Vuxna Barn till Narcissistiska Föräldrar

[akilles]

Det stora förhållandet till min pappa är detta med gränssättning. Han vill helst träffas hela tiden och lägga sig i det jag gör och dessutom är han gammal och sjuk och behöver en hel del hjälp, men han är också manipulativ så ibland är det svårt att veta om han överdriver eller är allvarlig, han berättar sällan sanningen. På samma sätt kan han låtsas vara mycket starkare än han är. Jag kan märkla att jag tänekr mer på hans problem än mina egna. verkar ju som att många här har brutit eller funderar på att bryta med sina föräldrar. Min pappa är knäpp på många sätt, men fortfarande varm, ofta vill han väl nånstans men det blir så fel eftersom han inte kan tänka utanför sig själv och vill berätta för mig vad som är bäst för mig och styra. Suck. För mig blir det så att jag undviker att svara, undviker att ringa osv. Dumt för att jag bhor i hans lägenhet (där han dock itne bor!!) vilket gör att jag blir tvingen att ha en massa gemensamma förehavanden med honom. Vet att det är dumt och ska ändra det så fort jag kan. Hur gör ni här med gränssättning?? Påtryckningar och skuldkänslopåtryckningar? Skulle vara bra att höra lite andra sätt att hantera sånt på!

[akilles]

Det stora PROBLEMET ska det stå i början.

[ALI]

Min mamma hörde inte på vad jag sa om jag inte skrek
( konstigt egentligen - det var tillåtet - men inte att sätta gränser så att fokus blev på hennes beteende)
saker fick inte var på riktigt....

Såsom vuxna gör - jag vill inte att du röker inne - brydde hon sig inte om

Om man sa - mata inte min hund - så gjorde hon vad hon ville ändå. det gick inte - för hon struntade i vad man sa.

den gång jag skrek som jag minns var när hon hade slängt mina älsklingsskor - jag har stora fötter och har svårt att få tag i skor som funkar för mig, men det hjälpte ju inte att skrika skorna var borta

En annan gång hade hon läst min dagbok, eller rotat bland man mina grejjor grinade jag förtvivlat men sådant berör ju inte henen, och hon slår ju bara bort det man säger.

Bortsett från den gången jag tog ett snack och sa att det kändes jobbigt för mig att hon inte såg att jag var sjuk, utan bara bad om att vi skulle göra saker åt henne hela tiden. Jag sa - jag kan ju inte ens göra dem åt mig själv.
Då belv hon hatisk och sa upp bekantskapen

De tvingare en ju att spela med i deras låtsasverklighet - det är ju på det sättet man själv blir "störd" manbörjar ju köpa deras verklighetsuppfattning - vem som har ansvar för vad osv

de manipulerar en att tycka synd om och ta hand om en

det är ju det enda sättet att överleva som litet barn - men....

Man kan inte ha ett vuxet förhållningssätt till dem - de köper det inte - man måste ljuga spela med - och det gör man väl tills man fått nog. Men priset man får betala är ju att utplåna sig själv - sitt förnuft ( det där om var ansvaret ligger tex. )

Jag tror ingen är så hel att de kangöra osm i boken "men jag då" dvs spela teater och bara lyssna med ett halvt öra på Lilla mamma/Lilla pappa. Jag är övertygad om att man betalar ett pris.

Man måste nog lyda ebudord "Du skall inte märka" för den dan du börjar göra det - börjar du ifrågasätta och vill inte spela med mer...

Men det är mina tankar

Sedan dagens tips

Uppe i högra hörnet på dian inlägg så står det "Ändra" där kan du klicka och då öppnar sig meddelandet och du kan redigera - själv gör jag det nästan jämnt då "mitt tnagentbord inteh ålelr sig stilla när jag skriver
Men man måste ändra inom ett visst antal timmar

När det är öppet så finns det också en funaktion högst upp "ta bort" har jag lärt mig

[akilles]

Bra tips. Välbehövligt!

