I min familj var mamma under min tidiga barndom lite lagom religiös. Vi gick i kyrkan vid jul, påsk osv och aftonbön, "Gud som haver", bad mamma och pappa med mig varje kväll. Mamma var hemma med mig under den här tiden, men när jag blev lite större började hon se sig om efter något deltidsarbete och sökte och fick jobb i Svenska kyrkan som barn- och ungdomsledare. Allt eftersom tiden gick blev hon mer och mer engagerad i detta, även på fritiden och hela familjen (= jag, mamma och pappa) deltog i många roliga aktiviteter i kyrkans regi såsom teater, läger osv.
Pappa var alltid en grubblare och ”sökare” i religiösa frågor och att han var engagerad i Svenska kyrkan berodde mest på att mamma var det och att han ville att vi som familj skulle hålla ihop på fritiden. Pappa var alltså aldrig aktivt kristen, medan mamma blev mer och mer engagerad och involverad i vad som var ”den rätta tron” och fick med tiden ett ”vi-och-dom-tänkande” som självklart präglade även mig, för som barn tror man ju oftast på vad ens föräldrar menar är sant.
När pappa skilde sig från mamma var jag elva år och som vuxen kan jag se hur HENNES liv och HENNES sätt att leva livet blev allt mer dominerande i vår lilla familj. Jag kan mycket väl förstå varför pappa inte orkade leva med henne längre för i min familj var och är det mamma som hade och har narcissistiska drag och de var vid den här tiden väldigt starka. Mamma såg självklart skilsmässan som ett misslyckande, både för sin personliga del och i religiös bemärkelse och än idag berättar hon inte för någon ny bekantskap att hon egentligen är skild.
När jag var tolv och ett halvt dog min pappa och i och med det fick mamma helt herraväldet över mig och min livsåskådning och mitt sätt att leva. Hennes religiösa nit och iver blev, efter en period av tvivel precis efter pappas död, än starkare och hennes engagemang i kyrkan gjorde att hon blev helt uppslukad av det och ”försvann” som min mamma. När jag skriver ”försvann” menar jag både fysiskt, eftersom hon ägnade nästan all vaken tid åt sitt heltidsarbete i kyrkan och mentalt, eftersom hon väldigt ofta funderade på religiösa frågor.
När jag kom upp i tonåren var jag också starkt engagerad i Svenska kyrkan med ungdomsaktiviteter som läger och konfirmander etc. Detta var självklart roligt och stimulerande, men det tog också nästan all min lediga tid och om jag ville tillbringa tid med mamma fick jag finna mig i att vara med på de helg- och vecko-läger där hon var ledare, för hemma var hon nästan aldrig. Hennes pliktkänsla var alltid riktad mot arbetet i kyrkan eller mot hennes föräldrar som hon alltid ”högaktat” (vilket enligt mig innebar "underkastade sig") och visat en i mina ögon onödigt stor respekt. Hon var alltid antingen i kyrkan eller hos mormor och morfar och det var likadant där – att ville jag vara med mamma så fick jag vackert finna mig i att följa med till mormor och morfar.
