Vuxna Barn till Narcissistiska Föräldrar

[vårblomman]

En fundering som oftare dyker upp i miott huvud.
Hur synd är det om narcissisten själv?
Hur synd är det om min mamma?
Jag kan ju bearbeta mina intryck och minnen, med det kan inte min mamma.
Hon brukar vara i aktivitet hela tiden, med något.
Hon säger det är för att hon inte ska känna hur hon mår.
Fast hon menar då fysiska åkommor men jag tror det är
psykiska. Hon skyller sitt dåliga mående på "100" sjukdommar.

[hallonflickan]

Det beror helt på hur du menar. Jag tycker väldigt synd om dessa människor, för som jag ser det så är dom skadade, icke fullt kapabla till ett normalt liv.
Vi talar om människor som är psykiskt störda nu, dom som inte KAN komma till insikt, dom som aldrig kommer att förändras eller bli friska.
Jag kommer alltid att tycka synd om människor som saknar kärlek och inte kan känna det, som alltid lever i våld och konflikt.

MEN det betyder inte att jag tillåter dom deras beteende, om ni förstår hur jag menar. De flesta brukar tycka att jag är konstig när jag tycker synd om psykopater för att dom likställer "tycka synd om" till att godkänna deras beteende och hur dom behandlar andra.

Absolut inte! Men om jag inte har empati med dom så skulle jag inte vara jag, då skulle jag bli mer och mer som en känslokall maskin.
Jag har lärt mig att min empati är den jag är och jag tycker helt ärligt synd om alla som är psykiskt störda, alla som inte kan känna empati eller kärlek.

Jag tycker fruktansvärt synd om mina föräldrar och allt lidande de själva gått igenom (jag anser inte att mina föräldrar är narcissister utan snarare andra eller tredje generationens "narcissistbarn", om nån förstår hur jag menar).
Deras agerande mot mig och andra är inte godkänt men jag tycker synd om det dom själva genomlidit.
Det betyder INTE att jag låter dom komma undan med något heller. Vill bara påpeka det, så att alla förstår hur JAG menar med att "tycka synd om".

[SvartaKatten]

Jag tycker (väldigt) synd om den lilla pojken som en gång var min pappa. Jag har svårt för att tycka synd om min mamma. Antagligen för att hon har "patent" på martyrrollen. Det finns liksom inte över på kontot för att tycka synd om henne. Hon har redan länsat kontot genom tvång.

Eller snarare, skulle jag inte kalla det för "tycka synd om" utan för "känna empati med". Jag känner empati med människor som har/haft det väldigt svårt och jag kan förlåta det mesta, om det finns någon slags känsla att hitta i den andra personen. Någon slags empati tillbaka. Inte sagt att allt blir som förut för att jag förlåter, utan att jag mera... accepterar och vill att hjärtat ska vara lätt hos båda fortsättningsvis, oavsett hur det blir. Men det finns ett par personer till, förutom min mamma, som har lyckats med att "länsa kontot". Vad gäller dem vill jag ta fram vitlöksflätan, korset, silverkulan, pålen med flera anti-vampyrverktyg om de kommer i närheten.

Min mamma mår förresten inte dåligt, verkar det som. Hon är nog så skicklig på att "leasa ut" alla problematiska känslor och upplevelser på andra, så hon verkar klara sig riktigt "bra". Min pappa, däremot, mådde uppenbart dåligt. Han var mer av "kött och blod" eller hur jag ska förklara. Min mamma är inte det.

[Nikita]

En fundering som oftare dyker upp i miott huvud.
Hur synd är det om narcissisten själv?
Hur synd är det om min mamma?
Jag kan ju bearbeta mina intryck och minnen, med det kan inte min mamma.
Hon brukar vara i aktivitet hela tiden, med något.
Hon säger det är för att hon inte ska känna hur hon mår.
Fast hon menar då fysiska åkommor men jag tror det är
psykiska. Hon skyller sitt dåliga mående på "100" sjukdommar.

Samma sak med min mamma. Hon har varje dag sagt att hon kommer få stroke, infarkt eller liknande och då. Dessutom har hon sagt till mig att det är jag som kommer åsamka henne dessa grejer...dessutom sa hon att hon är min enda vän och att när hon dör kommer jag att misslyckas..

Jag var även rädd att gå till jobbet eftersom jag var så rädd att hon skulle dö..

[Nikita]

Exempelvis, när hon är förkyld då säger hon att hon mår jätte jättedålig,att det är katastrof...att hon tror hon kommer dö...

Tänk att höra det nästan varje dag i hela livet? Tänk att springa som en hund för att få mamma att må bra, att hon ska ej dö.

Men vet ni vad som händer sedan, när hon säger hon är sjuk och kommer dö, och jag blir rädd och jag springer som en hund till henne för att få henne må bra? Hon avvisar mig då...

