Vuxna Barn till Narcissistiska Föräldrar

Jag sitter i total tystnad nu. Jag har stängt mig inne, isolerat mig från omvärlden. Det är kanske bäst så. Jag har ändå aldrig hört dit. Jag är och förblir en utanförmänniska. Jag föddes kanske i fel tid, på fel plats, till fel människor; kanske hör jag rentav till en annan dimensíon..... Det är i alla fall så det känns,
som om jag är en främling här. Jag har suttit länge och sett ut genom mitt fönster. Betraktat människorna som rör sig därute. Och jag känner ett främlingsskap och ett avstånd stort som ett bråddjup! Jag har nog aldrig varit eller känt mig så ensam som nu. Jag har blivit rädd för att koppla på mobilen om morgnarna efter den senaste tidens händelser. Jag vet att förr eller senare sjunger den sin sång och displayen kommer att visa DERAS nummer. Min mamma kommer att vara där och med den där obehagliga rösten hon brukar använda när hon ska anklaga eller beskylla mig för något, få mitt hjärta att rusa och min kropp att darra. Som vanligt. Och som vanligt kommer jag inte alls att kunna eller våga försvara mig, utan krypa ihop som jag alltid har gjort och
känna mig precis så vidrig och så hemsk och så konstig och så självisk som hon alltid påstått att jag är. Jag har inte ringt, och inte besökt dem sedan den
där sköterskan var ovänlig mot mig. Min pappa har ringt några gånger och lämnat meddelanden. Han vill åka till stan. Men jag kan inte följa med honom. Jag
har ju fått skulden och ansvaret för min mammas drickande, det var sköterskan gullig nog att lasta över på mig. Nog är det märkligt att det bara är på det
där boendet som jag betraktas med så oblida ögon och blir behandlad som en idiot och av många direkt ovänligt! Jag kan inte erinra mig att jag gjort dem
något illa. Jag är en vänlig och artig person som inte brukar göra något större väsen av mig. Jag blir direkt illamåend när jag tänker på att gå dit, och än en
gång bli utsatt för nedlåtannde bemötande och kritiska och fördömande blickar. Det är speciellt en flicka, en ung vikarie, som av någon anledning fattat agg
till mig. I början tänkte jag inte så mycket på det, jag hejade och småpratade med henne som med alla de andra. Men en dag lade jag märke till hur hon såg
på mig. Jag kom i trappan och hon satt ute i korridoren på en soffa bredvid min mamma. Med en min av äganderätt lade hon armen om mamma när hon fick
syn på mig. Jag hejade och började berätta om en liten episod jag varit med om på vägen dit. Tjejen hejade inte, kommenterade inte det jag sa, utan satt
'där med orörlig min ...

[ Fortsättning ]

Jag har nog redan gett upp. Finns inget som kommer att bli bättre, jag måste bli nöjd med skiten som det är.
Jag har naiva drömmar om hur fint livet skulle kunna vara men vi alla får nog nöja oss med det vi får.

För i slutet är det ingen mening med något. Inget spelar någon roll. Livet är bara tid som går.
Varför ens sträva efter nåt bättre när jag kan sova bort det? Pengar, status, lycka - illusioner.
Så länge jag har tak och mat för dagen så behövs inget annat.

Varför tro att vi kan må bättre, bli hela och lyckliga? Ingen annan är det, egentligen. Vi bara tror att vi är lyckliga i korta stunder. Det finns ingen som haft en perfekt barndom, ett perfekt liv. Helt meningslöst att sträva mot det.

Inte fan orkar jag kämpa för att dö, det gör jag förr eller senare ändå. Men jag orkar heller inte leva eller nåt. Existera räcker.
Oroa er inte, jag tänker inte ta livet av mig. För det krävs mod och styrka och det har jag ingetdera. Man måste nog också vilja dö, och det gör jag inte. Jag v...

[ Fortsättning ]

Nu har en ny termin börjat, och det kommer många tankar och känslor. Själv drömmer jag om att kunna studera igen eller få ett jobb som jag orkar med, och det känns alltid lite extra bittert när folk börjar studierna och jag sitter här utan något liv och lever på socialbidrag, som jag hatar att göra.

Livet har ju varit brokigt för många av oss, och jag har ingen utbildning som leder till jobb och har varit sjukskriven flera gånger i livet.
Det är inget som ger en jobb i handen direkt, och jag har heller aldrig haft ett riktigt fast jobb. Som det ser ut just nu så är det väldigt svårt att ens få ett vikariat på kort tid. Vet heller inte hur jag skulle klara av ett riktigt jobb. Det var länge sen jag jobbade på riktigt, och jag vet inte hur mycket jag skulle orka, hur en arbetsplats skulle fungera för mig, hur jag skulle klara av ett normalt liv.

Men jag vill gärna ta mig ur denna situation, jag ve...

[ Fortsättning ]

Lämnade min pojke på förskolan idag för första gången. Och jag blev tvungen att ta mig därifrån snabbt. En snabb puss på kinden, ett "pappa kommer och hämtar i eftermiddag" och sen fort ut genom grinden.