"Min mamma hörde inte på vad jag sa om jag inte skrek"

Låter störigt med en person som inte lyssnar om man inte skriker, speciellt om den personen är ens mamma! Vanligtvis brukar det ju vara tvärtom...att föräldrarna ber barnen att prata sansat och INTE skrika.

"De tvingare en ju att spela med i deras låtsasverklighet - det är ju på det sättet man själv blir "störd" manbörjar ju köpa deras verklighetsuppfattning - vem som har ansvar för vad osv"

JA. Det är detta som är så påfrestande. Det är därför man inte ska göra som jag gör nu och ha gemensamma grejer. Just nu förslker han övertala mig att det är en bra idé att vbi bor ihop den månad som han har renovering i sin lgnht av omsorg av mig (som smärtsamt nog är genuin men å så felriktad) för att jag ska bo i lgnhten som renoveras. Jag bor ju i hans lgnht som han inte vill bo i. SUCK. Det är inget jag öht överväger eftersom jag vet hur det var förra gången. Det. går. inte.
Hela detta arrangemang var en nödlösning, men nu är det bara jobbigt. Och med det du skrev ovan att ta hänsyn till blir det minst sagt tröttsamt. Alla i familjen är dock medveten om hur han är, och det gör att vi nu försöker samarbeta kring honom, äv om vi har olika relationer och vissa hatar honom djupt.

"Jag tror ingen är så hel att de kangöra osm i boken "men jag då" dvs spela teater och bara lyssna med ett halvt öra på Lilla mamma/Lilla pappa. Jag är övertygad om att man betalar ett pris"

Det tror jag med. Man är ju människa och går inte opåverkad ur saker och ting. Att sitta och lyssna på någons svada och själv inte få finnas - klart att man tar skada! Och inte minst av att spela teater, då tappar man till slut bort sig själv tror jag.

Det värsta är manipulernadet, insnärjandet.
Sen är det så ihopblandat för honom själv. Han vet ju inte själv vad han klarar och inte, vad som är sant och falskt.
Speciellt inte nu när han är gammal. Vi vill ju inte att han ska leva i misär heller så det är liksom en balansgång. Ändå sätter jag ju gränser. Men det är den där PRESSEN på att man ska träffa honom, tänka på honom osv.

[akilles]

Sen som sagt. Att det är blandat med genuin omsorg är det som gör saker och ting svåra. I många fall så vill han väl men kan inte skilja på sig själv och mig. Och det blir lätt så att jag "går på det" och börjar säga vad som är bäst för honom, och då är jag ju fast. För då blir det förvirrat vem som har ansvar för vad.

Läskigare att prata om vad jag vill och behöver än vad han behöver. Det enda som funkar är ju egentligen att utgå från mig själv och säga. Nej jag vill inte.
Det gör jag iofs o så blir han förtvivlad. Men det får man ta. Annars går jag ju in i hans grej, tar ansvar för hans känslor vilket är precis vad han vill.

Läste vad du skrev om din mamma ang din bror också innan. Fy vad svår! Vilken otur du har.

[ALI]

Jag hänger inte med vad du menar med otur - lite trög...

[akilles]

Hm ja, som fick just henne till mamma tänkte jag.

[akilles]

Vi väljer ju inte våra föräldrar men man önskar ju att alla skulle ha rätt till en mamma som tröstar en när man är liten, ser när man är ledsen. Och som inte gör taskiga saker med flit, även jag fattat att det är så narcissister gör. Det är så oturligt liksom. Jag inser hur tur jag själv haft.

[ALI]

Okey - den tanken hade jag inte tänkt själv, den måste jag tänka på ett tag

det har liksom aldrig föresvävat mig - vet inte om jag omedvetet trott att man får den mamma jag förtjänar hmmm

for sure

[akilles]

Nu blev tråden visst lite off topic. Jag skulle fortfarande gärna ta emot tips på bra sätt att sätta gränser om det är någon som har?! Min pappa är mer borderline än narcissist, och att bryta helt med honom är inte aktuellt just nu. Det där ständiga tjafset om saker och när han vägrar slutar prata och använder skuld för att hålla kvar. Då hamnar jag lätt i maktlöshet och förmår inte sätt stopp. Han pratar om sig och sig och sig och sen om vad som är bäst för mig, trots att jag säger att detta inte är bäst för mig. Han tar inte in! Någon med liknande erfarenhet som kan hjälpa?