Hon klagar men inte vill ha hjälp...Vet ni vilka känslor det skapas inuti en, att inte duga, att bli kastad...slängd på en sopberg...

Jag har verkligen fått nog. Dessutom har hon skyllt beteendet på sitt JÄTTESVÅRA liv, att ingen har haft som hon och att jag HAR DET JÄTTEBRA men är jätte otacksam...

Alltid, mitt fel, alltid jag som måste fixas, alltid jag som måste föändras, alltid skapa skuld hos mig...


Då är min mor också narcissistisk?

[vårblomman]

Det där som du Nikita skriver om, att bli avvisad när de får de som de ber om
eller saknar är smärtsamt. Mycket smärtsamt.
Därför är de så svårt att bemöta dem. Hur man än gör blir det fel.
Det är ju en del av deras dubbelbestraffning.
Jag kan ändå se att mamma lider. Konstant.
Hon hittar på andra orsaker till var lidandet kommer ifrån.
Hennes eget lidande som saknar tröst.
Hon går inte att trösta då hennes ända möjlighet
till tröst är att föra över lidandet på någon annan.
Mission imbossible. Men jag tycker ändå synd om henne.
men har insett att det inte är möjligt och inte heller min
uppgift att trösta henne. Hon går inte att trösta.
Bara om man ställer upp som mental soptunna, förståss.
Ett livslångt lidande utan möjlighet till tröst.
Hon kan inte heller ta emot tröst. Bara att inse.
PS Kul, välkommen hit Nikita!!!! DS

[SvartaKatten]

Men vet ni vad som händer sedan, när hon säger hon är sjuk och kommer dö, och jag blir rädd och jag springer som en hund till henne för att få henne må bra? Hon avvisar mig då...

Hon klagar men inte vill ha hjälp...Vet ni vilka känslor det skapas inuti en, att inte duga, att bli kastad...slängd på en sopberg...

Det där som du Nikita skriver om, att bli avvisad när de får de som de ber om
eller saknar är smärtsamt. Mycket smärtsamt.

Kan bara hålla med till 100%
Man blir använd som en soptunna för deras känslor som de inte orkar bära själva
Fick just en ide om varför de kan vara så envisa med att ta kontakt (en ide som någon annan säkert redan kommit på): När de ha hittat en bra soptunna vill de inte släppa den. Att ha kunnat ösa sina känslor över en annan människa och sen gått "uppfräschad" därifrån. Från en person som står där ensam kvar med all deras smärta. Det utgör kanske en så stor dragningskraft att de inte kan släppa/glömma hur skönt var, och vill tillbaka och göra om det hela tiden?

[ALI]

Man blir använd som en soptunna för deras känslor som de inte orkar bära själva
Fick just en ide om varför de kan vara så envisa med att ta kontakt (en ide som någon annan säkert redan kommit på): När de ha hittat en bra soptunna vill de inte släppa den. Att ha kunnat ösa sina känslor över en annan människa och sen gått "uppfräschad" därifrån. Från en person som står där ensam kvar med all deras smärta. Det utgör kanske en så stor dragningskraft att de inte kan släppa/glömma hur skönt var, och vill tillbaka och göra om det hela tiden?

Vad smart Visst är det så.

Vips förstår man varför de inte vill släppa taget

[Barbiedoll]

Jag känner igen mig så väl frånsett en sak, och det är att min mamma aldrig är sjuk, hon är bäst i världen och i hennes värld finns ingen sjukdom och hon tolererar inte att jag är sjuk heller, allt är fint och glänsande i hennes värld. Och så har hon fått en dotter som är sjukskriven 25 % och det vill hon inte befatta sig med. Så det pratar vi inte om. Och jag har ingen lust heller att fråga hur hon mår, jag skiter i det.

[Fröya]

Min mamma är konstant jättespänd. Man kan riktigt se hur hon vibrerar av spänning i nästan alla sammanhang, helst vid sociala kontakter. Ofast klarar jag inte av att möta hennes blick för den är som en spänd höks ögon.
Det måste vara jättejobbigt att vara så spänd hela tiden. Förstås har hon högt blodtryck och höga kolesterolvärden också. Enda gången hon slappnar av lite är när hon är stuptrött. Men hon sover också ganska dåligt och vaknar vid minsta ljud.
När hon är sjuk är hon väldigt ambivalent. Ena stunden ska hon visa vad duktig hon är som orkar en massa saker trots att hon är sjuk. Nästa gång är hon jättedålig och brer på enormt om hur sjuk hon är. Vi i hennes närhet vet aldrig vad vi ska tro på. Det är likadant när jag själv är sjuk. Ena stunden, oftast vid något litet problem, kan hon ojja sig enormt och tycka att jag ska till läkaren. Vid andra tillfällen som t ex när jag hade brusten blindtarm brydde hon sig knappt. Och när jag berättade om min magsjukdom, då var det henne det var synd om, som var tvungen att servera speciell mat. Likaså om jag är deppig då orkar hon inte alls lyssna.
Generellt sett tror jag aldrig att min mamma varit glad och lycklig i hela sitt liv. Utan det är något som pressar henne hela tiden att prestera och att vara på sin vakt mot något.

