');
document.write('
Nu har en ny termin börjat, och det kommer många tankar och känslor. Själv drömmer jag om att kunna studera igen eller få ett jobb som jag orkar med, och det känns alltid lite extra bittert när folk börjar studierna och jag sitter här utan något liv och lever på socialbidrag, som jag hatar att göra.

Livet har ju varit brokigt för många av oss, och jag har ingen utbildning som leder till jobb och har varit sjukskriven flera gånger i livet.
Det är inget som ger en jobb i handen direkt, och jag har heller aldrig haft ett riktigt fast jobb. Som det ser ut just nu så är det väldigt svårt att ens få ett vikariat på kort tid. Vet heller inte hur jag skulle klara av ett riktigt jobb. Det var länge sen jag jobbade på riktigt, och jag vet inte hur mycket jag skulle orka, hur en arbetsplats skulle fungera för mig, hur jag skulle klara av ett normalt liv.
Men jag vill gärna ta mig ur denna situation, jag vet bara inte hur jag ska orka med det...
');
document.write('
Lämnade min pojke på förskolan idag för första gången. Och jag blev tvungen att ta mig därifrån snabbt. En snabb puss på kinden, ett "pappa kommer och hämtar i eftermiddag" och sen fort ut genom grinden.
Ville inte visa min pojke att mina ögon fylldes med tårar och att jag snart storsnyftade. Hans dagisstart har börjat så bra, han stortrivs med att ha barn omkring sig, han verkar gilla personalen, särskilt tjejen som varit ansvarig under hans inskolning, och till och med aptiten är bättre än någonsin.
Men det är så tufft att lämna det dyrbaraste man har. Tänk om det händer något? Och pappa eller mamma inte är där.
Han står där i en stor grupp barn och måste lära sig att navigera genom alla känslor, konflikter och med- och motgångar som det innebär att lära känna världen och sin plats i den. Visst, vi möter alla i viktiga delar livet ensamma, det är ett existentiellt villkor. Det finns ingen som kan göra våra svåra och viktiga livserfarenheter åt oss. Det finns ingen som alltid är där för att hålla handen.
Jag köper det. När det gäller mig själv och när det gäller alla andra. Men inte när det gäller HONOM

.
Ändå måste jag det. Allt annat skulle bara skada min pojke. Han måste få möta livet på sina villkor, inte mina.
I något tidigare inlägg skrev jag att min pojkes vandring ut i livet skulle ge mig en del hugg i hjärtat. Det var lätt att skriva.
När första riktiga hugget träffade tappade jag alldeles andan.
');
document.write('
Idag fylldes bägaren ytterligare, snart svämmar den över, och jag vet inte vad som kommer hända när den gör det
Mamma tror att hon kan bestämma över mig bara för jag bor under samma tak som henne. Pappa försvarar mamma.
Man får inte ha ett eget liv när man bor hemma tydligen. Varje jävla dag frågar hon om jag hittat ett rum att hyra eller
en lägenhet. Hur troligt är det i Uppsala, när det inte ens finns rum/lägenheter för studenterna. För jag vill inget annat
än att slänga ut idiotfamiljen ur mitt liv. När den dagen kommer, så ska jag be dom bokstavligen att dra åt helvete!
Om man ska återgå till vad jag ville ha sagt från början.
Jag satt på mitt rum och gjorde gjorde egna saker, ett arbetsprov som ska in imorgon, förhoppningsvis leder det till ett nytt jobb
Jag hör mamma ropa att jag ska komma ut och hjälpa till med att köra bort lite ogräs i skottkärran, då hon inte orkade göra det igen,
för det var så jobbigt. Annars så skulle dom dra ur proppen till mitt rum, precis som dom gjorde när jag var yngre och gick i högstadiet.
För jag skulle prompt sova när dom gick och la sig.
jag blev ursinnig och talade om för mamma, vad jag tyckte. Då började hon med att säga att vad elaka barn man har, att jag ska vara
snäll mot min mamma för hon och pappa ställer minsann upp alltid. Sen kläcker hon ur sig att det är fel på mig, och att det bara är något
jag fått för mig nu. Men jag har tyckt illa om dom sedan jag var i skolåldern.
Hon tyckte att hon bad mig göra det, inte att hon tvingade mig genom hot om att dra ur proppen till mitt rum.
Jag är så sjukt less på detta nu, så jag går snart i taket. Men dom lär väll få det till att vara mitt fel med.
Man lär aldrig få en narci-person att erkänna hur dom är mot en iaf, så det är inget jag kommer slösa energi på.
Det är som att leva i ett mentalt fritzl-källare. Man har friheten att gå var man vill, men dom finns alltid med en i huvudet.
');
document.write('
När jag försöker visa mina känslor och vara ledsen och ärlig med det jag känner, då är jag martyrisk och tycker synd om mig själv.
När jag försöker vara glad och positiv så lever jag i en dröm och en illusion.
Jag förstår inte, jag vet inte hur man ska vara för att det ska bli bra.

');
document.write('
Det var länge sedan jag skrev något, och det beror på att det hänt väldigt mycket i mitt liv. Resan till S-stad blev tung och rolig på en och samma gång, och jag kom hem helskinnad till slut trots mycket krångel. Väl hemma blev det likadant som förra hemkomsten - förväntas ställa upp och ta hand om mamma och sätta mig själv i andra rum. Extra lustigt blev det när hon berättade att hon skulle få besök från en utländsk vän och bad mig ta ledigt från jobbet så att jag kunde hjälpa till att tolka mellan dem (båda pratar halvtaskig engelska, och jag talar lite av den där vännens modersmål). Hon som sa att det var dumt att ta ledigt från jobbet för att jag inte har råd ekonomiskt!? Vet inte om jag ska skratta eller gråta.
Men nu ser jag en ljusning. Den senaste tidens många insikter, speciellt med hjälp av det här toppenfina forumet och alla underbara människor som hjälpt till att stötta. Jag har sökt lägenhet med ljus och lykta. Och igår skrev jag under papper till vicevärden för en toppenfin lägenhet! Om allt går som det ska skrivs kontraktet om en vecka, och jag kan flytta in senast i slutet på september! Lättnaden är enorm.
Det är därför jag inte orkat vara så aktiv här. Ska försöka komma tillbaka snart.

');
document.write('
');