[hallonflickan]

Nu blev tråden visst lite off topic. Jag skulle fortfarande gärna ta emot tips på bra sätt att sätta gränser om det är någon som har?! Min pappa är mer borderline än narcissist, och att bryta helt med honom är inte aktuellt just nu. Det där ständiga tjafset om saker och när han vägrar slutar prata och använder skuld för att hålla kvar. Då hamnar jag lätt i maktlöshet och förmår inte sätt stopp. Han pratar om sig och sig och sig och sen om vad som är bäst för mig, trots att jag säger att detta inte är bäst för mig. Han tar inte in! Någon med liknande erfarenhet som kan hjälpa?

Jag tror att det enda du kan göra är att träna dig själv. Träna dig på att stänga av, att inte ta åt dig helt enkelt. Du måste nog se din pappa som en störd person, någon som du inte kan ta på allvar. Du bör nog räkna med att DU inte kan förändra honom eller hans beteende, och då är det dig själv du ska fokusera på. Lär dig att hantera det han säger, så att han inte kan skada dig.
Något som varit väldigt bra för mig i hur jag hantera mina föräldrar som fortfarande tror att jag är 5 år och inte vet vad som är bäst för mig, är att bara inte ta diskussionen.
Säger mamma att "dom där gardinerna är fula, du borde ta några andra istället" så är det bäst att bara mumla något otydligt eller byta samtalsämne. Säegr jag emot blir det bara bråk och det förlorar JAG på. Jag ser till mitt bästa, alltid, och tar bara de fighter jag måste.

Även om du inte kan bryta helt med honom, så bör du kanske lära dig att lägga på luren när du fått nog eller gå ut ur rummet när du fått nog. Eller stänga av öronen, om man säger så. En del personer märker ju inte ens om man lyssnar, så man kan verkligen bara sitta och nicka.

[ALI]

Nu blev tråden visst lite off topic. Jag skulle fortfarande gärna ta emot tips på bra sätt att sätta gränser om det är någon som har?! Min pappa är mer borderline än narcissist, och att bryta helt med honom är inte aktuellt just nu. Det där ständiga tjafset om saker och när han vägrar slutar prata och använder skuld för att hålla kvar. Då hamnar jag lätt i maktlöshet och förmår inte sätt stopp. Han pratar om sig och sig och sig och sen om vad som är bäst för mig, trots att jag säger att detta inte är bäst för mig. Han tar inte in! Någon med liknande erfarenhet som kan hjälpa?

Går det ens undrar jag?

Om det värsta hotet för en Borderline - är att bli avvisad. Då kan ju en gräns tolkas som ett avvisande och sätta igång hela karusellen....

i sådan fall får man tänka att man måste förmedla "det är inte du - det är jag" du vet frasen i all amerikanska sitcom ang att göra slut

Man kanske då inte kan avsluta- utan måste vara intelligent och köra en undanledande manöver. Går det att flytta pappans fokus från det han pratar om - till att lägga fokus på något han vill göra någon annanstans? Alltså få bort fokus från samtalet

jag är helt värdelös på sådant här - men om hän är B så funkar det ju inte att säga att du inte har tid eller att du vill sluta prata

Det finns en B - fras "I won't be ignored" Att ignorera provocerar dem ju bara mer.
Annars funkar det bra på de med N Som Hallonflickan skrev så måste man iten lyssna.

