Vuxna Barn till Narcissistiska Föräldrar

[winx]

Är detta ett mönster som beror på den uppväxt jag haft?

För ett antal år sedan blev jag utbränd på min arbetsplats. Arbetsplatsen hade ledarskapsproblem som jag ser det. Samtidigt var det också jobbigt hemma pga av allvarlig sjukdom. Jag hade då många konflikter med en del kollegor som jag arbetade med. Min närmaste kollega var väldigt elak. hon blev sjukskriven senare och något år senare bad hon om ursäkt för att hon varit elak. (=bekräftelse på att det var sant=skönt)
Jag kände dock andra på arbetsplatsen som hade lite mobbingtendenser i form av utfrysning osv. Jag lämnade platsen och fick ett annat jobb.

På det andra jobbet var allt bra bortsett från att där var det några andra tjejer som hade liknande "utfrysningsmetod" men jag jobbade inte nära dem men jag var lite beroende av deras omdöme mot min chef och det kändes som de snackade skit om mig och att jag aldrig var accepterad medan min kollega var höjd till skyarna. Efter ett jobbigt möte fick jag stöd av min kollega efteråt för hon kunde inte förstå varför de betedde sig som de gjorde mot mig.(=bekräftelse =skönt)

På min nuvarande arbetsplats som jag haft i två år började det heller inte bra. Mina kollegor började säga att de tyckte jag skulle göra en det ena en det andra och det var uppgifter som jag inte tyckte skulle ingå i mina arbetsuppgifter. Jag hade väldigt otydligt uppsatta mål (chefen sätter dem) och de undrade vad jag eg gjorde!? Jag försökte söka stöd hos min chef som var mest bekymrad över att jag inte försökte vara lite trevligare typ och var nog mer orolig om han anställt fel person.

En gång var stämningen olidlig och jag kallade till ett möte med min chef och dem och en kollega som var värst sa att han störde sig på mig på mitt sätt att jobba. Allt blev bättre men det finns ändå kvar en del problem. Jag har nu fått en ny kollega som är ung och väldigt blåögd i mina ögon. Hon är på mig HELA tiden. "jag fattar inte att du inte...." varför gör du inte så här" osv. det är som det är de runt om mig som styr vad jag skall göra och när jag ifrågasätter uppfattas det som ovilja och vad gör du egentligen på dagarna typ.

Jag känner att det är ledarskapsproblem men ingen annan tycks se det utom en äldre kollega som har stöttat mig mycket och där det framkommer att det är tydliga ledarskapsproblem.
Men hela tiden känns det som att vissa människor har så lätt för att reta sig på mig?
Jag jobbar hårt och jag vet att jag gör ett bra jobb fast jag börjar tappa lusten och glädjen och självförtroendet.

Någon annan som känner igen sig i detta? Är jag överkänslig eller vad är felet????!!!

[Bokstav]

Jag känner igen mig. Det har varit lite blandade resultat på dom arbetsplatserna jag haft. Hade en mkt sträng chef en gång, han skällde ut mig en kväll inne på hans kontor för att jag råkade ha 5 kr (för mkt) splitt i kassan. Då slutade jag dagen efter för jag kände ett sånt obehag. Det skulle nog kunna bero på min uppväxt. Kände mig för iakttagen, och stressen för att inte kunna räkna fel skulle med stor sannolikhet göra att jag skulle räkna fel varje kväll efter det.
Sen var det en tjej där som gillade att påpeka hur jag skulle arbeta och att jag var oseriös som såg för glad ut, sen blev hon passivt aggressiv om jag hade en fråga över något som var oklart (jag var ju ny). Med dom andra på arbetsplatsen gick det dock väldigt bra, men jag kände ändå att detta var onödigt att ge mer energi åt. Det har nog också att göra med min uppväxt, har inte tillräckligt med energi för att ha råd att ge bort den så där enkelt på en arbetsplats. Tycker inte det är värt det.

