Vuxna Barn till Narcissistiska Föräldrar

[akilles]

Hej!

Jag har alltid varit rädd för att framstå som offer. Att människor ska "tycka synd" om mig och se ned på mig. Samtidigt tror jag att jag i vissa fall tystar mig själv i relation till andra och ger dem makten, och därmed gör mig själv till offer eftersom jag låter andra definiera mig utan att protestera. Eller tvärtom, tvångsmässigt protesterar av rädsla för att bli kränkt. Måste ha kontroll och låter bli att hävda mina gränser och behov (för att de är "jobbiga") och utgår från att andra människor är själviska och inte kan förstå mina behov. Eller "känner mig tvungen" att göra saker, överse med saker, eller gå med på saker som jag inte har lust med att göra/överse med/gå med på, därför att jag sett ned på mina egna behov och tänkt att de är oviktiga. Om jag hamnat i en svår situation så känns det som att det var mitt ansvar att det blev så, jag kunde ha förutsett det (även i fall där det verkligen inte är så) och följaktligen är det mitt "fel" att jag blir utsatt för jobbigheter.

Så nu är jag lite nyfiken, hur förhåller ni er till detta att se sig, göra sig till eller bli sedd som offer?

/akilles.

[SvartaKatten]

Till att bli sedd som ett offer förhåller jag mig... inte bra alls. För mig är det skillnad på att A) tycka synd om en person och se personen som ett offer - och B) på att känna med en person och förstå (eller försöka förstå) hur läget ser ut för den personen. Jag menar att A är sympati och B är empati.

Fast sen definierar ju människor ord olika. Offer är ett väldigt negativt ord för vissa, som bara förknippar ordet med A) sympatin (som kan vara lite nedlåtande och som kan liksom inkompetensförklara människor). Medan offer är ett helt ok ord för andra som mest bara förknippar ordet med B) empatin (som jag uppfattar mer som medmänsklig respekt där man ser människors egna kompetens att själv lösa problem och ta sig ur jobbiga situationer). Det beror också på i vilket sammanhang ordet offer används. Ett ordet brottsoffer är t.ex. inte så negativt laddat, medan ordet offerbeteende är negativt laddat, för mig i alla fall.

Det här med att vara ett offer är kanske förknippat med sorgprocessen och med den process man går igenom när något traumatiskt har hänt? Om man det har hänt något som gör att man får sorg, eller om man varit med om något traumatiskt så är det väl normalt att vara offer? Men sen om det går till överdrift eller varar för länge (under förutsättning att man fått utrymme att uttrycka sin sorg, chock eller smärta tidigare) blir det osunt. Min teori.

[hallonflickan]

Att göra sig till ett offer, betyder för mig, att man inte kan ta ansvar för när man kritiserar någon annan och den personen blir sårad och att man då istället blir ledsen och tycker synd om sig själv.
Eller om man ser sig själv som ett offer för omständigheter som inte är personliga alls, utan bara slumpmässiga.

Jag tycker ofta, att folk använder uttrycket felaktigt, som att så fort man säger att man blivit ledsen för något så "ser man sig som ett offer" och det skulle vara FEL FEL FEL att tycka synd om sig själv.
Ibland är det synd om mig och jag anser att det är varje persons rättighet att känna sorg, ensamhet och tycka lite synd om sig ibland - om det är det.

Att vara ett offer har också blivit något felaktigt, i mångas ögon - som att man förväntas alltid rycka upp sig, aldrig visa känslor, alltid bita ihop och gå vidare.
Styrka är att inte känna, svaghet är att visa känslor, att visa att man tar åt sig.

Det var mina associationer angående "att vara ett offer".

[vårblomman]

Där har du en viktig punkt.
Många ser det som svaghet att känna känslor.
Jag tycker man ska vända på steken.
Den som känner är stark.

