Vuxna Barn till Narcissistiska Föräldrar

[SvartaKatten]

Pressmeddelande från Karolinska Institutet
Upplevd livsfara påverkar hälsan - även när det inte var "så farligt"

Känslan av att vara i livsfara kan påverka vår psykiska hälsa under lång tid efteråt. Det gäller även om det visar sig att situationen objektivt sett inte var så allvarlig. Några enkla frågor i det akuta skedet vid en katastrof eller olycka, också till dem som blivit lindrigt skadade eller inte skadade alls, skulle kunna hjälpa vården att hitta dem som kan behöva extra stöd och uppföljning.

Det är ju bra att det är visat i forskning, nu då. Det har ju visats tidigare att hjärnan har lite svårt att skilja mellan upplevelsen och den faktiska "objektiva" verkligheten, så förvånad blir jag ju inte över deras resultat. Men när ska det forskas på "privata katastrofer"? Alltså t.ex. att man blir misshandlad, våldtagen eller hotad till livet i sitt eget hem eller på annan privat/undanskymd plats? ... eller forskas på upplevelsen av hot i olika varianter av psykisk misshandel?

[Victoria]

Intressant ämne. Jag håller med dig, det känns inte som om det finns något nytt alls som visats i deras forskning.

Men när ska det forskas på "privata katastrofer"? Alltså t.ex. att man blir misshandlad, våldtagen eller hotad till livet i sitt eget hem eller på annan privat/undanskymd plats? ... eller forskas på upplevelsen av hot i olika varianter av psykisk misshandel?

Det har redan forskats på detta, allt detta kan framkalla post-traumatiskt stressyndrom (PTSD). PTSD orsakas av en överväldigande svår händelse (trauma). Traumat kan vara personligt, som vid misshandel i hemmet, eller opersonligt, som vid en olycka. Det centrala symtomet är att den traumatiska händelsen återupplevs, förknippat med skräck eller vrede. Återupplevandet kan utlösas av yttre sinnesintryck eller händelser som påminner om traumat.

Om du har växt upp med en narcissistisk förälder ökar troligheten att du har upplevt ett (eller flera) trauman i barndomen. Om du har upplevt trauma på trauma (på trauma, etc) kan du få s k komplext PTSD. Har du PTSD i mer än tre månader kallas det kroniskt.

[SvartaKatten]

Jag minns att jag läst någonstans att man forskat på just det du skriver. Problemet är att ingen jag hittills träffat inom vården applicerar detta på verkligheten. Det är som att den forskningen inte finns och aldrig var blivit gjord - i praktiken alltså. Jag hade alla symtom på ptsd för flera år sedan men när jag föreslog för vården att det var vad jag hade svarade man att "man måste ha varit i krig för att kunna ha ptsd". Istället höll man på och letade och funderade och gissade och hittade ingen annan diagnos som passade, förutom ospecifik depression och ångest då.

[Victoria]

Problemet är att ingen jag hittills träffat inom vården applicerar detta på verkligheten. Det är som att den forskningen inte finns och aldrig var blivit gjord - i praktiken alltså.

Jag håller helt med! Visst är det märkligt. Varför försöker Sverige ta plats som ledande inom forskning när resultaten inte appliceras på vården?

Jag hade alla symtom på ptsd för flera år sedan men när jag föreslog för vården att det var vad jag hade svarade man att "man måste ha varit i krig för att kunna ha ptsd".

Ursäkta språket, men vilka j a idioter. Jag blir så trött...

Jag tror att det är många, många med narcissistiska föräldrar som har problem med i alla fall dissociation.

[ALI]

Jag håller helt med! Visst är det märkligt. Varför försöker Sverige ta plats som ledande inom forskning när resultaten inte appliceras på vården?

.........

Jag tror att det är många, många med narcissistiska föräldrar som har problem med i alla fall dissociation.

men sp tycker jag att det är med allting...

Vi vet en massa saker om hur man BÖR göra men att sedan gära det

Titta på de trötta tanterna i Melkers skolbespisning


HUr tänker du ang- dissociation

[SvartaKatten]

Titta på de trötta tanterna i Melkers skolbespisning

Vad är Melkers skolbespisning?