På en annan arbetsplats började jag när jag var inne i en väldigt trött period. Hade inte mkt motivation till att stiga upp ur sängen. Så när jag kom till jobbet orkade jag inte "bjuda till" så mkt, jag ville göra mitt jobb och sen gå hem. Lite småprat med dom andra blev det ju, men jag orkade inte engagera mig något vidare. Det resulterade också till lite märklig stämning på jobbet, för det fanns nog flera som kände att dom inte visste vad dom hade mig, och kanske undrade om jag tyckte illa om dom. Det gjorde jag inte. Eller det fanns en otrevlig tjej som jag hade svårt för. Henne undvek jag mest för hon tog för mkt energi med sin negativitet, aggression och småpikande (pika för att jag var ny). Det var inget jag hade råd med som redan var trött. Hon försökte vid något tillfälle på en fikarast vara lite småelak emot mig inför några andra kollegor. Men eftersom jag anat detta var jag "mentalt förberedd" eller vad man säger, och det räckte med att jag tittade på henne så slutade hon direkt som tur var. Med dom andra och att jag inte orkade bjuda till, det slutade med att jag inte orkade gå till jobbet mer så jag sökte till en folkhögskola istället.

Det finns nog vissa som har kvar den där sk. "mobbar-genen" (från skolan t.ex. ) i sig att ser dom en person som är mer osäker eller svagare (som jag var just då), så passar dom på att testa en för att tillslut försöka göra sig roliga på ens bekostnad. Såna personer brukar själva inte ha något vidare privatliv alla gånger så dom måste få all energi redan på jobbet.

Med chefer, och att ledningen inte fungerar Jag tror också det är som du säger, det är då det blir extra dåligt arbetsklimat som går ut över ens eget självförtroende.

Jag har aldrig varit så modig som du winx, med att ta upp problemet om en kollega/eller kollegor med chefen. Det är väldigt bra att du gjort det.

[winx]

ed dom andra på arbetsplatsen gick det dock väldigt bra, men jag kände ändå att detta var onödigt att ge mer energi åt. Det har nog också att göra med min uppväxt, har inte tillräckligt med energi för att ha råd att ge bort den så där enkelt på en arbetsplats. Tycker inte det är värt det.

Ja det är ju så att det tar för mycket energi och jag är imponerad av dig som förstod det och gav dig ov och började plugga. Jag tycker att jag stannar för länge i dåliga situationer.

Det finns nog vissa som har kvar den där sk. "mobbar-genen" (från skolan t.ex. ) i sig att ser dom en person som är mer osäker eller svagare (som jag var just då), så passar dom på att testa en för att tillslut försöka göra sig roliga på ens bekostnad.

Ja det verkar så, det finns de som liksom känner av om man är osäker och i mitt fall har jag känt att när jag är snäll är det bara värre och tillslut går det så långt att jag blir förbannad men då har det gått långt men ofatst är det liksom det som behövs att man "sätter dem på plats" men det måste göras när de inte är beredda och snyggt.

[SvartaKatten]

shortcut.nu: Så hanterar du puckon (nyckelord: arebtsrelationer, relationer, chef, kollegor, kund, kunder, personlig utveckling)

Sju sätt att hantera besvärliga människor

1. Byt glasögon.
Se situationen från den andra personens synvinkel.

2. Kommunicera.
Så länge man inte tar upp problem är det lätt att anta en attityd som bygger på att den besvärliga personen är ond, vilket nästan aldrig är sant.

3. Låt det inte puttra.
Om dina förväntningar på en viss person inte matchar personens beteende – försök att ändra förväntningen eller beteendet, men stanna inte kvar i obalansen.

4. Åk helikopter.
Öva upp förmågan att se ditt eget beteende. Då kan du bättre bemöta besvärliga personer genom att förstå vad som triggar igång reaktioner hos dig själv.