[akilles]

Bra saker ni säger. Jag tänker att man blir ett offer om man inte värnar sina gränser utan låter andra männiksor trampa på dem utan att säga ifrån. För då överlämnar man ju makten åt någon annan...jag tror att jag kan göra så. Att männiksor inte fattar att de kränker mina gränser för att jag inte vågar visa när de kränks...
Det är väl som ni säger, om man inte vågar visa sitt omdöme eller sina känslor så förlorar man en hel del. Jag kan låta folk störa mig utan att visa att jag blir störd, jag har nåt sorts tvång att vara tillmötesgående i alla situationer, fast jag kanske tycker en person är svinjobbig.

Hallonflickan: "Att göra sig till ett offer, betyder för mig, att man inte kan ta ansvar för när man kritiserar någon annan och den personen blir sårad och att man då istället blir ledsen och tycker synd om sig själv.
Eller om man ser sig själv som ett offer för omständigheter som inte är personliga alls, utan bara slumpmässiga."

Intressant att du ser det så. Jag skulle nog se en sån person som en förövare mer än ett offer.

Hallonflickan: "Ibland är det synd om mig och jag anser att det är varje persons rättighet att känna sorg, ensamhet och tycka lite synd om sig ibland - om det är det."

Tack för att du säger det.

[SvartaKatten]

Hallonflickan: "Att göra sig till ett offer, betyder för mig, att man inte kan ta ansvar för när man kritiserar någon annan och den personen blir sårad och att man då istället blir ledsen och tycker synd om sig själv.
Eller om man ser sig själv som ett offer för omständigheter som inte är personliga alls, utan bara slumpmässiga."

Intressant att du ser det så. Jag skulle nog se en sån person som en förövare mer än ett offer.

Kanske inte att andra ser en person som gör på det sättet som ett offer, utan som en förövare? Man själva tycker de nog att de är ett offer? Och jag skulle nog kalla sånt beteende för "offerbeteende" i den negativa bemärkelsen.

Tycker det är skillnad på att ha varit med om något jobbigt, som man blivit offer för, bearbeta det i sin egen takt, känna de känslor man har i och med det (som ni skrivit här innan), prata, skriva och fundera över vad som har hänt, tills man är färdig med det...

...och på att utnyttja offerrollen för att slippa ta eget ansvar för vad man sagt och gjort (som kanske sårat andra) eller till att slippa göra något åt en dålig situation man befinner sig i. Att använda offerrollen till att skylla på alltså.

[SvartaKatten]

Jo, men det här med att göra sig själv till offer blev lite aktuellt för mig just nu, och apropå det hallonflickan skrev, och akilles kommentar på det, tänkte jag lite:

Situationen kan se ut så här: Man är missnöjd med en annan persons beteende. Det kan vara att personen sagt något sårande eller kränkande (hävt ur sig nåt mycket onödigt). Eller det kan vara att personen brutit mot någon regel (t.ex. på ett forum) eller det kan vara på jobbet att personen inte skött det som de måste sköta. Och på grund av detta måste man ge kritik (säga ifrån).

På kritiken reagerar nog de flesta människor med att hänga lite läpp, bli lite ledsna - kanske förvånade, eftersom de säkert inte gjort det med mening så de har inte insett riktigt vad de gjort - men de svarar inte med att ta ut det på den som ger kritiken, utan de svarar med: "Oj då! Det har jag inte insett. Då ska jag tänka på det i fortsättningen!" (eller något liknande).

Men sen finns det dom där andra som inte tål kritik. Kanske för att deras självbild rasar av kritik? Och dessa kan svara helt annorlunda på att få kritik i situationen ovan, t.ex: "Ja, du behöver inte oroa dig! Jag kommer inte hit mer! Du ska inte behöva ha nåt 'besvär' av mig i fortsättningen!" De försöker alltså vända situationen, så att den som försöker säga ifrån (ge kritik) i stället blir någon slags förövare och de något slags offer - de gör sig själva till offer.