Angående skuld så kanske du kan bli mer medveten om när det händer. SE att "här kommer pappa med skuldpaketet" - men nej just det - det är ju inte mitt - så det behöver jag inte ta emot, nehej. Och här kommer manipulationerna som skall "få igång mig"... men jag MÅSTE ju INTE gå igång - bara för att pappa vill det

Risken är ju som bekant att om någon ropar VARG hela tiden så blir den inte trodd till slut. Någosntans måste du kanske välja - vad är värst? - att leva ditt liv med att din pappa snurrar upp dig som en mekanisk docka när han ropar Varg, eller att ta risken att den dag han dog ( jag väljer värsta scenariot) - du hade annat för dig.

I alla relationer så vilar ansvaret på två personer du är aldrig ensidigt ansvarig för ern relation, och deffinitivt inte för din pch en förälders

VILL han slippa vara ensam när han dör - så får han bete sig så att follk VILL vara med honom när han lever

det finns en massa ordspråk som är enkla sanningar. Som man bäddar får man ligga....

Det blir alltid konsekvenser av ens handlande - det är en naturlag. Det gäller oss alla. Det störda personer INTE vill är att ta ansvar och konskevenser för sitt handlande. Om vi låter dem slippa - så är ju vi EN DEL av störningen. Dvs medberoende.

Sedan en sak som många ite tänker på - livet är ändligt. Man tänker ja jag skall bar agöra som pappa vill nu för stunden SEDAN skall mitt liv börja. Men hoppsan när det blev din tur... så kanske du inte har så många år kvar.
Livet rinner ifrån en - Det gäller att ta vara på det medan det pågår - annars tar ju iNTE heller DU ansvar för DITT liv

Jag tror att du kan hantera det mycket "bättre" när du rett ut saker för dig själv - vem har ansvaret - och för vad?

Du är inte hans pappa - han är din pappa

What's all this "making eccuses"........................

[SvartaKatten]

Min pappa är mer borderline än narcissist, och att bryta helt med honom är inte aktuellt just nu. Det där ständiga tjafset om saker och när han vägrar slutar prata och använder skuld för att hålla kvar. Då hamnar jag lätt i maktlöshet och förmår inte sätt stopp.

Det är svårt att bryta med någon som har borderline. I värsta fall kommer hot om att dom ska skada sig själva eller värre. Jag råkade komma på att jag läst om en metod för bemötande av borderline:

Vad är SET-metoden?
Det finns en metod som utvecklats i USA, främst för att kunna kommunicera med borderlinepersonligheter som befinner sig i kris. Metdoden kallas SET och är användbar i många situationer när man känner sig lås och trängd. SET kan även användas i vardagssammanhang för att underlätta kommunikationen med borderlinepersoner.

SET - Stöd, Empati och sanning/konsekvens (truth)
S-stöd = man visar att man bryr sig om borderlinepersonligheten "Jag är verkligen orolig hur du mår" är ett S-uttalande.

E-empati = man ser och bekräftar borderlinepersonligheten "Så dåligt du måste må...", "Nu har du kommit i en pressande situation..." Att visa empati är inte detsamma som att trösta och släta över. Inte heller talar man om sina egna känslor. E-uttalanden kommer antagligen att väcka borderline-personlighetens raseri och förstärka hans rädsla av ensamhet. Detsamma gäller om du visar honom sympati om han är i kris. Han kommer att attackera ännu mer.

T-sanning och konsekvens-uttalanden betonar verklighetsaspekten och att borderlinepersonligheten ytterst sett är ensam ansvarit för sitt liv, sina handlingar och dess konsekvenser. Andra människor finns där för att stödja och hjälpa, men de kan ALDRIG ges ansvaret för borderlinepersonlighetens liv.

Att ställa frågor som "Hur tänker du lösa den här situationen?" eller "Vad kan du göra nu för att det ska bli lugnare/bättre?" är svåra för en borderline-personlighet att ta till sig då, därför att gör borderlinepersonligheten delaktig i problemet och att det är hans ansvar att lösa det.

En annan T-sanning och konsekvensuttalande är att man säger "Det och det hände...så här blev konsekvenserna...det här är vad jag kan göra...vad kan du själv göra?"