5. Lyssna.
Argumentera som om du hade rätt. Lyssna som om du hade fel.

6. Bli politiker.
Om du inte förstår kontorspolitiken blir du ett offer för den. Informera – gärna i enrum – chefen att du bara vill att hon ska veta att något faktiskt var din idé.

7. Ta gisslan.
Förvandla den besvärliga pessimisten till en anhängare genom att inviga honom eller henne
i din geniala idé innan du presenterar den på stormötet.

[Trasdockan]

Winx: Känner igen mig i mycket av det som du skriver. Jag reagerar mycket starkt på orättvisa chefer. Det har varit likadant när jag gick i skolan också. Först fungerar det bra, men sedan så kanske någon behandlar mig illa och då reagerar jag väldigt starkt. Konflikter uppstår. Kan ibland nästa bli rädd för att komma ut i arbetslivet igen.
Vad jag läste i boken( Dr les Caters), var att man reagerar mycket starkt på situationer som påminner om orättvisor och hemskheter som man har upplevt i barndomen.

Jag vet att när jag är upprörd så pratar jag för mycket med andra om detta. Det kanske är för att min pappa aldrig lärde mig riktigt att hantera jobbiga människor. Han blev ledsen när mamma uppförde sig illa. Han (liksom alla andra) kunde ju inte nå fram till henne, utan han pratade ut om detta med mig. Jag vara bara ett barn och det skadade mig. Ett barn mår inte bra av att höra att föräldrarna har äktenskapliga problem. Jag grät väldigt mycket när jag fick höra hur elak mamma hade varit mot honom. Pappa såg/ser sig själv som enda offret och är faktiskt själv väldigt egoistisk, även om han försöker att framställa sig som snäll. Mamma och pappa har nu varit skilda i 20 år och han bryr sig knappt om sina barn och barnbarn.

Jag tror att när jag hamnar i en konflikt och känner mig väldigt orättvist behandlad, så känner jag igen den känslan från min barndom. Man nådde ju aldrig fram till mamma, så då var man tvungen att reagera väldigt stark. Det blev ett slags försvar och man var också tvungen att prata med någon för att få bekräftat att de andra hade gjort fel. Man tvivlar på sig själv och sin egna förmåga och behöver höra från någon annan att man duger och att de andra har gjort fel.

Den bekräftelsen behövde jag senast igår, när jag blev arg på mamma. Jag vet ju att alla tycker att mamma är jobbig, ändå kände jag att jag behövde ringa till min syrra och prata ut. Liksom vädra ut ilskan genom att prata med någon som vet hur mamma är.
Men det är inte alltid så bra att prata ut och jag kan känna ångest för det också. Att andra skall tycka att jag är jobbig. "tänk att det alltid är bråk med tradockan..guud vad hon är lik sin mamma"...det är sådant som jag är livrädd för att andra skall tycka.
Att man som vuxen kan känna rädsla och obehag inför andra människor, måste ha med avsaknad av grundtrygghet att göra. Människor som känner sig älskade och trygga kan lätt slå orättvisor ifrån sig och konflikterna behöver inte eskalera, tror jag. Jag bryr mig för mycket om vad andra tycker eller vad jag tror att andra tycker om mig.
För mig blir orättvisor lätt till konflikter. Jag reagerar för stark och "pratar ut " för mycket. Vissa människor kan använda detta emot mig och det kan göra mig mer sårbar.

Jag borde tänka mer som min man, som har gott självförtroende, "Om andra kan, så kan också jag". Just nu går jag en kurs och skall ha ett prov i slutet av kursen. Tyvärr blossade min gamla "tenta-ångest" upp. Jag mår skit dåligt och är stressad "Tänk om jag misslyckas...vad andra kommer att skratta då!!! Självklart så kommer jag vara den enda som inte kommer att klara detta..jag kommer att göra bort mig osv....

Winx: Hur hanterade din pappa din mamma? Kan det finnas något mönster?

