrycket.
Ändå har jag haft TUR:
Dels lyckades jag på något sätt hela tiden behålla
den “friska L”- den där starka, glada lilla tjejen -
även om hon var väldigt duktig på att gömma sig.
Men framförallt mötte jag en person
som såg den där lilla flickan,
och sakta… mycket sakta…
kunde locka fram henne.
På samma sätt som Muminfamiljen lockade fram Ninni
tills hon blev synlig igen.
Och efter många års ständiga fall
och mycket vinglande
blev jag till slut stående!!!
Jag tror att mycket av det vi upplevde som barn
finns kvar – längst in i vÃ¥rt innersta – och
fortsätter påverka oss
även när vi kanske inte ens minns det längre.
Medvetet.
Så många trasiga vuxna det finns
som fortsätter släpa på sin barndom.
Som kanske t.o.m. tar till olika missbruk,
eller ger sig in i destruktiva beteenden/förhållanden
i ett desperat försök att döva
den verkliga sorgen och ångesten.
Är det därför som jag vissa dagar känner mig
så oförklarligt ledsen?
Jag njuter verkligen av livet
och skrattar mycket tillsammans med min
underbart “smÃ¥-tokiga” familj.
Jag är LYCKLIG!!
Trots det är det så många
tankar och känslor som snurrar.
Är det mitt inre som minns
det som jag lyckats glömma??
Varför har jag så svårt att unna mig LYCKA!?!?
hej! ja blev jätteberörd av din text! TACK för att du skrev den! ja har själv blivit o blir psykiskt misshandlad av mina föräldrar o ja känner såå igen mig! din text gav mig styrka idag! TACK! *skickar stoor kram*
Jag vill också tacka för texten som bekräftar min upplevelse av psykisk misshandel.
Den hjälpte mig att känna mig synlig.
Jag försökte nyligen förklara de verbala övergreppen och konstanta anklagande skrikandet och fick frågan om han hör dåligt, kanske därför han skriker?! Det fick mig att känna som om jag inte kan skilja på en som talar högt på grund av nedsatt hörsel och en som agerar ut på andra i psykisk misshandel. Jag kände mig så kränkt och osedd.
Din text hjälper mig känna att jag inte är ensam och att jag inte har vanföreställningar, att det var hemskt även om det inte låter så hemskt när man försöker förklara i efterhand.
Tack för att du lät mig känna mig förstådd, så jag inte behöver tvivla på min existens.
Tack för texten, jag kände igen mig så mycket, jag hade inte bara en mor som misshandlade mig utan 4 äldre bröder som kvävde mig hela livet ut, med tanke på att jag har en utländsk bakgrund så har det varit svårare för mig att förstå att detta varit fel, trodde detta tillhörde kultur och uppväxten. hade självmordstankar ända sedan tio års ålder.
En äldre vis man sa mig en gÃ¥ng “ju hÃ¥rdare kamp, desto sötare seger”
allt har en början och allt har ett slut, vi kan inte ändra på det som hänt, men vad vi kan är att ge våra barn det kärlek vi strävade/drömde om att få som liten.