Nu menar jag när man måste ge konstruktiv kritik, eller måste komma med ett nödvändigt säg-i-från. Det finns ju "kritik" som är rena påhopp istället, också... Att man hackar (gång på gång) på en person, som blir ledsen, och påstår att den personen "inte tål kritik". Och om den som blir hackad på säger ifrån om det, kan den som hackar reagera med att göra sig själv till offer.

Tycker det är relaterat till det som står här: dolt-aggressiva-personligheter-dold-aggressivitet-t1124.html

Spela offerrollen - Denna taktik innebär att aggressorn porträtterar sig själv som ett oskyldigt offer för omständigheterna, eller som offer för någon annans beteende, i avsikt att vinna sympati, väcka medlidande och på det sättet få det han vill ha. En sak som dolt aggressiva personligheter vet mycket väl är att mindre kallhamrade och mindre fientliga personligheter vanligtvis inte kan stå ut med att se någon annan lida. Därför är denna taktik enkel: Övertyga dina offer om att du lider på något sätt, och de kommer att försöka linda din smärta på något sätt.

Baktala offret - Denna taktik använda ofta i samband med taktiken att spela offerrollen. aggressorn använder denna taktik för att få det att se ut som att han "bara besvarar" (dvs. försvarar sig själv mot) aggressioner från offret. Detta hjälper aggressorn att få offret på defensiven.

[hallonflickan]

Situationen kan se ut så här: Man är missnöjd med en annan persons beteende. Det kan vara att personen sagt något sårande eller kränkande (hävt ur sig nåt mycket onödigt). Eller det kan vara att personen brutit mot någon regel (t.ex. på ett forum) eller det kan vara på jobbet att personen inte skött det som de måste sköta. Och på grund av detta måste man ge kritik (säga ifrån).

På kritiken reagerar nog de flesta människor med att hänga lite läpp, bli lite ledsna - kanske förvånade, eftersom de säkert inte gjort det med mening så de har inte insett riktigt vad de gjort - men de svarar inte med att ta ut det på den som ger kritiken, utan de svarar med: "Oj då! Det har jag inte insett. Då ska jag tänka på det i fortsättningen!" (eller något liknande).

Men sen finns det dom där andra som inte tål kritik. Kanske för att deras självbild rasar av kritik? Och dessa kan svara helt annorlunda på att få kritik i situationen ovan, t.ex: "Ja, du behöver inte oroa dig! Jag kommer inte hit mer! Du ska inte behöva ha nåt 'besvär' av mig i fortsättningen!" De försöker alltså vända situationen, så att den som försöker säga ifrån (ge kritik) i stället blir någon slags förövare och de något slags offer - de gör sig själva till offer.

Ja, det var precis sådant beteende som jag tänkte på. Människor som inte kan tåla att man sätter gränser eller ger kritik av den mildaste formen, utan då vänder det mot en själv och får en att bli "skurken".

Som en person som börjar gråta för att man säger att dom måste tvätta toaletten efter sig, eller nåt liknande.

[Bokstav]

Mandela sa väl nåt i stil med att människans största rädsla är rädslan för sin egen storhet. Jag tänker mig att man kan vara rädd för den och därmed förminskar man sig själv, och så blir man arg på sig själv för att man gjort det, och därmed kanske man uppfattar sig som ett offer och kanske att andra gör dt också och det hatar man efersom det man mest av allt i världen lyckats med är att "klara sig" just på egen hand och INTE lekt typ martyr.

jag kanske är helt ute och snurrar nu i ditt fall......

[Bokstav]

kom på en sak till....

att man kan vara rädd för att andra ska bli ledsna om man är för bra, att de inte ska "hålla". för det är väl just det narcissisiska och boarderline människor gör, tävlar med en, och man får ju för guds skull inte tro att man är någonting.....