[skogsmullan]

Mina föräldrar har aldrig varit riktigt glada heller. Mamma är superspänd och rädd för allt och gömmer sig bakom sina "dåliga nerver" har jag hört till leda. Pappa har haft 26 bra år med sin "nya" fru men ältar bara sin barndom och åren med min mamma. Att hon förstört honom och mig och min framlidne bror. Jag har jobbat som fasen i deras hus med tomt och ändå viftar han till sig mig och pekar på granntjejen som är tio år yngre än jag och säger -titta där vad hon jobbar på bra,du ska vara som hon!
Det skulle jag också gjort säger jag då om det hade varit mitt hem.
Till saken hör också att han och hans fru har aldrig visat sig under 26 år om jag bytt bostad eller behövt någon prakisk hjälp. Jag vet att båda mina föräldrar mår skit, har alltid gjort och kommer alltid att göra och skyller jämt på alla andra inkl oss när vi var barn.

[vårblomman]

Känner igen era beskrivningar ovan.
Jag tror min mamma balanserar på slak lina, mot sin egen depression.
Hon måste knuffa ner alla från linan för att inte själv trilla ner.

[viktoria]

Otroligt intressant ämne. Hur mår narcissten själv? Min mamma har gråtit och gråtit så fort något gått emot henne under min uppväxt. Ibland bara tittat med stora hund-ögon att det är så synd om henne om jag inte gör som hon vill. Hon har ju så ont i kroppen (100-tals olika åkommor- som ej går att hålla isär), och tycker själv att hon blir så orättvist behandlad av allt som rör sig. Jag växte upp med tron att hon var en mycket känslosam skör människa och om jag gjorde det minsta fel skulle hon gå sönder och samman. I vuxen ålder har helt andra sidor visat sig "bakom" tårarna. Att hon kan vara hur elak som helst, totalt känslokall och en rysande brist på empati. Frågan kvarstår: Hur mår hon egentligen?? Jag vet verkligen inte. Frågar man, svarar hon alltid "Bra!" Mentalt menar hon sig må hur bra som helst, men i kroppen har hon jämt en massa problem. Som någon av er skrev, en förkyldning blir i det närmaste livshotande.. Skulle va intressant att veta om det finns forskning på detta område. Vad har psykologer/psykiatriker kommit fram till när de jobbat med detta klientel?

[vårblomman]

"När hon är sjuk är hon väldigt ambivalent. Ena stunden ska hon visa vad duktig hon är som orkar en massa saker trots att hon är sjuk. Nästa gång är hon jättedålig och brer på enormt om hur sjuk hon är. Vi i hennes närhet vet aldrig vad vi ska tro på. Det är likadant när jag själv är sjuk. Ena stunden, oftast vid något litet problem, kan hon ojja sig enormt och tycka att jag ska till läkaren. Vid andra tillfällen som t ex när jag hade brusten blindtarm brydde hon sig knappt."
.....som Fröya skrev.
Hur kan de vara så lika? Exakt så är min mamma med. Precis så. Man vet aldrig vad man ska tro, som du ju med skriver. Det blir som, Vargen kommer, vargen kommer... tills man inte tror på nåt de säger.

Hon säger ofta i natt trodde jag det var slut.... Jag hade sån värk i hjärtat. Men det gick en dag till...., konstpaus..
Vad säger man då. OOOO, vad bra att du lever, eller oj..vad orolig jag blir, eller du måste åka till läkare, typ.
Då kan hon svara -oj, vad du är känslig. -Det blev så tomt när min mamma dog, då jag inte kunde ringa henne mer.
Stackars dig som har gamla sjuka föräldrar. Fast jag inte beklagat mig. Hon stackrar mig för att hon känner sig sjuk. Hmmmm
Hon kan även ge sig till att gråta när det går emot henne. Inte då hon skulle blivit ledsen för annat.
Har aldrig sett äkta tårar. Hon hamnade på sjukhus en gång och vägrade ta emot besök. Alla hade prisat henne som hjälpte andra patienter... Vissa känslor tar sig andra uttryck men jag tror hon är djupt olycklig och känner att någor ät fel men kan inte hitta rätt felkälla. Letar alltid i fel hörn efter felet.

[vårblomman]

Kom att tänka på en annan känsla som jag tror min
mamma lider svårt av, jag tror hon har en kronisk tomhetskänsla.
Det är därför hon aldrig är nöjd eller aldrig kan få nog av upp-
märksamhet eller beröm. Man kan aldrig fylla hennes tomrum.
Hon själv försöker fylla det med allt möjligt som hon själv
tror ska fylla tomrummet men som bara gör det ännu tommare.