[SvartaKatten]

Jag har märkt stor skillnad på om jag ser någon utväg - har någon annan stans att gå, eller någon annan stans att vända mig - eller om jag känner att jag sitter fast, när jag haft besvärliga människor (eller "puckon" ) på jobbet. Om jag har något att se fram emot och vet att det är bara under en begränsad period jag behöver stå ut med den besvärliga människan, bryr jag mig inte så mycket. Men känner jag att jag sitter fast, eller trivs väldigt bra i övrigt och vill stanna, så tar jag åt mig mycket mer.

Det finns såna där "felletare" som ska anmärka på allt som andra människor gör och blir riktigt i sitt esse när dom hittar nåt som kan anklaga andra för att ha gjort fel. Dom känns igen på att dom har ett mönster av att de hoppar på flera olika personer på rad i tur och ordning. De har alltid någon som de hackar på. Det fanns en väldigt utstuderad sådan person på en av mina arbetsplatser. Först visste jag ju inte om att hon hade hackat på många personer, utan jag trodde det bara var jag. Men efter att ha pratat lite försiktigt med ett par arbetskamrater fick jag veta att hon "hoppade på" alla nya och att ett par personer till och med hade slutat för att de inte stod ut. Då förstod jag att det inte handlade om mig, och tog åt mig mindre. Så jag råder den som känner sig orimligen hackad på att fråga runt lite försiktigt vad den här personen har för historia på arbetsplatsen. Och sen ger jag rådet att säga ifrån riktigt ordentligt. Rya i rejält och sätt gränsen. Dom brukar vara ganska fega typer som hoppar på folk som de tror är snälla och timida och inte vågar säga ifrån. Så visa dem att du inte är en sån person!

Såna där "felletare" och "hackare" brukar (enligt min erfarenhet) också vara såna som har väldigt dålig tolerans för alla som de uppfattar som avvikande eller annorlunda på något vis. Och man behöver inte vara särskilt annorlunda för att de ska börja störa sig. Det där som de uppfattar som "annorlunda" kan vara såna simpla saker som att man har en annan utbildning, en annan klädsmak, är yngre eller äldre, har "fel" kön, har någon hobby eller intresse som dom inte förstår sig på... och sånt. Man ska passa in i deras snäva mall, eller så börjar dom leta efter "fel" och hacka på allt dom ser. Intressant nog är inga av de där saker som gör att de uppfattar vissa människor som avvikare något som påverkar hur man utför sina arbetsuppgifter, och inte heller något som påverkar ens förmåga att ha bra relationer till sina arbetskamrater. Klädsmaken påverkar ju varken hur man jobbar, eller hur man relaterar till andra. Men, som jag har uppfattat det, får dessa människor väldigt negativa förväntningar på den som inte passar in i deras snäva mall - så de tror automatiskt att "eftersom h*n inte bryr sig om vad han sätter på sig så gör h*n säkert fel hela tiden också". De tycker folk är "knäppa" för att de har fel kön, eller fula kläder, eller för att de spelar fotboll/datorspel/syr lapptäcken/gillar att fiska (eller vad de nu är för hobby de tycker är konstig) helt enkelt. Men de kan sällan peka ut något konkret att klaga på, vad gäller själva arbetsinsatsen, fastän de letar efter fel hela dagarna.

Ja, det är nog någon "mobbargen" som dessa människor dras med. Typiskt såna som sprider skitsnack om någon, utan att egentligen ha något konkret att komma med över huvud taget, när man frågar dem. Som två kvinnor som jobbade på ett annat av mina jobb.