[vårblomman]

Urs, detta gör mig ledsen.
Antagligen träffar det för hårt på en öm punkt.
Men samtidigt är det gott att få vara ledsen över det.
Att man aldrig fick höja sig utan att bli nerklubbad, att det alltid
var så synd om mamma... osv

[SvartaKatten]

Mandela sa väl nåt i stil med att människans största rädsla är rädslan för sin egen storhet. Jag tänker mig att man kan vara rädd för den och därmed förminskar man sig själv, och så blir man arg på sig själv för att man gjort det, och därmed kanske man uppfattar sig som ett offer och kanske att andra gör dt också och det hatar man efersom det man mest av allt i världen lyckats med är att "klara sig" just på egen hand och INTE lekt typ martyr.

jag kanske är helt ute och snurrar nu i ditt fall......

I mitt fall är du i alla fall inte ute och snurrar, för jag känner igen det där: "Rädsla för sin egen storhet", absolut! Väldigt bra formulerat.

Och förminskat mig själv för att inte bli nerklubbad har jag också gjort. Speciellt på arbetsplatser.

[akilles]

Intressant text i sammanhanget:

Respect and Parenting- Consequences for later in life
People who did not feel respected by their parents tend to take things personally later in life. They may make a big "scene" over something which to other people would seem small. They do this because they are in pain from the lack of respect which they are still feeling, one which originated many years earlier, but likely was not allowed to be expressed.

They may demand to be respected by their employees, their children, their students and the sales clerks in the supermarket. They make seek positions of power where they have authority over others as a way of trying to fill their unmet need for respect. But when they are in positions of authority it is easy for them to confuse respect and fear. When they are feared, they are not respected. When they try to use authority and fear as a substitute they find that they still feel unfulfilled since you can never get enough of a substitute.

On the other hand, another consequence might be that they have such low self-esteems that they never feel worthy of respect. In this case they will let people take advantage of them, abuse them and manipulate them.

Jag tänker att jämlikhet förutsätter ömsesidighet. Och då krävs det att båda parter i en relation är beredda att respektera sig själva och den andra partens verklighetsbild. Det är ju ett rätt stort steg för någon som ständigt behövt försvara sig mot oförätter och gränslöshet och van vid att inte bli behandlad med respekt. Att fly in i offerrollen är kanske "lättare"...att vara den som "blir utsatt", eftersom man blivit utsatt och är "van" vid det. Eller kanske går det på automatik, man stänger av i vissa situationer. (kan jag göra när saker blir jobbiga, låtsas bort dem, låtsas att jag inte riktigt är där) Erfarenheten kanske ger en misstänksamhet: människor är potentiella förövare som man måste skydda sig mot (och kanske man bli lite lättad när man hittad en sån, som man "känner igen", en form av trygghet) Utsätta sig själv, för att man är så van att vara utsatt...

Oförmåga att känna av sina känslor , som i har skrivit ovan om, är nog också ett skäl till att man kan hamna i situationer där man känner sig maktlös och kanske gör sig maktlös för att "slippa ifrån det jobbiga"...
Oförmågan att känna mina gränser och vad jag ha lust med och inte kan ställa till trubbel för mig. Skuldkänsla, eller skamkänsla kan ligga som ett lock över de andra känslorna...

Om man har erfarenheten att vuxna har känslor på bekostnad av ens egna känslor så kan man lära sig att det är farligt att ta in andra se andra, eftersom deras känslor kan riskera att invadera de egna känslorna. Om man alltid fått sina känslor invaliderade kan det vara svårt att hitta dem, och då blir det rimligtvis även svårt att känna igen andras känslor. Då blir det svårt att vara jämlik...

Detta är min trötta teori på kvällskvisten.

[SvartaKatten]

Det var bra presterat på kvällskvisten - och nåt trött märks inte alls. Bra citat du hittade och bra tankar du skrev ner

Jag har jätteproblem med en av de sakerna du skriver om:

Om man har erfarenheten att vuxna har känslor på bekostnad av ens egna känslor så kan man lära sig att det är farligt att ta in andra se andra, eftersom deras känslor kan riskera att invadera de egna känslorna.