Dissociation är ett försvar som psyket kan ta till under extrem stress, som innebär att man "tappar koncepten". Vad jag vet är det extra typiskt att personer med borderline drabbas av episoder av dissociation. Det är också vanligt att det ingår i posttraumatisk stress men kan även drabba nästan vem som helst någon enstaka gång, under extrem stress. Att personer med borderline eller posttraumatisk stress lättare hamnar i tillstånd av dissociation antar jag beror på att stressnivån redan är väldigt hög där, som den är, och att det redan pågår en massa inre konflikter. Detta är dock bara vad jag läst mig till. Och ja, jag tror att jag har dissocierat (om det heter så) vid några tillfällen. Har även haft enorma problem med både minnet, koncentrationen och motoriken/koordinationen när jag har upplevt extrem stress, vilket är helt olikt min karaktär i grunden.

[Amadeus_1981]

Intressant ämne. Jag håller med dig, det känns inte som om det finns något nytt alls som visats i deras forskning.

Men när ska det forskas på "privata katastrofer"? Alltså t.ex. att man blir misshandlad, våldtagen eller hotad till livet i sitt eget hem eller på annan privat/undanskymd plats? ... eller forskas på upplevelsen av hot i olika varianter av psykisk misshandel?

Det har redan forskats på detta, allt detta kan framkalla post-traumatiskt stressyndrom (PTSD). PTSD orsakas av en överväldigande svår händelse (trauma). Traumat kan vara personligt, som vid misshandel i hemmet, eller opersonligt, som vid en olycka. Det centrala symtomet är att den traumatiska händelsen återupplevs, förknippat med skräck eller vrede. Återupplevandet kan utlösas av yttre sinnesintryck eller händelser som påminner om traumat.

Om du har växt upp med en narcissistisk förälder ökar troligheten att du har upplevt ett (eller flera) trauman i barndomen. Om du har upplevt trauma på trauma (på trauma, etc) kan du få s k komplext PTSD. Har du PTSD i mer än tre månader kallas det kroniskt.

Jag har själv genomlidit mångårigt PTSS (som det ofta benämns på Svenska) och är övertygad om att det också just varit inklusive "komplext" PTSS. Lånade en bok om detta för ett par år sedan däri jag fann nån slags checklist över symptom på komplexa varianten. Mycket träffande.

Kort om mig (som ny); växte upp i en högst dysfunktionell familj med en "lätt" psykopatisk och Narcissistisk far och en mor med drag av medberoende/Borderlinepers. Jag är mellanbarn av tre och upplevde tidigt trauma genom hjärtmuskelinfl. i samband med förlossningen. Orkar för närvarande inte gå in på djupet - vilket jag känner jag vill om jag väl föresätter mig gå in på det - av allt som var plågsamt under uppväxten, kan säga jag känner igen mig mycket väl i minst ett inlägg i varje tråd jag gått in på och scrollat genom svaren på härinne. Var för ett antal år sen aktiv på olika forum av samma art som detta, men fick tyvärr inte ut det som arbetsinsatsen att skriva/keep in check för svar gav tillbaka. Hade iofs inte Internet hemma då, men men. Får se hur det känns denna gång.

Iallafall så reagerade jag på Svart Katten:s inlägg om hur han/hon inte blev förstådd och aldrig adekvat diagnosticerad eller behandlad inom vården. Själv har jag blivit bemött med en stor grad av tveksamhet och viss arrogans av allt från terapeuter till typ allmänläkare på VC. Fått göra allt själv när det kommer till att finna problematiken (PTSS), succesivt lägga märke till att det stämmer väl in på hur jag har det och ta egna initiativ till behandla symptomen (flashbacks, dissociation, dittintills nya, kognitiva svårigheter med korttidsminne, desorientation etc) genom tex självhjälpsgrupper eller direkta, emotionella avslut.

Det tog lång tid från att det satt igång till jag väl kom till skott med "motboken" till allt, och delvis beror det ju på okunskap och villrådighet från olika vårdinstanser som vallar en runt som ett (svart) får. Om de inte lyckas lura i en att just de kan rädda dig genom, från de för PTSS vidkommande, helt verkningslös samtalsterapi av olika sorter det vill säga. Klassisk narcissistisk tankefälla - att tro att någon kan förstå, rädda och lösa alla problem denna terapeut (eller hjärnskrynklare) ställs inför.

