Vuxna Barn till Narcissistiska Föräldrar

I en del arabiska kulturer brukar en man få ett nytt namn när han får sin första son. Det nya namnet blir Abu (=pappa) + sonens namn. Om man kan bortse från att denna tradition endast berör män (och alltså osynliggör kvinnor/döttrar) så känns den så riktig. Så sann.

Jag är inte arabisk, men jag anammar gärna seden, minus det patriarkala. Sedan 1,5 år heter jag i så fall Abu Emil. Pappa till Emil. Det är mitt riktiga namn, mitt viktiga namn. Och får Emil syskon skulle jag bli Abu Emil + syskonens namn. Aldrig skulle jag göra skillnad på förstfödda och sistfödda, på söner och döttrar.

Sedan jag fick barn har jag slutligen förpassats från mittpunkten i mitt universum. Där bor nu mitt barn - för alltid. Jag kan inte påverka det, det kommer som en oförtjänt befrielse. Det är gott att inte vara i centrum.

Jag står nu inför en resa som är vacker och bara skenbart sorglig: Jag ska förpassas även från centrum i mitt barns liv. Inte helt förstås, en plats får jag nog ha kvar. Men den ska delas med många fler när mitt barns värld expanderar till att inkludera allt fler människor, allt fler intressen, allt rikare lärdomar och erfarenheter som pappa inte kan dela. Snart börjar han på dagis.

Det kommer att hugga i hjärtat några gånger.

En förälder ska inte vara centrum i sitt barns liv - inte längre än det behövs. Nu delar jag detta centrum bara med barnets mamma. Jag är pa-pa, pappi, baba, tröstens hamn, skyddare, försörjare, lekkamrat och mycket mer. Kanske lyckas jag lägga grunden till en god livsresa för mitt barn, jag hoppas det - av hela mitt hjärta. Men min plats i centrum av mitt barns universum ska krympa, och det är bra.

Förbannade är de föräldrar som vägrar ta en mindre plats i centrum av barnens universum. Som stannar kvar och blåser upp sig med känslomässig utpressning ("om du älskade mig skulle du inte..."), skamöverföring ("att du inte skäms - behandla din förälder såhär..."), förintande av barnet ("det är fel på dig, du har aldrig varit lätt att älska") och mycket annat.

De föräldrarna är kannibaler, de invaderar och äter upp sina barns inre.

Lämnade min pojke på förskolan idag för första gången. Och jag blev tvungen att ta mig därifrån snabbt. En snabb puss på kinden, ett "pappa kommer och hämtar i eftermiddag" och sen fort ut genom grinden.

Ville inte visa min pojke att mina ögon fylldes med tårar och att jag snart storsnyftade. Hans dagisstart har börjat så bra, han stortrivs med att ha barn omkring sig, han verkar gilla personalen, särskilt tjejen som varit ansvarig under hans inskolning, och till och med aptiten är bättre än någonsin.

Men det är så tufft att lämna det dyrbaraste man har. Tänk om det händer något? Och pappa eller mamma inte är där.

Han står där i en stor grupp barn och måste lära sig att navigera genom alla känslor, konflikter och med- och motgångar som det innebär att lära känna världen och sin plats i den. Visst, vi möter alla i viktiga delar livet ensamma, det är ett existentiellt villkor. Det finns ingen som kan göra våra svåra och viktiga livserfarenheter åt oss. Det finns ingen som alltid är där...

[ Fortsättning ]

Idag fylldes bägaren ytterligare, snart svämmar den över, och jag vet inte vad som kommer hända när den gör det

Mamma tror att hon kan bestämma över mig bara för jag bor under samma tak som henne. Pappa försvarar mamma.
Man får inte ha ett eget liv när man bor hemma tydligen. Varje jävla dag frågar hon om jag hittat ett rum att hyra eller
en lägenhet. Hur troligt är det i Uppsala, när det inte ens finns rum/lägenheter för studenterna. För jag vill inget annat
än att slänga ut idiotfamiljen ur mitt liv. När den dagen kommer, så ska jag be dom bokstavligen att dra åt helvete!

Om man ska återgå till vad jag ville ha sagt från början.
Jag satt på mitt rum och gjorde gjorde egna saker, ett arbetsprov som ska in imorgon, förhoppningsvis leder det till ett nytt jobb

Jag hör mamma ropa att jag ska kom...

[ Fortsättning ]

När jag försöker visa mina känslor och vara ledsen och ärlig med det jag känner, då är jag martyrisk och tycker synd om mig själv.
När jag försöker vara glad och positiv så lever jag i en dröm och en illusion.

Jag förstår inte, jag vet inte hur man ska vara för att det ska bli bra. :nej:

Det var länge sedan jag skrev något, och det beror på att det hänt väldigt mycket i mitt liv. Resan till S-stad blev tung och rolig på en och samma gång, och jag kom hem helskinnad till slut trots mycket krångel. Väl hemma blev det likadant som förra hemkomsten - förväntas ställa upp och ta hand om mamma och sätta mig själv i andra rum. Extra lustigt blev det när hon berättade att hon skulle få besök från en utländsk vän och bad mig ta ledigt från jobbet så att jag kunde hjälpa till att tolka mellan dem (båda pratar halvtaskig engelska, och jag talar lite av den där vännens modersmål). Hon som sa att det var dumt att ta ledigt från jobbet för att jag inte har råd ekonomiskt!? Vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Men nu ser jag en ljusning. Den senaste tidens många insikter, speciellt med hjälp av det här toppenfina forumet och alla underbara människor som hjälpt till att stötta. Jag har sökt lägenhet med ljus och lykta. Och igår skrev jag under papper till vicevärden för en toppenfin l...

[ Fortsättning ]

Mamma och Pappa har alltid tagit hand om barn/ungdomar som haft problem i sina egna familjer.
Soc brukar skicka hit sådana personer. Jag kom till familjen när jag var 2 år och skrev på adoptivpapper när jag var 20 eller 21 år.
Den senaste inneboende som dom tagit hand om har nu gått ut gymnasiet och är myndig. Personen är alltså myndig.

Så idag hörde jag mamma och den inneboende prata, då rummet ligger precis bredvid mitt. Mamma körde på som vanligt, som hon
gjort under hela min uppväxt med. Till saken hör att den inneboende mår inte bra mentalt och vet inte vad han ska göra med sitt liv.
För här vill han inte bo, då han blivit dåligt bemött av både mamma och pappa. Välkommen till klubben säger jag då.

Men i alla fall, så gick samtalet ungefär så här.

Mamma talar om hur bra han har det och att mamma och pappa alltid har ställt upp. (Offer taktiken. Som jag lärt mig här att det heter)
Den inneboende får inte ur sig så många ord, och det förstår jag, när man blir attackerad på det vis...

[ Fortsättning ]

OJ vad härligt!!! Vad du kommer att växa av att slippa den dagliga tortyren från din mamma! Grattis, grattis!

taskigt gjort...... även om det är väldigt svårt, vill ja ändå ge rådet att försöka att inte lägga ner energi på att diskutera.. som du skrev tidigare, en N erkänner ändå aldrig., det är liksom ingen idé.. man blir bara besviken.......

usch usch..... jag lider med dig........ Dröm dig bort till en framtid där du har eget boende..............!

Hoppas allt går som du vill då, så du får flytta snart. Grattis och lycka till så mycket! :-D

Dr Glas

Det låter som ett viktigt steg! Grattis

Vuxna Barn till Narcissistiska Föräldrar

Vilka är online