Jag och arbetskamraten samtalar och jag nämner helt neutralt en annan arbetskamrat; "Kalle".
Arbetskamraten: "Men han är ju så svart..."
Jag: "Vaa?"
Arbetskamraten: "Han är så svart..." (menande ton och himlande med ögonen)
Jag: "Ööh, svart är han väl inte... brun... i så fall. Men vad har det med något att göra?"
Arbetskamraten: [tiger]
Jag: "Varför säger du så?"
Arbetskamraten: [tiger]

Jag sitter på en annan arbetskamrats rum och vi jobbar ihop om en grej. Hon får ett telefonsamtal. Hon är riktigt ordenligt otrevlig mot personen i andra änden. Jag hör bara vad hon säger, inte vad personen i andra änden säger.
När hon lägger på säger jag: "Oj! Var han otrevlig?!"
Hon: "Nej, han var trevlig, faktiskt"
Jag: "Men vad sa han då, eftersom du svarade så där?"
Hon: "Han frågade efter [en person] och [ställde en fråga som ingår i hennes jobb att svara på]"
Jag: "Men varför lät du sådär då?"
Hon: "Det var en sån där invandrare. Han hade brytning"
Jag: "Hade du svårt att höra vad han sa?"
Hon: "Nej, han pratade bra svenska"
Jag: [stum av förfäran och förundran]

Jag berättade för deras chef om det här. Båda kvinnorna var kända för att vara otrevliga och svåra att samarbeta med. Den ena försökte chefen bli av med, redan sen innan, fast med konstiga indirekta metoder, istället för att säga rakt ut vad problemet var. Den andra var en sån där "östermalmskärring" och gissningsvis, pga av detta, så försökte chefen inte bli av med henne. Den andra hade förmågan att vara trevligt mot "rätt" person och skitotrevlig mot alla andra som hon ansåg inte passade in i "mallen". Den första var rakt av otrevlig mot alla.

Jag tog dom här exemplen, som nog är ganska extrema, för att ni ska förstå vad för slags personer jag menar. Vissa av de här hackande personerna är mycket mildare i sin framtoning, men det är samma "skrot och korn" i alla fall. Puckon, helt enkelt. Ta inte åt er. Dom har säkert världens tristaste mest tragiska liv, eftersom dom håller på med sånt där. Hur kul kan det vara att gå omkring och vara så där elak? Skit i dom och isolera dom från att nå fram till ert inre. Tänk er att ni har en sån där SciFi genomskinlig elektronisk sköld runt er som inte släpper igenom sånt där skit.

[Bokstav]

Sju sätt att hantera besvärliga människor

4. Åk helikopter.
Öva upp förmågan att se ditt eget beteende. Då kan du bättre bemöta besvärliga personer genom att förstå vad som triggar igång reaktioner hos dig själv.

Den tycker jag var jätte bra. Helikopter

5. Lyssna.
Argumentera som om du hade rätt. Lyssna som om du hade fel.

Visdom.

[Trasdockan]

svartakatten: Jag råkade också ut för en riktig häxa när jag var ny. Chefen var väldigt dålig och gjorde ingenting åt detta. Det visade sig senare att hon mobbade ut unga tjejer, som förr eller senare slutade.
Det måste gå att sparka en sådan person?? Tänk dig att man driver ett eget litet företag och en person förstör stämningen och får duktiga medarbetare att sluta. Det måste gå att bli av med en sådan person. Man skulle ju aldrig tolerera att en medarbetare gick omkring och örfilade sina arbetskamrater...men att mobba någon är faktiskt (i mina ögon) som att ge andra örfilar.

Det kan ta väldigt lång tid att komma över kränkande behandling och resa sig igen.

Men precis som du skriver, så tar man det så personligt många gånger " Vad är det för fel på mig, som gör att denna personen måste hacka på mig" Man får ju jätte dåligt självförtroende av att tänka så. Man borde tänka istället "Vad är det för fel på den personen som hackar"!!
Vissa personer verkar inte bli mobbade och de har väl också kanske lite lättare för att säga ifrån.
Problemet för mig (och kanske andra) är nog att vi känner att vi måste vara till lags och behaga. När någon blir arg på mig, så känner jag på något sätt att jag måste fjäska för den personen, så att den blir glad igen. Kanske ge en present och" köpa tillbaka" personens gillande. Men jag tror att man sitter i en rävsax då och riskerar att bli utnyttjad.