Jag fick, vill jag "erkänna", återigen flashback (fri från det i drygt ett år nu) efter att ha kollat in filmklippen om Egomania och dokumentären i fem delar om psykopatologi. Det var extremt jobbigt att erfara nu igen, att man aldrig helt kommer över det. Känner mig så svag och maktlös inför den enorma hjälplöshet man upplever som drabbad av ptss när det väl sätter in. Det tar knäcken på den bäste, och den sämste, av oss. För mig är det en N från min gymnasietid jag blev "kamrat" med som åsamkat mig stor smärta och förödelse, främst emotionellt (jag är rätt känslig under ytan) genom utstuderad mobbning, svek och ett rakt igenom stilrent Narcissistiskt beteende. Att en människa kan göra såna sår utan att tillfoga fysiskt våld är riktigt skrämmande att tvingas uppleva. Kanske viktigt att vittna om s a s. Det handlar ju även om mig och min kapacitet som narcissistic fuel i kanske lika stor utsträckning men det är åtminstone denna person som är det enskilt största spöket i alla invasiva symptom jag tidigare, och asså även i eftermiddag, upplevt.

Mvh,
E

[SvartaKatten]

Jag fick, vill jag "erkänna", återigen flashback (fri från det i drygt ett år nu) efter att ha kollat in filmklippen om Egomania och dokumentären i fem delar om psykopatologi. Det var extremt jobbigt att erfara nu igen, att man aldrig helt kommer över det.

Jo, så har jag också haft det. Förr hade jag svårt att läsa tidningen och titta på nyheter. Nu funkar det bra, men det kan komma tillbaka ibland. För något år sedan läste jag en välskriven blogg av en tjej som varit med om saker och mådde riktigt pyton. Man får vara lite försiktig om man vet med sig att man kan reagera så. Onödigt att skriva iofs, för det antar jag att du redan vet av erfarenhet Brukar ju hjälpa att prata med någon om det (om reaktionen alltså), eller som du gjort nu; att skriva ner det. I alla fall för mig.

[Amadeus_1981]

Jo, det (skriva) är ett steg i att återhämta sig och, ihop med andra coping skills. Bäst för mig som bearbetande instrument tycker jag en lyhörd och inkännande människa av kött och blod fungerar. En man faktiskt möter och talar med, i andra hand en man talar i telefon med.

[SvartaKatten]

Den första som sa till mig att jag hade PTSS var en psykolog jag träffade för flera flera år sedan. Henne fick jag tyvärr inte gå kvar hos på grund av att jag flyttade (hamnade i fel upptagningsområde). Satte mig själv framför Internet då och tog redan på vad det här med PTSD/PTSS innebar och märkte att det stämde väldigt bra, det hon sa. Men sen efter det har jag bara blivit... ja jag vet inte vad jag ska använda för ord... ignorerad... när jag sagt att jag har (hade) PTSS. Har iofs blivit ignorerad i det mesta jag sa. Jag tror att det kan ha att göra med att man får inte veta någonting själv när man går till doktorn/psykologen. Den gamla skolan, ni vet: Doktorn ska vara lite "för mer" och liksom "allvetande" och man ska göra som doktorn säger, och ja och amen, och kommer det då en patient/klient och påstår att hon tror att hon själv vet vad hon har så blir det taggarna utåt direkt... Rent ut sagt nedlåtande kan man bli behandlad om man kommer där och påstår sig "veta" nåt. Dom har inte ens varit intresserade av att höra vad jag varit med om, eller vad jag upplevde, för att kunna göra en egen bedömning av om det jag sa kunde stämma.

Sen är det ett gissel det här att så många verkar tro att allt är så "biologiskt" på något diffust sätt. Att ta blodprover och diverse tester är dom inte intresserade av, vilket jag ju tycker borde vara obligatoriskt om någon kommer och säger att h*n är helt sömnlös, har panikattacker och är totalt "off" på alla sätt och vis. Men det borde man väl tycka är viktigt, om man tror att biologin är det som påverkar? Utan dom liksom bara "vet" att ingenting man varit med om kan påverka hälsan. Det märkligaste har varit att någon alternativ diagnos har dom inte kommit på heller... utom depression då, men jag hade någon slags icke typisk, ospecificerad depression... tydligen

Ja, jag håller med; det som hjälper bäst är att berätta vad som händer och vad man varit med om för en fullt normal människa av kött och blod. Någon som bryr sig och lyssnar. Min erfarenhet är också att vanliga människor gör detta mycket bättre än vad de flesta doktorer och psykologer gör, i alla fall dem jag träffat.

