Vuxna Barn till Narcissistiska Föräldrar

Jag har alltid saknat min pappa, ända sen han lämnade mig vid fem års ålder och sedan dess har jag alltid dragit till män med liknande drag, inte nödvändigtvis narcissistiska drag. Och idag står jag med en pojkvän som jag älskar mer än nånting annat och som jag inte kan släppa och så inser jag att en av de anledningar som finns till att jag älskar honom så som jag gör, är att han är precis som min pappa dock saknar han de starka dragen av narcissism, de finns där men det är svaga. Och jag ångrar idag att jag gav mig in i den här relationen som jag nu inte kan ta mig ur, för jag vet att jag är fast hos honom, han ger mig allt det som jag önskar att min pappa hade gett mig under alla dess år, villkorslös kärlek, trygghet och allt det där som jag bara trodde existerade i böcker.

Sitter i skolan och gör det enda som möjligtvis kan ta mina tankar från min pappa men inte ens det kan hålla mig distraherad idag. Jag undrar som vanligt över, när gick det snett? När förändrades han, jag vill helt enkelt inte inse att han alltid varit så, att det är jag som vuxit upp. Det är nog det som är det tyngsta att inse, att han aldrig kommer ändra sig, han kommer aldrig kunna acceptera mig för den jag är eller det jag vill göra, som jag gör för honom. För hela anledningen till att jag valde ekonomi är att han sen jag var fem sagt att det är det jag ska göra, jag ska förverkliga hans dröm. Så jag sliter, jag kämpar och pluggar varje dag för att nå upp till hans mål och till vad han förväntar sig av mig. Och jag kan inte säga annat än att jag älsakr det, men varför älskar jag det? För att det är vad han drömmer om eller för att det är det jag drömmer om.

Vet inte vad jag ska säga, det finns inga ord längre.

Min far kunde inte ens känna igen mig när han gick 30 centimeter ifrån mig och faktiskt var där för att se mig, men han gick rakt förbi och som den fegis jag är när det gäller min pappa, så låtsades jag att det var okej, jag nämnde det inte ens utan skrattade bara bort. För jag vet ju att ifall jag hade tagit upp det, så hade han vänt det till att det var mitt fel, att jag inte såg ut som jag brukade, att jag inte var som jag brukade, som han förväntade sig.
Idag hade jag ett väldigt givande samtal med min psykolog angående just min resa till pappa och han tipsade mig då om den här sidan, för att jag skulle få se om att jag inte var ensam om att leva i greppet på en annan människa.

Jag kan inte annat än att ta skulden för att min pappa är som han är, för när jag var liten var min pappa min hjälte och han var det bästa jag visste. Men sen en dag förändrades han, han valde bort mig för att min mamma valde att inte dela sitt liv med honom längre. Och jag kunde inte för min värld förstå v...

[ Fortsättning ]

Jag undrar så många gånger hur jag ska göra, hur jag ska ta mig ur hans grepp. För även om vi nu bor i varsin ände av Sverige så har han ändå ett grepp över mig och mitt liv som ingen annan. Jag känner det mer tydligt än någonsin eftersom jag nyss träffat honom och inte kan få ut honom ur mitt huvud. Han är där hela tiden, vad ska ja göra?

Jag sitter i total tystnad nu. Jag har stängt mig inne, isolerat mig från omvärlden. Det är kanske bäst så. Jag har ändå aldrig hört dit. Jag är och förblir en utanförmänniska. Jag föddes kanske i fel tid, på fel plats, till fel människor; kanske hör jag rentav till en annan dimensíon..... Det är i alla fall så det känns,
som om jag är en främling här. Jag har suttit länge och sett ut genom mitt fönster. Betraktat människorna som rör sig därute. Och jag känner ett främlingsskap och ett avstånd stort som ett bråddjup! Jag har nog aldrig varit eller känt mig så ensam som nu. Jag har blivit rädd för att koppla på mobilen om morgnarna efter den senaste tidens händelser. Jag vet att förr eller senare sjunger den sin sång och displayen kommer att visa DERAS nummer. Min mamma kommer att vara där och med den där obehagliga rösten hon brukar använda när hon ska anklaga eller beskylla mig för något, få mitt hjärta att rusa och min kropp att darra. Som vanligt. Och som vanligt kommer jag inte alls...

[ Fortsättning ]

Jag förslår att du bryetr den onda cirkeln och gör något. Gör något för din skull.

jag känner helt klart igen mig i vad du skriver. kände mig helt vilsen i många år, visste inte vad jag tyckte om, vem jag var etc etc.
men jag hade tur att få hjälp av en bra psykolog, o lyckades någonstans inse att om jag inte vet vad jag tycker är roligt, o vad jag tycker om, måste jag ju prova mig fram. så de blev en ganska lång tid av att testa allt ifrån resa, bio, musik o allt annat fint livet kan erbjuda. testar väl fortfarande nya grejor, o kämpar väl fortfarande med min pappas röst i huvudet, men på det stora hela så är det mycke bättre.
så mitt råd till dig är; testa nya saker o se hur de känns! gillar du de, så 'är det nog du'!
ha de så kul när du upptäcker dig själv! the world is your oyster! =)

Känner så väl igen. De har lyckats så bra, så bra med att inplantera dessa hemska skuldkänslor i oss. Men vad består den där skulden
egentligen av?! Det frågar jag mig. Vad är vi skyldiga till? Vad har vi gjort eller inte gjort som gör att vi måste gå omkring med detta
OK på våra skuldror? Är det då inte DE som borde känna skuld...........

Jag känner så väl igen mig i det du skriver. Det här att inte bli trodd. Personen i fråga är ju så gullig, så charmig, så lätt att ha att göra med.
Även jag blir ständigt ifrågasatt. Jag är överkänslig, jag är dramatisk och överdriver, jag minns fel, osv. Till slut blir det ju så att man börjar
undra om man är galen! Det har jag gjort många gånger. Jag är så splittrad och så osäker att jag inte vågar tro på det jag känner och tänker
och minns. För tänk om jag faktiskt ÄR galen! Jag har inte längre någon som kan bekräfta det jag varit med om. Min mormor visste ju, men
hon är död sedan många år. Jag tycker du gör rätt i som fortsätter att vara kritisk. Låt ingen ta ifrån dig dina minnen och dina sanningar!

Tack SvartaKatten, för dina så kloka ord! Jag har faktiskt tänkt som du att det är något fel på den här Emma, att hon har någon känslomässig
defekt. Och att de faktiskt förtjänar varandra, mamma och hon. Man brukar ju säga " kaka söker maka" eller någonting liknande. De är
faktiskt ganska lika. Ja, jag ska tänka på ditt råd, att ta semester. Jag har faktiskt en extra mobil som jag aldrig använder. Mina föräldrar
har inte numret till den, och ännu så länge ingen annan heller. Tyvärr ligger det ute på nätet. Men den info. kommer inte min mamma åt.
Jag är för närvarande helt slut. I morse var jag nära att ramla ihop i badrummet. Det är kaos i mitt huvud. Hade jag råd skulle jag flytta
till en annan ort. Men jag kan ju, till att börja med, ta semester. Det förstår jag att jag behöver när jag läser dina ord. Om jag vågar skriva
ett brev till boendets personal vet jag inte. Jag litar inte på dem, och är rädd för att röra om i ormboet. Vi får se hur jag gör. TACK, för att
ni finns, Sv...

[ Fortsättning ]