Det hela handlar om att man bryr sig för mycket om vad man tror att andra tycker om en. Visst är det bra att rannsaka sig själv och försöka att vara en person som andra gillar, men inte till vilket pris som helst.
Tänk er hur knäckt man hade blivit som politiker? De måste ju bli vana vid att andra ogillar dem.

Jag tror att de personerna som klarar sig bäst är de som utstrålar självförtroende och har mål i livet. Tror inte att det är bra att stanna på en arbetsplats där man vantrivs.
Sedan tror jag att mobbarna alltid testar en person i början. Går det bra att uppföra sig illa en gång så fortsätter de.....kanske som att kunna komma undan med att snatta??

Arbetsplatser med dåliga chefer och otydliga arbetsuppgifter är nog det värsta. Var och en måste veta sin roll annars fungerar det inte. Det är ju väldigt svårt att säga ifrån och sätta gränser mot mobbarna om chefen är otydlig.

En psykolog sa till mig en gång när jag var ledsen på en kompis : "Spelar de egentligen någon roll vad hon tycker om dig??" och det tror jag att man skall fråga sig själv ibland "spelar det någon roll vad andra tycker om mig??"
En annan kille som finns i min bekantskapskrets frågar sig ofta : "Behöver jag verkligen denna personen i mitt liv?? Bidrar den till att mitt liv blir bättre och roligare??" Om svaret är nej , så kanske man skall bryta med denna personen.

[SvartaKatten]

Det måste gå att sparka en sådan person?? Tänk dig att man driver ett eget litet företag och en person förstör stämningen och får duktiga medarbetare att sluta. Det måste gå att bli av med en sådan person. Man skulle ju aldrig tolerera att en medarbetare gick omkring och örfilade sina arbetskamrater...men att mobba någon är faktiskt (i mina ögon) som att ge andra örfilar.

Det är nog ofta svårt för en chef och se vem det är som är problemet, iom att såna personer ofta slickar uppåt och sparkar neråt. Klok är den chef som pejlar läget bland flera olika av sina anställda och sen faktiskt också lyssnar på svaren h*n får, även om svaren går helt stick i stäv med den egna uppfattningen. Man får ju se olika sidor av människor, beroende i vilket förhållande/i vilken ställning man befinner sig gentemot dem. Dessutom finns det ju riktigt dåliga chefer som gillar att han såna där mobbiga medarbetare, för det tar bort fokus från chefens egen dåliga kompetens.

Det kan ta väldigt lång tid att komma över kränkande behandling och resa sig igen.

Ja, om man inte blir lyssnad på och inte tagen på allvar kan såren sitta kvar Men blir man hörd och tagen på allvar kan det gå riktigt fort att komma över. Det gör enorm skillnad, har jag märkt av egen erfarenhet.

Men precis som du skriver, så tar man det så personligt många gånger " Vad är det för fel på mig, som gör att denna personen måste hacka på mig" Man får ju jätte dåligt självförtroende av att tänka så. Man borde tänka istället "Vad är det för fel på den personen som hackar"!!
Vissa personer verkar inte bli mobbade och de har väl också kanske lite lättare för att säga ifrån.
Problemet för mig (och kanske andra) är nog att vi känner att vi måste vara till lags och behaga. När någon blir arg på mig, så känner jag på något sätt att jag måste fjäska för den personen, så att den blir glad igen. Kanske ge en present och" köpa tillbaka" personens gillande. Men jag tror att man sitter i en rävsax då och riskerar att bli utnyttjad.

