Vuxna Barn till Narcissistiska Föräldrar

[SvartaKatten]

Hade först "Jag ska ändå dö snart", som rubrik, men det kom på att den rubriken kanske var lite väl dramatisk...

Det är kanske någon mer än jag som har fått lyssna på meningen "jag ska ändå dö snart" i ungefär 30 år? Min far var frisk förs det mesta, men använde ändå denna mening flitigt för att, som jag uppfattade det, se vilken reaktion han skulle få från omgivningen.

Min bror brukade svara "men farsan, du har ju varit döende i åratal nu!", men inte hjälpte det.

Jag tror det är ganska vanligt att narcissistiska föräldrar håller på sådär.

En annan "typisk" sak jag har fått höra från flera håll är att barnen brukar få höra "jag ska göra dig arvlös", i tid och otid, vare sig det finns nåt att ärva eller inte, eller andra ekonomiska hot.

[Bohemian]

Det där med att "dö snart" har jag inte hört så ofta, men däremot misstänker jag starkt att föräldrarna använder sin sjukdom som utpressningsmedel och svepskäl för att slippa göra saker de inte "känner för" Som att fira barnbarnens födelsedag - "Pappa är nog så trött så jag vet inte om vi orkar" - och då ringer de från en kryssningsfärja.

Vår ålderstigna granne däremot tog alltid till det där med att "jag ska nog dö snart och fara till himlen" men hon slutade när min lillebror, då en liten linlugg på kanske fyra år, frågade "Tar du handkärran med när du far?"

[SvartaKatten]

Det är väl den där tidvisa självömkan som är "typisk". Att att de försöker få uppmärksamhet genom att ömka, och skrämma omgivningen med att de skulle kunna vara sjuka och sånt.

Sen tvivlar jag inte ett dugg på att de gör så för att de faktiskt mår jätte, jättedåligt, men det är ju som med allt annat de pysslar med. Mår de dåligt så vill de att omgivningen ska må dåligt åt dem.

Men dina föräldrar verkar använda det som undanflykt också. I normala fall borde väl barnbarnen vara roligare än en kryssning...

Ha, ha din lillebror fick in en riktig tiopoängare där! Barn är underbara!

[Simsalabim]

Som jag skrev i ett annat forum här så håller pappa på sådär. Säger "Ja då är jag säkert redan död" eller "Då är det lika bra att hänga sig" osv. Förstår han inte att jag blir orolig när han säger sådär! Jag har redan haft en förälder som dött i förtid och vill inte ha en till. Jag vet inte hur allvarligt jag ska ta det. Det känns som om han är som ett korthus som när som helst kommer att ramla ihop.

[SvartaKatten]

Det är väl ett tecken på depression. Som sagt så går narcissistiska drag och depression ofta hand i hand: Äldre narcissistiska personer blir ofta deprimerade. Det är lätt att man uppfattar det som manipulativt också; som känslomässig utpressning. Jag uppfattade det i alla fall så, när min pappa höll på så. Det är säkert inte medvetet meningen, men effekten på den "utpressade" blir ju densamma, vare sig det är meningen, eller inte.

Tröttsamt att lyssna på är det också.

Som jag också skrev i ett annat forum (inte detta): Efter att ha lyssnat på det där "jag ska ändå dö snart" i 30 år, och hört min bror svara "men farsan, du har ju varit döende i åratal nu!", och själv svarat likadant, sa jag tillslut istället: "Du bara lovar och lovar, men när ska det blir av?!". Min pappa bara stirrade på mig och såg alldeles dödsförskräckt ut. Efter det sa han aldrig "jag ska ändå dö snart" igen. Jag kände mig hemskt elak när jag sa det. Brorsan skrattade som bara den när jag berättade för honom vad jag sagt.

[Lillagron]

Som jag också skrev i ett annat forum (inte detta): Efter att ha lyssnat på det där "jag ska ändå dö snart" i 30 år, och hört min bror svara "men farsan, du har ju varit döende i åratal nu!", och själv svarat likadant, sa jag tillslut istället: "Du bara lovar och lovar, men när ska det blir av?!". Min pappa bara stirrade på mig och såg alldeles dödsförskräckt ut. Efter det sa han aldrig "jag ska ändå dö snart" igen. Jag kände mig hemskt elak när jag sa det. Brorsan skrattade som bara den när jag berättade för honom vad jag sagt.