[kämparpå]

Hade jag varit med om en olycka och brutit armen hade läkarna direkt kopplat min brutna arm till olyckan. Hade jag drabbats av tex diabetes hade läkarna direkt kopplat mina höga sockernivåer till sjukdomen. Hade jag spelat fotboll och fått knäet skadat och opererat hade läkarna även flera år efteråt kopplat ihop det aktuella problemet med den tidigare skadan.
Har jag däremot blivet utsatt för svåra, övermäktiga psykiska upplevelser av föräldrar under barndomen blir man som vuxet barn sällan trodd. Möter man mot förmodan en terapeupt som verkligen tror på att det kan ha hänt så tror de ofta inte på att det kan ha varit så allvarligt att det kunnat sätta så djupa spår. De terapeupter jag mött verkar inte ha känt till PTSS. När jag har berättat om det traumatiska jag upplevde har de bara ignorerat vad jag sagt. Precis som om det var oviktigt. Någon terapeupt har sagt åt mig att glömma det... Jag blir ju förtvivlad av att höra något sådant för jag vill ju inget annat än att glömma, få tillbaka styrkan o energin jag hade före 18-årsålder och kunna gå ut i livet igen. Jag vet att de händelserna har påverkat mitt liv helt o hållet. Det finns ett före o ett liv efter. Jag var 18 år när mitt liv förändrades. Jag har levt 40 år efter upplevelsen men det känns som om livet tog slut då för 40 år sedan. Jag har nästan bara gått till privata psykologer, psykiatriker och kbt-terapeupt. Kanske är de mer engagerade i kommun- o landstingsregi?
Vad som förvånar är ju att det inte tycks finnas behandlingsplaner. Att PTSS inte verkar vara känt.
Jag tycker terpeupterna verkar så loja, som om terapins verkningsgrad handlar om patientens egen styrka att driva på. Jag skulle ju vilja få en bekräftelse på att jag lider av PTSS. Att det mina föräldrar utsatte mig o mina syskon för inte är acceptabelt. Tycker det vore självklart. För det är så viktigt. Trots att jag är vuxen och trots att det inte var mitt fel (vet jag idag) utan mina föräldrars så är ens självkänsla så låg. Jag vill ju ha hjälp och bli om inte 100 % kvitt de svåra minnena så åtminstone hanterbara. Det är ju därför jag kämpar på och söker fortfarande efter en terapeupt som verkligen förstår och som kunnigt kan ledsaga mig genom svåra minnen och förklara vad som tex sker i kroppen vid sådana upplevelser. Bara en sådan sak vore väl naturligt. Terapeupten skulle naturligtvis presentera en behandlingsplan.
Att lida av PTSS är ju ett handikapp som kommer av verkliga upplevelser, ofta inom familjen. Varför tar inte sjukvården detta på allvar?

[Yvonne]

Relevant fråga.
Man koncenterar sig mera på eller MEST på att ställa eller FASTSTÄLLA en diagnos på..... OFFRET.

Den som blir ANGRIPEN (den som man FÖRGRIPER sig på) verkar OFTAST vara den som man vill ha en diagnos ställd på och som DEN det absolut SKA sättas en diagnos PÅ (från angriparens/förövarens sida sett),förövaren ska ju ALLTID ha "fri lejd" ,ALLTID ha möjligheter att kunna springa bort ifrån att ta ansvaret för de handlingar den/de gjort sig skyldig/skyldiga till.

[Reloaded]

Välkommen hit "kämparpå"!

Hoppas du ska hitta fler pusselbitar här.

Vet ju inget om din historia och vad du upplevt men ta till dig det du vill och låt resten vara.Kom att tänka på något jag läst i boken "Lögnens folk" när jag läste ditt inlägg.

"Följden blir att barn till onda föräldrar träder in i vuxenlivet med påtagliga psykiska störningar. Psykiatrin har – ofta med stor framgång – under många år arbetet med sådana offer utan någonsin nämna ordet ”ondska”. Men det är tveksamt om någon som länge tvingats leva i nära samröre med ondska verkligen kan bli helade fullt ut utan att källan till problemet nämns vid sitt rätta namn. Upptäckten att de egna föräldrarna är onda, liksom bearbetningen av den upptäckten, är kanske den svåraste och mest plågsamma uppgift en människa kan utsättas för. De flesta klarar det inte och stannar kvar i rollen som offer. Men de som på allvar lyckas komma fram till insikt och klarsyn i frågan är de som förmår nämna problemet vid dess rätta namn. Och det är vår uppgift som terapeuter att göra allt som står i vår makt för att hjälpa dessa ondskans offer att komma fram till en sann benämning på sina lidanden." (s.138-139) Mer finns under denna tråd ett-blogginlagg-om-narcissism-och-ondska-engelska-t368.html



Sen vad gäller diagnos på misshandlare och drabbad. Tänker på att man tidigare använt diagnoserna för att försöka först och bota den personlighetsstörde. Det jag tycker mig se nu, och hoppas på, är att man ska använda kunskapen om (kluster B) diagnoserna till att hjälpa offret istället. Dvs sätta "rätt" diagnos på de som drabbats så att de kan få "rätt" hjälp.