Alla kan nog bli mobbade, tror jag, men vissa människor har alltid så pass bra socialt stöd och andra mål i livet att se fram emot, att de inte bryr sig så mycket. Mobbaren blir mer som en irriterande fluga som surrar omkring. En del går väl visserligen, till och med för långt i det där och tar inte åt sig av någon konkret kritik heller. Och det är inte bra. För lyssna på andra och ta åt sig av bra (välbehövlig) kritik bör man ju göra, om man vill kunna umgås med folk och dessutom utvecklas som person.

För min del beror det lite på vem som är arg, hur mycket jag bryr mig och känner att jag måste krusa. Det beror också på vad det är som har hänt och vad det är jag har gjort (och om jag har gjort nåt).

Sedan tror jag att mobbarna alltid testar en person i början. Går det bra att uppföra sig illa en gång så fortsätter de.....kanske som att kunna komma undan med att snatta??

Ja, det tror jag också att de gör. Därför är det bra att sätta stopp redan från början, om man kan.

En psykolog sa till mig en gång när jag var ledsen på en kompis : "Spelar de egentligen någon roll vad hon tycker om dig??" och det tror jag att man skall fråga sig själv ibland "spelar det någon roll vad andra tycker om mig??"

Nej, det spelar ju inte så stor roll, egentligen, förutom om det är någon man tycker väldigt mycket om. Fast dom man tycker väldigt mycket om brukar man ju inte så ofta ha på jobbet.

En annan kille som finns i min bekantskapskrets frågar sig ofta : "Behöver jag verkligen denna personen i mitt liv?? Bidrar den till att mitt liv blir bättre och roligare??" Om svaret är nej , så kanske man skall bryta med denna personen.

Det är ett användbart sätt att tänka, om man använder det med måtta. Jag har träffat på ett par personer som använder detta med överdrift. Som att andra bara ska ge och ge någonting och när dom inte ger nåt längre blir dom som en fiende och en slit och slängvara och ska kastas bort. Det är förstås extremfall, men eftersom jag träffat på dessa extremfall så fick jag en association till dem. Men, som sagt, en användbar tanke ibland när man har "fastnat" i en dåligt relation till någon extremt negativ person, eller liknande.

[Bokstav]

Alla kan nog bli mobbade, tror jag,

Ja. Jag hörde på ett radioprogram om mobbing och forskning för några veckor sen, där sa dom precis så. Att alla nog kan bli mobbade.

[Trasdockan]

Det är ett användbart sätt att tänka, om man använder det med måtta. Jag har träffat på ett par personer som använder detta med överdrift. Som att andra bara ska ge och ge någonting och när dom inte ger nåt längre blir dom som en fiende och en slit och slängvara och ska kastas bort. Det är förstås extremfall, men eftersom jag träffat på dessa extremfall så fick jag en association till dem. Men, som sagt, en användbar tanke ibland när man har "fastnat" i en dåligt relation till någon extremt negativ person, eller liknande.

Ja, det har du rätt i, då handlar det ju bara om att utnyttja andra (extremfallen). Då borde den som blir utnyttjad tänka så istället !
Nej, jag tänker bara så när det gäller personer som slukar energi. Energi som jag inte har just nu. Personer som satt i system att alltid tycka tvärtom och vara spydiga (som min svägerska). När vi träffas har hon alltid en baktanke och vill egentligen att jag skall uträtta ärenden åt henne. Detta ger mig ingenting och vi har egentligen inget att prata om heller.

Ingen är ju perfekt och jag hoppas att mina vänner står ut med mina fel också. Men när det inte finns något positivt i en relation och man inte alls känner sig bekväm, så tycker jag nog att man mår bättre av att umgås med andra.

[Trasdockan]

Alla kan nog bli mobbade, tror jag,

Ja. Jag hörde på ett radioprogram om mobbing och forskning för några veckor sen, där sa dom precis så. Att alla nog kan bli mobbade.