Helt fantastiskt svar!
Och antagligen precis vad han behövde få höra ....

[Bohemian]

Jo! Bra att du kom på det:) och fick det sagt!

[SvartaKatten]

Helt fantastiskt svar! Och antagligen precis vad han behövde få höra ....

Jo! Bra att du kom på det:) och fick det sagt!

Ja, det där att man inte kommer på vad man ska säga just där och då när det händer... och sen kommer man på efteråt vad man borde ha sagt. Det är väl det vanligaste. Men nu hade jag ju 30 år att fundera ut något drastiskt att säga eftersom samma sak hände hela tiden!

Tack! Det där eviga dåliga samvetet nästlar sig ju in över allt, så det här, att jag sa på det sättet... det tar liksom lite emot att berätta. Jag är rädd att andra ska tycka jag är lika elak, som jag själv känner mig när jag tänker på vad jag sa. Men det gör ni ju uppenbarligen inte!

Att jag känner mig elak är väl sån där känsla jag lärt sig från mina föräldrar att jag bör känna, och som jag behöver omvärdera: Känslan att om man inte tar hand om sina föräldarar är man elak (= är mamma åt sin mamma), om man inte ger sina föräldrar den uppmärksamhet som de vill ha, är man elak, om man inte har samma åsikter som de har, är man elak (och även dum eller korkad) osv.

Så det är väl ytterligare en sak som är "typisk", kanske.

Och en sak till kom jag på: Avundsjukan. Narcissistiska föräldrar är ofta avunsjuka på sina barn. När barnen är små konkurrerar de med barnet om den andra förälderns uppmärksamhet. När barnen är vuxna kan de vara avunsjuka på sina barn på alla möjliga andra sätt.

Min pappa konkurrerade absolut med mig om min mammas uppmärksamhet när jag var liten. Jag fick stryk om jag tog för mycket av min mammas uppmärksamhet.

Och ytterligare en sak: Man blir jämförd med andra och får veta att "du borde vara som Karin" eller "Varför är du inte like duktig som Eva?". Min pappa brukade klippa ut tidningsartiklar som handlade om unga kvinnor som lyckats med olika saker, och blev intervjuade i tidningen på grund av det. Han visade dem för mig och undrade varför jag inte var som dem. Vid denna tid hade jag ett väldigt bra jobb (faktiskt) och det gick bra för mig, men när jag försökte berätta för min pappa vad jag höll på med hörde han aldrig ett ord av vad jag sa. Det var som att det spelade ingen roll vad jag gjorde. Det kunde i alla fall inte vara något bra, för jag hade inte blivit intervjuad i hans lokaltidning

[Simsalabim]

Att förlöjliga någon inför andra....är inte det typiskt narcissistiskt? I helgen när vi var på släktmiddag pratade min syster om en anekdot då någon sa något dråpligt till henne. Därefter säger pappa "Det var den enda gång jag hört N (min systers namn) vara tyst i 10 sekunder". Alltså, han gör sig rolig på hennes bekostnad. Kanske ska tillägga att min syster fortfarande är ett barn.

[Stina]

Min pappa är väl inte den elakaste sortens narcissist, men han har ändå lyckats skada mig en del. Numera reagerar jag oftast på hans narcissistiska yttranden. Förut var det liksom bara han. Nu gör jag skillnad på när narcissismen lyser igenom och när den inte gör det.

Iaf så när jag hade skiljt mig och hittat en ny kärlek (som inte dög...), så började han fråga mig en massa om en av mina killkompisar. Hur mycket mark han ägde och sånt. Sen frågade han om jag inte hade tänkt på att slå mina påsar ihop med min killkompis istället. Jag blev helförbannad. Då försvarade han sig med att han är så gammaldags, och tycker att jag borde ha ihop det med nån som jag HAR NYTTA AV.
Jag är fortfarande ihop med nya kärleken, och fortfarande kompis med killkompisen. Men farsan håller jag kort.

