Vuxna Barn till Narcissistiska Föräldrar

[SvartaKatten]

Jag råkade surfa in på en blogg där en kvinna som har en sköldkörtelsjukdom skriver om sina erfarenheter. Länken till bloggen: Sköldpaddor (dvs människor med sköldkörtelsjukdomar). I ett av inläggen kan man läsa följande:

Var också hos en psykiater i höstas, innan jag fick provresultaten och började misstänka att jag hade en sköldkörtelsjukdom, som menade att jag hade en "histrionisk personlighetsstörning" som i stora drag går ut på att man bara söker efter uppmärksamhet i allt man gör och att man dramatiserar och överdriver (och är manipulativ). Han trodde förmodligen att det var det jag gjorde när jag berättade om mina symtom eftersom han ju fått reda på att läkarna ditintills tytt mina prover som "bra"... (Det är samma personlighetsstörning som kallades för hysterisk personlighetsstörning på 1800-talet och som nästan bara kvinnor diagnostiserades med).

Jag förstår ju att hans bedömning har att göra med hans utbildning, världsbild och värderingar men även om jag rent intellektuellt inser det så gick jag ändå och funderade (kan jag fortfarande göra) kring vad det var i mitt beteende som fick honom att dra den slutsatsen. Men han verkade vara i en helt annan tankevärld. Ja shit! Kändes som om jag var med i en film som utspelade sig på 40/50-talet när jag var där.

(Anledningen till att jag var hos en psykiater är att min förra sjukskrivning inte blev godkänd förrän jag hade genomgått en psykiatrisk utredning som fsk stod för. Psyiatern och psykologen jag träffade då höll med om diagnosen ME och menade att jag var för sjuk för att jobba. Så eftersom min aktivietetsersättning går ut i vår letade jag upp en psykiater att gå till för att få intyg från lite olika håll som kunde godkännas av fsk, jag tänkte att oavsett om han trodde att jag var utbränd eller hade ME eller vad så behövde jag ju intyg på att jag inte kunde jobba. Men som sagt den här psykiatern menade att jag ganska lätt skulle kunna komma ur min "personlighetstörning" och bli frisk genom lite kognitiv terapi på deras center ...).

Det där verkar i mina ögon som en klart fall av Motöverföring

Countertransference


Jag tror att sånt där händer ganska ofta: Att en manlig läkare ser en massa saker som egentligen inte finns i en kvinnlig patient, på grund av läkarens egna inre obearbetade hang ups, och vise versa: att en kvinnlig läkare ser osympatiska saker, som hon tolkar som en störning, hos manlig patient av samma orsak. Det största problemet genom historien har nog dock varit att manliga läkare anser kvinnor ("gnällkärringar") som söker vård är personlighetsstörda.

Här är ett skräckexempel på en läkare som betett sig så:
Eskilstunaläkare anmäls av flera dalapatienter
Många anmälningar - bara en prickning

[ALI]

Detsamma har hänt mig
8 ggr

Jag har fö. också ME som insändaren ovan - det är en neruologisk sjukdom som man inte riktgit fattat att den finns i Sverige.

En allvarlig sjukdom som kan liknas vid cancer och Aids i slutstadiet, eller MS tex. Men där svenska läkare bestämt sig för att den inte finns

Av 8 olika psykiatriker har jag då fått 8 totalt olika dianoser.

jag är numera pensionär för Neurasteni - jag är alltså nervsvag - för något fysiskt fel kan det ju inte vara

denna diagnoss ställdes efter att jag i över 10 år kämpat med med att bli trodd och bara mött oföstående och vid det laget började bli lite "känslig" angående saken.

Jag har också varit på utredning på försäkringskassans sjukhus i Tranås. PÅ en avdelning där läkaren blviit anmäld upprepade ggr till Socialstyrelsen. I själva verket så var sjukhuset så illa så det granskades av Riskrevissionsverket och de fick hård kritik - men verksamheten fortsatte oförtrutet

Och jag hamnade hos Sadisten... (läkaren med ett otal anmälningar)
Det tog 3 veckor av fysisk träning sedan var jag helt förstörd - jag kudne inte längre gå. Utan hasade fram som en 90 årig gubbe ( det finns en fysiologisk förklaring till detta) och de skickade hem mig - med åsikten att jag kunde arbeta halvtid. Vi det laget kunde jag inte ens sitta upp i sängen

Världen är galen - tyvärr är det inte bara enstaka läkare

Nu efter års skiftet så kommer mina olycksbröder och systrar förlora sin rätt till ersättning från försäkringskassan.
det är inte bara läkare som sysslar med moöverföring - Regeringen gör det också...

Jag har TUR med min felaktiga diagnos och att jag är pensionerad.

