Jag gick utan att se färger
Tills jag mötte dig
Hela världen strålade
Alla vackra färger
Gav mig liv
Gav mig lust
Gav mig kraft
Men på vägen
Strålar färgen gift
In i mitt hjärta
In i mitt liv
Förgör mitt sinne
Stannar min tanke
Dödar min förväntan
Gav mig dålig smak
Fick mig att må illa
Ville bara kräkas
Ut alla färger på dig
Jag lever hellre i svartvitt
Än att bli förgiftad
Ett litet barn
som söker kärlek, trygghet, värme
i en famn som kallas far och mor
men där ingen trygghet bor
och gråten blir allt högre
men till slut när ingen hör och ser
gör ilskan sin entré
och växer till orkaner
tar död på allt som finns
av mjuka sköra lilla barnet
ingen orkar med det barn
som är som en tornado
kräver mer och mer
växer till en maraton
som ingen längre springer i
tonåren har bara mera ve att ge
det lilla barnet inuti
har många spruckna sömmar
mycket längtan efter det
som inte mera finns att få
kärlek, trygghet, värme
det borde vara allas rätt
att barnet borde fyllas det
det lilla barnet väntar än
men rädslan är för stor
att ingen mera orkar ge
så när någon kommer nära
blir ögonen så hårda
det lilla barnet går idag i vuxna skor
men kan inte sluta längta
om man inte kärlek får
kommer man för alltid
denna trängta
Javisst, jag ville läka dina sår
men varje gång du går
sliter du ut mitt sargade hjärta
målar med svartaste svärta
alla tårar som rinner
och ditt kärleksord ord försvinner
Ville hjälpa dig att se
men jag har inget mer att ge
Du har redan tagit allt
och bara strött ut salt
i mina öppna sår
jag hoppas du förstår
Att regnet utanför är virilitet
jämfört med din perfiditet
Jag vill bara gå
varsågod, se på!
Vad du än säger eller ber
jag tänker inte stanna mer
Jag orkar inte ätas upp
frätas, trätas, synas med lupp
Vill inte känna mera ilska
eller känna mitt jag minska
Jag vill leva, älskas, tröstas, mötas
känna värme, kärlek, livslust, smekas
Regn, regn välkomna mig!
låt min gråt försvinna i dig
Går till eget liv, till min egen borg
där jag kan läka all min sorg
Våga slänga alla hårda ord
göra mig skyldig till mord
på det liv vi hade tillsammans
för att få nån sorts balans
Det gör ont att minnas
att ta fram
Jag, Ett barn
försöker glömma smärtan
Tårar har sparats
när Du inte såg
De växer till ett hav
där jag drunknar
Mamma
På dina villkor
fick jag leva
fick jag famnen
Dina ögon såg
ibland din dotter
Den Du ville se
Men det var inte jag
Din kärlek
var ett lån
om jag var snäll
Din kärlek var ett spel
där Dina regler
byttes i varje känsla
Ville bara bli sedd
Ville bara bli älskad
Men Du ville inte se
Och Du kunde inte älska
Någon annan än Dig själv
Jag har hyst svärmar av fjärilar,
gaddat ihop mig med honungsbin,
svultit,
matat ändlösa ögon med grundlösa löften,
letat grodor i bottenlösa brunnar,
speglat solljus,
kastat mångrus,
älskat högt
och fallit hårt.
Det är svårt.
Ännu en flera år gammal dikt. Borde nog försöka få i hop några nya i stället 
Jag vill hålla av dig
utan att hålla dig fast
Jag vill ha dig
utan att äga dig
Jag vill älska dig
utan att göra om dig
Jag vill vara nära dig
utan att kväva dig
Jag vill ge dig kärlek
utan att ställa krav och villkor
Jag vill ge mig åt dig
utan att ge upp mig själv
Jag vill leva med dig
jämte dig
utan att gå före
utan att gå efter
Jag vill vara din människa på jorden.
Denna dikt finns publicerad lite varstans på Internet. Jag publicerade den 1996 eller 1997 på min första hemsida, som inte längre existerar. Överallt på nätet står det “okänd författare”, eller inget alls, men det är alltså jag som skrivit den: Jag lovar och svär vid mina båda fötter (vilka båda är mig mycket dyra och kära).