Det jag kämpar med nu och har kämpat med i flera år är hennes religiösa ”indoktrinering” av mig och hennes ständiga itutande vad som är ”rätt” och vad som är ”fel”. Hon kunde till exempel hävda att alla utländska män (läs flyktingar som bodde i vår lilla stad) är ute efter en enda sak när de ser ”vackra svenska flicka”. Detta utan att ha någon som helst erfarenhet av utländska män eller människor överhuvudtaget. Jag reagerade väldigt illa på detta eftersom hon tog upp det på ett kyrkligt ungdomsmöte för vilket hon var ledare och jag var deltagare. Att sprida rasism inom kyrkans ramar var och är för mig väldigt främmande och jag minns att jag faktiskt vågade protestera mot hennes uttalande på ett försiktigt sätt, men att hon, i egenskap av ledare, kväste mig och talade om att jag inte visste vad jag talade om. En annan sak som jag idag kan se i hela dess löjlighet är att hon hävdade och fortfarande hävdar att ”man” (alltså i första hand jag) inte får lov att säga ”Jösses!” eller ”Jisses!” eller svära. I de första fallen missbrukar man Jesus namn och i sistnämnda åkallar man självklart djävulen! Minns faktiskt en gång när vi hade en nyutexaminerad frejdig präst på besök i ungdomsgruppen som mamma ledde och dristade mig till att våga fråga hur han såg på det här med svordomar. Mammas uppsyn blev inte bara mörk, den blev nattsvart och blicken hon gav mig var inte nådig! Den blev om möjligt ännu svartare av hans svar som var att ”Svär gör väl alla ibland och det är bra med kraftord i språket, bara man inte verkligen menar att tillbe en ond makt så är de bara en normal del av språket.”
Jag har verkligen fått kämpa mot mitt eget överjag, i form av min mamma, för att våga erkänna för mig själv att jag inte är kristen och inte vill delta i kyrkans ”inre” verksamhet i form av gudstjänster och liknande. Jag som älskar att sjunga har inte gjort det på flera år för att byn jag bodde i var liten och allt som fanns att välja på var kyrkokören och jag kände mig inte bekväm med de präster som höll i gudstjänsterna i vilka kören deltog. Nu har jag dock hittat en kör som är både ”okristlig” och kyrklig, bådadera i lagom doser och där församlingen är väldigt öppen och generös mot människor. Att VÅGA inse att jag inte tror på kyrkans trosbekännelse och att jag har en massa negativa insikter och åsikter om en del av Svenska kyrkans medarbetare, att VÅGA inse detta och ERKÄNNA det för mig själv fick mig att nästan gå under en period för mammas ”indoktrinering” i ”rätt och fel” och ”vi-i-kyrkan-och-dom-där-utanför-tänkande” var så starkt att jag inte ens insåg att JAG SJÄLV hade makten att bestämma över hur och på vad jag eventuellt ville tro, om jag alls ville tro. Och att ens tänka på att "hamna utanför" kyrkans tro var skrämmande. Inte för att jag trodde att G-d skulle komma och ta mig i örat
eller för att Svensk kyrkan skulle förstå att jag inte trodde fullt ut. Nej, utan förstås för att om mamma ens anade vad jag egentligen tror eller inte tror, tänker eller inte tänker så skulle hon bli rasande. hennes egen dotter - en avfälling! Jag har självklart aldrig berättat för henne vad jag egentligen känner och tänker om religiösa idéer. Det är denna erfarenhet som jag undrar om någon annan här på forumet känner igen sig i? Alltså att religion + narcissism kan bli fullständigt förtryckande för ett barn som växer upp under sådana förhållande. Detta även om det inte alls är fråga om en religiös sekt, utan ”bara” Svenska kyrkan. Fast egentligen har inte organisationen Svenska kyrkan något med mina negativa erfarenheter att göra för det är mammas religiösa nit i kombination med att jag alltid var tvungen att lyda henne som skapade det sektliknande förhållande jag upplever mig ha levt under. Tänk då hur det måste vara att växa upp i en "riktig" sekt, där inte bara ens föräldrar, utan alla vuxna i ens närhet tror och tänker på samma sätt och där du blir kväst av dem så fort du andas en avvikande åsik eller "syndig" tanke!Skriv gärna vad ni tänker eller om ni har upplevt liknande saker.
Förresten har jag tipsat min terapeut om detta forum och han blev jätteglad över tipset för han har självklart många patienter med erfarenheter som våra. Jag berättade för honom att detta forum givit mig så mycket bra feedback på vad jag själv tänkt många gånger, men inte kunnat sätta ord på om min mamma och att jag är jätteglad för att ni finns därute i världen!
Kram till er alla!
Skogsstjärnan.
.jpg)
Vet inte om vissa av dem 