Om jag skulle förlora den - så skulle jag börja grina - men då klassas man väl som labil och får en borderlinediagnos

[ALI]

Och ovanpå detta kommer man ifrån en familj med människor med svåra störningar, jag tror inte jag är sjuk därför - för sjukdommen är man pre disponeradför genetiskt och beror på ett slags virus som ger permamenta hjärnskador

Ja i af, ingen familj och så nu utsatt för och lämnad av en asperger sambo som lämnar en i fattigdom och förnedring

Ett under att man inte tagit livet av sig

faktiskt

Det värsta är att ingen djävel på jorden vet detta om mig - för ingen är tillräckligt intresserad för att orka lyssna så länge på någon annan än sig själv


ALI ÄR NERE FÖR RÄKNING IDAG

[SvartaKatten]

Det river upp såren att bli påmind om traumatiska saker man varit med om, som att bli påmind om att man blivit bemött på det här sättet. Det är fruktansvärt. Jag skrev inlägget för att jag vet att det är många som råkar ut för det här, och när man är där känner man sig oerhört ensam: En läkare (eller psykolog/terapeut och liknande) "ska" ju veta vad de håller på med och sätta diagnos av den anledningen att man vill hitta en behandling för de symptom patienten har - det är ju vad man vill tro i alla fall. Det är väldigt svårt att ta in att det finns en del vårdpersonal som faktiskt inte sätter diagnoser för man ska kunna få rätt behandling, utan de sätter diagnoser för att få avreagera sig. Man är inte uppfostrad till att tro att det kan gå till så. Hela samhället tror att det inte får gå till så; och att man kan anmäla till HSAN om det mot alla odds ändå skulle hända. Men; vem orkar anmäla till HSAN/Socialstyrelen? Och om man faktiskt skulle orka verkar ju inte chansen särskilt stor att det har någon effekt i alla fall:

Prövas inte av HSAN
Frågor om bemötande prövas inte av HSAN, uppger Birgitta Berghammar, assistent vid myndigheten.
- Bara om det haft någon påverkan på vården eller behandlingen. Om läkaren struntat i att ge behandlingen. Alla fall är inte så solklara. Ofta står ord mot ord, säger hon.
Läkaren har även anmälts till Patientnämnden i Sörmland.
Anmälningarna till Socialstyrelsen, bland annat från fyra fack i Sörmland, ledde till att verksamhetschefen på Ergonomicentrum hade enskilda samtal med läkaren och att han fick handledning av kollegerna. Det räckte, ansåg Socialstyrelsen.

HSAN gör inte egna utredningar på samma sätt som polis och åklagare gör, vad jag vet, utan de går helt och hållet på de papper de får in, och på vad som står i journaler. Det är alltså kraftig bias till vårdpersonalens fördel om man anmäler, för det är inte många patienter som kan tillräckligt mycket om olika diagnoser och annat för att kunna tyda vad som skrivs i journaler och värja sig mot det.

Det är väldigt lätt att patienten lång tid efteråt ställer sig samma fråga som bloggaren ovan gör:

Jag förstår ju att hans bedömning har att göra med hans utbildning, världsbild och värderingar men även om jag rent intellektuellt inser det så gick jag ändå och funderade (kan jag fortfarande göra) kring vad det var i mitt beteende som fick honom att dra den slutsatsen.

Det har inget alls med patientens beteende att göra! Motöverföring kommer inifrån läkaren (eller psykologen/terapeuten) själv! Det spelar ingen roll vad patienten gör eller hur patienten är. Råkar man någon egenskap som är en "trigger" hos den läkaren spelar det ingen roll vad man gör. En sån "trigger" kan vara vilket kön man tillhör. Inte mycket man kan göra åt det, liksom. Eller det kan vara att man kommer från mellanöstern, att man är överviktig, att man är lik läkarens föredetta, att man bryter på finska... vad som helst! Och vissa "triggers" är mer "populära" bland vårdpersonalen, som att vara kvinna och ha en svårdiagnostiserad sjukdom...

[ALI]

Jag skrev inlägget för att jag vet att det är många som råkar ut för det här, och när man är där känner man sig oerhört ensam:

Jag förstod det - jag dristade mig till att vara människa - delvis i förhoppningen att känna mig mindre ensam.

[ALI]

Tänkte på det när jag gick ut.

Det är ju som någon skrev inte den narcisissistiska föräldern eller den motöverförande läkaren som är det jobbiga - utan att inte bli trodd av andra, eller att folk bara säger jasså.

Det sades också när jag läste psykologi - att hur folk kommer över saker - mest handlar om hur deras skyddsnät ser ut. Dvs har de folk som bryr sig och är empatiska?

Man kan klara en puckad läkare elelr tom två och behålla sin självkänsla - om ens omgivning kan spegla ens känslor.
Då kan man gå vidare - finns ingen mottagare och ingen spegling så är det långt svårare för att inte säga omöjligt.

Därför kan en anmälan få motsat effekt.
på samma sätt som en våldtagen, våldtas en gång till av rättsväsendet

så får anmälaren ett väldigt kränkande svar
Sjukhuset i Tranås menade att de bara "testade" och inte kunde stå tills svars för hur det kändes av de "testade"

En del människor saknar helt enkelt Emotionell kompetens och har ingen "theory of mind" och kan därför inte förstå andra utan projicerar hela tiden, och de borde inte få arbeta med människor.

[SvartaKatten]

Precis, därför ligger vi som har narcissister i familjen extra illa till om vi skulle råka ut för en sådan behandlare. Dels har vi inget bra skyddsnät; familjen kanske till och med hakar på behandlaren, om den får veta att en familjemedlem fått en diagnos som de kan använda till att fösa tillbaka familjemedlemmen in i syndabocksfållan. Dels har vi ofta tidigare trauman och ett sånt här bemötande när vi är sjuka och svaga kan riva upp en massa sår från tidigare trauman.