Jo, det är nog sant. Men man kanske uppfattar en situation olika. Vissa (som jag) kanske uppfattar sig själva som mer mobbade än andra.
Min N-mamma är precis lika jobbig mot alla. Vi som är hennes barn har dock lättare för att säga ifrån. Eftersom hon gärna vill träffa sina barnbarn, så måste hon skärpa sig ibland.
Men mot andra människor (sina egna syskon t.ex) är hon värre och förlåter aldrig . Är inte på något sätt benägen att reda ut en konflikt. Hon är väldigt avundsjuk på andra och det är absolut ingen ide´att försöka få henne att förstå eller tala henne till rätta.

Mamma måste vara jätte jobbig att ha som arbetskamrat. Jag tror inte att hon skulle mobba någon, men hon är extremt tjatig och negativ. Hon är den typen som inte väljer ut ett offer, utan hennes personlighet drabbar alla.

[SvartaKatten]

Det beror nog mycket på vad man har i bagaget, hur man uppfattar det och hur mycket mobbningen drabbar en. Om man t.ex. har någon sådan där "trigger" som mobbaren kan ta tag i, som gör att man antingen går igång eller kryper ihop. Jag hade ju en sån "trigger" när jag blev mobbad av ett fruntimmer på en arbetsplats. Hon hade bestämt sig för att "konkurrera ut" mig och dels fattade jag inte hennes agenda, för det fanns inte min tankevärld att någon skulle känna behov av att "konkurrera ut" mig, och dels var hon ju helt klart (i mitt tycke) en sån där skådespelande, manipulativ, histrionisk teaterapa så att jag blev skiträdd för henne. Sen blev situationen värre av att vår chef gjorde i princip allt fel istället för rätt, och den där chefen hade jag nog inte valt om jag hade haft ett "bättre bagage". En annan tjej slutade faktiskt för att hon tyckte att den där chefen hade oroväckande tendenser. Sen, när hon (tjejen som slutade) fick höra att jag var mobbad, var hon så snäll och schysst att hon kom och hälsade på och berättade den egentliga anledningen till att hon slutat, bara för att ge mig lite stöttning.

Fast jag tror också att det finns situationer då ingen klarar sig undan, så det spelar ingen roll vad man har för bagage. Men jag tror också att såna situationer är ganska extrema. Om någon fullt medvetet bestämt sig för att bete sig illvilligt så har man inte mycket att komma med, för det är ju inte något man förväntar sig direkt. Som i någon artikel som jag hittade för några veckor sedan (finns i länk/litteratursamlingen). Där stod om en man som ovetandes fick sin e-postadress utbytt, så att ingen som försökte kontakta honom kom fram och ingen information kom fram heller. I och med det fick mobbaren det att se ut som att mannen misskötte sina arbetsuppgifter (det var mobbaren som bytt ut e-postadressen, alltså). I ett sånt läge har man inte mycket att komma med, oavsett hur man gör. Man ska nog vara ganska nojjigt lagd för att ens komma på iden att någon kan ha bytt ut ens e-postadress bara för att jäklas, så en sån sak upptäcker man ju inte.

[Bokstav]

Ja. Jag hörde på ett radioprogram om mobbing och forskning för några veckor sen, där sa dom precis så. Att alla nog kan bli mobbade.

Jo, det är nog sant. Men man kanske uppfattar en situation olika. Vissa (som jag) kanske uppfattar sig själva som mer mobbade än andra.

Jag ser det som någonting positivt att alla nog kan bli mobbade. I den utsträckningen att man då kanske inte känner sig så träffad "Varför just jag?" "vad är det för fel på mig?".

Tänker att det handlar om konstruktioner av i vilket socialt sammanhang man befinner sig. I alla situationer tror jag inte att någon kan passa in. Utan vi är olika. Precis som du säger, man uppfattar saker olika.

[SvartaKatten]

I vissa sammanhang vill jag inte ens passa in!
Om jag befann mig mitt ibland en sk "subgrupp" med nationaldemokrater skulle jag uppskatta om dom tyckte att jag INTE passade in! Allt annat skulle kännas fel för mig