Att beskriva konsekvenserna av borderlinepersonens handlingar och att själv hålla sig på en saklig och neutral nivå är nödvändigt för att kommunicera med honom i konflikter eller i krissituationer. Vill man få igenom ett samarbete eller en kommunikation är alla tre kommunikationsmomenten SET nödvändiga. Men det finns INGEN garanti för att borderlinepersonlig-heten "tar in" samtliga moment.

Om inte stödet tas med kommer borderlinepersonen att anklaga dig för att du inte bryr dig om honom eller för att du drar dig undan.

Om empati saknas kommer eller om borderlinepersonen inte "hör" det, kommer du att anklagas för att inte förstå honom, att du aldrig har förstått honom.Borderlinepersonen upplever sig avvisad och då bryts kommunika-tionen - en fortsatt kommunikation är omöjlig.

Om sanning och konsekvensuttalanden är otydliga kommer borderline-personen att tolka dem efter eget huvud och antagligen så att du kan ses som ansvarig för han mående. Han kommer att tro att du och han delar uppfattning och att allt kommer att vara "bra" tills hans orealistiska krav nästa gång blir omöjliga att tillgodose. Just sanning och konsekevnsuttalanden är viktiga, även om de är jobbiga i stunden, för annars blir kvinnan den som stöder honom i en felaktig bild av verkligheten.

om en borderlinepersonlighet någonsin ska kunna förändras krävs att han ser och förstår det egna destruktiva beteendet och han måste kunna kommunicera enligt SET-metoden.

Försöka förändra sin gamla pappa är väl kanske inte aktuellt, men du kanske kan hitta någon del av metoden i citatet ovan som funkar för dig?

[Pelleri]

Du ska kanske sätta gränsen innan du känner att du blir maktlös, och han kan spela på dina känslor. Tänk hela tiden att det handlar inte om dig, utan det handlar om honom.

Med min "svärfar" så är jag övertydlig, och jag är noga med att aldrig halvt lova saker, "jag kommer kanske och hälsar på i veckan", något jag tidigare har slängt ur mig för att "vinna tid", vilket inte fungerade. Hans och min relation fungerar mycket bättre när jag säger ifrån, inte lindar in det. Men, det är klart jag har inget barndomstrauma med honom.

Jag tror som ALI skriver att ta ansvar för sitt liv är viktigt. Ta sig ur känslan att känna sig snärjd, inträngd och bestämma själv hur du vill ha det. Om din pappa är gammal och sjuk så förstår jag att bryta kontakten inte är aktuellt, men håll distansen till honom, som barn är man beroende av sina föräldrar som vuxen kan man välja själv.

Sen tror jag inte riktigt att man har tur eller otur här i livet, för de allra flesta skulle det kunna varit mera, mindre, bättre eller annorlunda. Men ingen har mer tur än någon annan, jag tror inte det.
För mig handlar det mera om hur man förehåller sig till sina erfarenheter och vad man gör av dem.

[akilles]

Tack alla för bra svar!!!

Jag tror att det enda du kan göra är att träna dig själv. Träna dig på att stänga av, att inte ta åt dig helt enkelt. Du måste nog se din pappa som en störd person, någon som du inte kan ta på allvar. Du bör nog räkna med att DU inte kan förändra honom eller hans beteende, och då är det dig själv du ska fokusera på. Lär dig att hantera det han säger, så att han inte kan skada dig.
Något som varit väldigt bra för mig i hur jag hantera mina föräldrar som fortfarande tror att jag är 5 år och inte vet vad som är bäst för mig, är att bara inte ta diskussionen.
Säger mamma att "dom där gardinerna är fula, du borde ta några andra istället" så är det bäst att bara mumla något otydligt eller byta samtalsämne. Säegr jag emot blir det bara bråk och det förlorar JAG på. Jag ser till mitt bästa, alltid, och tar bara de fighter jag måste.