Hittar känslorna gör jag nog, men det ska mycket till innan jag berättar om dem för nån annan. Sånt som är djupt och väldigt viktigt, menar jag nu. För jag uppfattas nog som en sån människa som både visar känslor och ser andras (oftast i alla fall, om jag inte är väldigt trött och ur humör), men det som syns är lite skrap på ytan, typ, och ta in nån annan som vill "för" djupt och "för" nära är jobbigt. För det är så många gånger tidigare som mina viktigaste känslor har blivit invaliderade när de fått komma fram. Det kanske inte var exakt just det du menade med den meningen, men det fick mig att fundera, så tack

[akilles]

Mandela sa väl nåt i stil med att människans största rädsla är rädslan för sin egen storhet. Jag tänker mig att man kan vara rädd för den och därmed förminskar man sig själv, och så blir man arg på sig själv för att man gjort det, och därmed kanske man uppfattar sig som ett offer och kanske att andra gör dt också och det hatar man efersom det man mest av allt i världen lyckats med är att "klara sig" just på egen hand och INTE lekt typ martyr.

jag kanske är helt ute och snurrar nu i ditt fall......

kom på en sak till....

att man kan vara rädd för att andra ska bli ledsna om man är för bra, att de inte ska "hålla". för det är väl just det narcissisiska och boarderline människor gör, tävlar med en, och man får ju för guds skull inte tro att man är någonting.....

Ja. Båda dessa saker stämmer nog rätt bra...fast idag tror jag egentligen tror jag mer att andra uppfattar mig som "självständig", när det snarare hanldar om rädsla för att hamna i beroende och tvingas "vara som någon annan" för att ha existensberättigande eller - lita på nån som sviker eller försvinner. Har ju inte bara varit min far som varit självupptagen när jag var liten och det var en balansgång att "vara till lags" och gissa vad vuxna som inte ville vara vuxna kände och tänkte och anpassa sig till det för att inte hamna i onåd...jag blev så bra på det att jag tappade bort mig själv till slut. FÖR INGEN FRÅGADE NÅGONSIN VAD JAG KÄNDE. Helt jävla ofattbart när jag tänker på det idag. De som egentligen had ekapacitet var så väldigt rädda för mina känslor och min sorg och ilska tror jag...fegisa, eller för upptagna med att hantera sina egna liv att de inte ens såg mig.

Det var bra presterat på kvällskvisten - och nåt trött märks inte alls. Bra citat du hittade och bra tankar du skrev ner

Jag har jätteproblem med en av de sakerna du skriver om:

Om man har erfarenheten att vuxna har känslor på bekostnad av ens egna känslor så kan man lära sig att det är farligt att ta in andra se andra, eftersom deras känslor kan riskera att invadera de egna känslorna.

Hittar känslorna gör jag nog, men det ska mycket till innan jag berättar om dem för nån annan. Sånt som är djupt och väldigt viktigt, menar jag nu. För jag uppfattas nog som en sån människa som både visar känslor och ser andras (oftast i alla fall, om jag inte är väldigt trött och ur humör), men det som syns är lite skrap på ytan, typ, och ta in nån annan som vill "för" djupt och "för" nära är jobbigt. För det är så många gånger tidigare som mina viktigaste känslor har blivit invaliderade när de fått komma fram. Det kanske inte var exakt just det du menade med den meningen, men det fick mig att fundera, så tack

Tack, (fast det är väl ett av mina problem. Att jag presterar istället för lever. Att "inget trött får märkas". Nu när jag jobbar på empatisk arbetsplats funkar det inte längre och det skrämmer vettet ur mig. Jag har ju så svårt att ta emot hjälp, och där är det sånt som uppmuntras - fråga och ta hjälp av varandra.)

Kul att du hittade nåt användbart. Jag tyckte också att jag formulerade saker för mig själv när jag skrev det.