[Stina]

Jo farsan igen då.

Mitt mellanbarn M ville (på eget initiativ) börja ta spellektioner, så jag anmälde henne och hon gick till sin första spellektion med min kompis A som lärare. När hon kom hem var min farsa helt upp i varv (han är musiker). När äldsta barnet Ä sa att han också skulle vilja spela gick han igång helt och erbjöd sig att starta en familjeorkester. Jag riktigt såg hur han försvann in i narcissistiska storslagna drömmar. Suck.

I början övade han läxan med M, men det fick också ett slut iom att han började gnälla över att hon inte tog spelandet på allvar... Eh... alltså, hon är i dagisålder... Nu har jag kommit fram till att det är bäst om jag själv övar med M...

Sen skulle ju farsan betala spellektionerna också, sa han. När jag kom in med räkningen började han gnälla över att M spelade för A, för han tyckte att A bara hittade på en massa "lekar" och inte gjorde nåt seriöst. (Med ett dagisbarn, fortfarande.) Så han hade nog hellre sett att M hade spelat för hans vän B, som han har så stort förtroende för. Yeah right, like that's gonna happen.

Grrrrrr....

[Stina]

Jo, och bara för några dar sen fick jag igen höra av morsan att farsan inte heller ännu har accepterat min nya kärlek. Eh... ja... vi har ju bara varit tillsammans i ett par år nu, så man ska väl inte kräva för mycket...
Hur som helst så sa jag då till morsan att va fan är det för respekt för mina livsval att han inte "accepterar" vem jag väljer att ha som partner???
Då sa hon bara att det är så mycket känslor involverade för min pappa, så det kommer nog att ta lång tid...
MEN MINA KÄNSLOR DÅ?????????????????????????????????????????

[Stina]

Matbordet, då?
Hur är det för er andra? Nån som har sådana erfarenheter som jag?
Min pappa har alltid haft en förkärlek för att tala om bajs, kiss, smuts och sjukdomar vid matbordet. Bara för att han vet att det äcklar nån.
Resultatet är ju att jag troligen skulle kunna avnjuta en trerätters bredvid ett obduktionsbord. Inget kan bekomma mig när jag äter. Har ju tränat en stor del av mitt liv, liksom.

[Stina]

Min farsa är också nån slags moralens väktare. HAN vet hur saker och ting ska vara, minsann. Och "hjälper" gärna andra, som inte vet.
Det är outhärdligt för honom om något av hans barn (eller barnbarn för den delen) gör något som inte stämmer med HANS uppfattning av moral eller whatever. Då blir han halvt hysterisk och ska "hjälpa" det svarta fåret att bli vitt igen.
Han är också hysterisk pedant och har även i det avseendet värre perioder. När han har en värre pedantperiod är han helt och hållet ifrån sig när de (han och mams) ska ha gäster. Han flyger omkring och jagar varje dammkorn som om hans liv hängde på det. Vardagsstädat hos mina föräldrar är MYCKET välstädat.
Jag är bohem och bor vägg i vägg...
Jag antar att det är mitt fel att farsan har grått hår eller nåt. Iaf får jag ständigt höra av min syrra att jag gör allt fel... Numera ser jag hur vi barn har påverkats av min farsa. Mina bröder har symtom i varierande grad, och min syrra... är ett kapitel för sig...

[Stina]

Förresten nu kom jag plötsligt ihåg en grej som hände när jag var barn, och som jag faktiskt reagerade på, för farsan var så mycket över gränsen.

Jag låg i mitt rum längst bort i huset och läste en bok. Farsan stod i köket och diskade. När han diskade stekpannan råkade han tappa den i golvet så att den gick sönder.
Då började han skrika på MIG för att jag hade orsakat det. Men då var han så pass över gränsen att jag bara blev skitarg och sa till honom på skarpen. Tror jag var i typ lågstadieåldern då. Är lite stolt över att jag faktiskt sa ifrån där.