Även om du inte kan bryta helt med honom, så bör du kanske lära dig att lägga på luren när du fått nog eller gå ut ur rummet när du fått nog. Eller stänga av öronen, om man säger så. En del personer märker ju inte ens om man lyssnar, så man kan verkligen bara sitta och nicka.

Oj jag känner igen mig. Sitta och nicka gjorde jag jämt som barn. Utan att våga andas för att visa att jag fanns. Det jag gör nu är att säga: Jag tar inte den diskussionen. Lägga på luren brukade jag också göra som barn: Då ringde han upp, ringde upp ringde upp och skrek och grät. Sjukt jobbigt.
Nu för tiden så försöker jag säga vad JAG behöver när jag ska avsluta ett samtal (han har fruktansvä'rd separationsångest). Beukar försöka hänvisa till verkligheten. Säga: Men det där kostade pengar. Eller liknande.
Bråk undviker jag med så gott jag kan. Problemet är väl att jag inte tar tag tillräckligt i mitt eget liv. Han SINKAR en så väldigt med sina behov.
När han ältar säger jag: Jag vill inte diskutera det. Är empatisk och lyssnar men säger, nu behöver jag gå. Då blir han så sorgligt undergiven och säger: Åh TACK för att du ringde. Det är ju äkta...men samtidigt manipulerande.

Svarta katten: Den där modellen var bra. Den ska jag kopiera. Läst MBTmetoderna (mentalisering), de är också bra.
Empati är viktigt.Det är väl det som är grejen. Att lära sig fatta att det är HAN som känner saker och ting. Empati istället för sympati, och sen fortsätta mitt eget liksom, inte fastna. Det är nog jag som har svårt att ta ansvar för mitt eget liv just nu. Lätt att ursäkta sig med att lägga fokus nånannanstans. ett så tacksamt fokus som kräver mycket energi...

Med min "svärfar" så är jag övertydlig, och jag är noga med att aldrig halvt lova saker, "jag kommer kanske och hälsar på i veckan", något jag tidigare har slängt ur mig för att "vinna tid", vilket inte fungerade. Hans och min relation fungerar mycket bättre när jag säger ifrån, inte lindar in det. Men, det är klart jag har inget barndomstrauma med honom.

Jag tror som ALI skriver att ta ansvar för sitt liv är viktigt. Ta sig ur känslan att känna sig snärjd, inträngd och bestämma själv hur du vill ha det. Om din pappa är gammal och sjuk så förstår jag att bryta kontakten inte är aktuellt, men håll distansen till honom, som barn är man beroende av sina föräldrar som vuxen kan man välja själv.

Sen tror jag inte riktigt att man har tur eller otur här i livet, för de allra flesta skulle det kunna varit mera, mindre, bättre eller annorlunda. Men ingen har mer tur än någon annan, jag tror inte det.
För mig handlar det mera om hur man förehåller sig till sina erfarenheter och vad man gör av dem.

Övertydlighet är bättre än tvetydighet, det tror jag också. jag har haft en tendens att fly undan, ringer dig sen och så inte göra det, då försvinner inte den gnagande känslan och han blir oroligare och jag blir oroligare. Insett att det är bättre att konfrontera, ringa upp, så blir det inte så utdraget.

Angående tur eller otur, så är det väl en fråga om hur man ser saker. Jag ser ser det som att vi har olika tur eller otur i starten och sen håller jag med dig om att det handlar om hur man förhåller sig till erfarenheterna. Vad jag menade innan var att det är otur att födas som barn till en narcisstisk eller för den delen borderlineförälder, men sen är det olika hur vi förhåller oss tilld et. Att få en mamma som inte tar hand om en tycker jag är otur. Menade därmed att man inte kan välja sina föräldrar och inte har skuld för ett dåligt omhändertagande. Kort sagt: Man kan inte välja föräldrar (men man kan välja sitt vuxna förhållningssätt).

Mest av allt handlar nog mitt problem opm att ägna mig mer åt mina egna prioriteringar. Skäms för att jag inte klara vara vuxen nog.