[kämparpå]

Hej o tack Reloaded för hälsningen! Blev glatt överraskad när jag fann detta forum häromdagen. Efter många års sökanden om dels narcissistiska föräldrar och dels PTSS . Kände inte till PTSS mer än att det kunde drabba krigsskadade människor. Tänkte ändå för mig själv att jag kände så väl igen mig i beskrivningen av PTSS.
För mig är det viktigt att få en "diagnos". När både föräldrar o den vuxna omgivningen under hela uppväxten förnekar eller förringar det kaotiska våld, psykiskt o fysiskt, som sker mellan hemmets väggar så överförs detta kaos till barnet. Man måste då få någon slags struktur inom sig själv. Skapa ett slags ramverk runt sig. Det är då det är viktigt att andra trygga vuxna bekräftar dig. Bekräftar det du upplevt. Ett led i detta är att få vetskap om att det är 1) dina föräldrar som handlat fel. Jag skulle gärna vilja diagnotisera mina föräldrar. Jag skulle gärna skickat dem till terapeupter men tyvärr inser väl inte dessa personlighetstyper att det är de som äger problemet. Inte barnet.Tyvärr blir det ju så småningom barnet som får problem med sitt liv. 2) Jag vill också få bekräftat att jag har PTSS. (Precis som jag hade velat ha reda på om jag tex har diabetes) Det skulle bli någon slags fast grund att stå på av vetskap och att utgå från. EN förståelse för mina problem och symtom. Ja, jag tror mig veta att jag har PTSS men det är lika viktigt att någon annan säger det till mig. Bekräftar att det som skedde faktiskt har hänt. När hela uppväxten präglades av förnekanden och lögner är det för mig viktigt att plocka bort skygglapparna och säga sanningen.
Jag kanske inte tror på att människor är onda. Däremot att deras handlingar kan vara onda. (Kanske bara ordvrängeri..)Ska försöka på tag på boken du skriver om!
Finns det terapeupter som kan detta med PTSS och var kan man hitta dem?

[SvartaKatten]

Jag har nästan bara gått till privata psykologer, psykiatriker och kbt-terapeupt. Kanske är de mer engagerade i kommun- o landstingsregi?

Jag tror att det är ännu svårare att hitta någon bra och engagerad inom kommun och landsting. En kostnadsfråga, antagligen. Dom får inte vara dyra i drift, de som jobbar inom kommun och landsting, och utbildade personer vill ju ha mer i lön. Finns inte många terapeuter över huvud taget, vad jag vet, utan det är mest helt nyutbildade psykologer, sjuksköterskor, vårdare och en och annan kurator

Vad som förvånar är ju att det inte tycks finnas behandlingsplaner. Att PTSS inte verkar vara känt.

Det måste väl ha nåt med dålig utbildning att göra? Det var ganska nyligen som jag läste nån nyhet om att vården missar även de som har varit i krig; flyktingar från krigsdrabbade länder t.ex. "Behandlingsplan" är ett ord som oftast bara används i olika policydokument men som inte tillämpas i praktiken. Mycket konstigt, men så går det till på de flesta ställen där man har hand om människor som ska ha vård, är min erfarenhet.

Jag vill ju ha hjälp och bli om inte 100 % kvitt de svåra minnena så åtminstone hanterbara. Det är ju därför jag kämpar på och söker fortfarande efter en terapeupt som verkligen förstår och som kunnigt kan ledsaga mig genom svåra minnen och förklara vad som tex sker i kroppen vid sådana upplevelser. Bara en sådan sak vore väl naturligt. Terapeupten skulle naturligtvis presentera en behandlingsplan.

Att svåra upplevelser/minnen sitter i kroppen och påverkar kroppens funktioner och reaktioner känner väl alla terapeuter till och ska kunna förklara? Det är väl s.a.s "terapeut-basics"? Även om dom inte tänker på (kallar det) just posttraumatisk stress, utan kallar det för något annat. Men om terapeuten inte ens "vill" inse att det finns några svåra upplevelser, då ser h*n ju inte heller att det finns nåt som kroppen kan reagera på. Men frågan är vad sjutton en sån terapeut tror att man, som klient/patient, gör där hos henne/honom då?!