Ville inte visa min pojke att mina ögon fylldes med tårar och att jag snart storsnyftade. Hans dagisstart har börjat så bra, han stortrivs med att ha barn omkring sig, han verkar gilla personalen, särskilt tjejen som varit ansvarig under hans inskolning, och till och med aptiten är bättre än någonsin.

Men det är så tufft att lämna det dyrbaraste man har. Tänk om det händer något? Och pappa eller mamma inte är där.

Han står där i en stor grupp barn och måste lära sig att navigera genom alla känslor, konflikter och med- och motgångar som det innebär att lära känna världen och sin plats i den. Visst, vi möter alla i viktiga delar livet ensamma, det är ett existentiellt villkor. Det finns ingen som kan göra våra svåra och viktiga livserfarenheter åt oss. Det finns ingen som alltid är där...

[ Fortsättning ]

Idag fylldes bägaren ytterligare, snart svämmar den över, och jag vet inte vad som kommer hända när den gör det

Mamma tror att hon kan bestämma över mig bara för jag bor under samma tak som henne. Pappa försvarar mamma.
Man får inte ha ett eget liv när man bor hemma tydligen. Varje jävla dag frågar hon om jag hittat ett rum att hyra eller
en lägenhet. Hur troligt är det i Uppsala, när det inte ens finns rum/lägenheter för studenterna. För jag vill inget annat
än att slänga ut idiotfamiljen ur mitt liv. När den dagen kommer, så ska jag be dom bokstavligen att dra åt helvete!

Om man ska återgå till vad jag ville ha sagt från början.
Jag satt på mitt rum och gjorde gjorde egna saker, ett arbetsprov som ska in imorgon, förhoppningsvis leder det till ett nytt jobb

Jag hör mamma ropa att jag ska kom...

[ Fortsättning ]

När jag försöker visa mina känslor och vara ledsen och ärlig med det jag känner, då är jag martyrisk och tycker synd om mig själv.
När jag försöker vara glad och positiv så lever jag i en dröm och en illusion.

Jag förstår inte, jag vet inte hur man ska vara för att det ska bli bra. :nej:

Men vännen då - inte säga så! :nej:

Du kan VISST få mer än en existens, det kan vi alla! Jag kan känna samma sak i mina mörka stunder men vi får inte sluta hoppas på att det går att få nåt bättre - så himla omöjligt kan det ju inte vara, EGENTLIGEN!? Se bara här med forumet - vi är ju en massa olika människor här som alla delar liknande känslor, ibland kanske identiska känslor. Är det inte rimligt att anta att vi som sitter ensamma och mår dåligt av det skulle må bättre om vi stöttade varandra? Jo - det är ju därför forumet finns!
Nu vet jag inte var i landet du bor - men det finns ju kontaktuppgifter på självhjälpsgrupper också, kanske kan du ansluta till en av dem?
Inget löser sig ju av sig själv och det kanske inte går snabbt, men det blir ju garanterat inte bättre av att man ger upp och slutar försöka!
Vi pratade i en annan tråd om det där med det perfekta livet och den perfekta partnern - det finn...

[ Fortsättning ]

hallonflickan skrev:Fast det är just det. Jag har haft det lättare än andra. Många har haft och har det mycket hårdare än jag. Ändå klarar jag inte av någonting i livet.

Men så kan du inte tänka - man kan aldrig jämföra mänskligt lidande, det är alltid individuellt! :varnar:

Det finns människor som går genom fruktansvärda händelser - krig, tortyr, fysisk och psykisk misshandel men som ändå reser sig vad livet än kastar mot dem för de kan ta det. Medan de flesta andra knäcks av en bråkdel av vad dessa gått igenom, men vad de upplevt var hemskt nog - för dem.
Alla människor är unika, alla skador och lidande likaså och du kan aldrig jämföra dem objektivt för i det mänskliga psyket finns bara subjektivitet - hur DU upplevt vad som hänt DIG.

Så sluta omedelbart slå på dig själv så där - det är inte rättvist! Man skall inte vara taskig mot något - min...

[ Fortsättning ]

hallonflickan skrev:Tyvärr tror jag att alla faktiskt tänker så här. Jag tror inte jag någonsin kommer att accepteras av någon, som jag är. Det finns inga bättre människor, det är bara så här det är.

Men vännen då - inte säga så! :nej:

Så illa ÄR det inte - det får du inte tro och det tror jag nog inte du gör heller, egentligen - innerst inne, eller hur?

Det kanske KÄNNS så jobbigt just nu - men handen på hjärtat, så fullständigt hopplös tror du väl varken du själv eller ALLA andra människor är att INGEN NÅNSIN kommer att behandla dig respektfullt? :skeptisk:

Vi här ...

[ Fortsättning ]

liten skrev:Livet är orättvist o svårt att förstå. Varför en del får stå ut med mer motgångar och mer kamp än andra.
*
Jag förstår att de är tufft för dig men vill ändå peppa dig att inte ge upp. De måste finnas nått som kan funka något arbete som du klarar av o där du kanske kan få börja o arbetstränna och suggsesivt öka på arbetsgraden i en takt som funkar för dig. Jag håller tummarna för dig och skickar en frivilig styrke kram

Fast det är just det. Jag har haft det lättare än andra. Många har haft och har det mycket hårdare än jag. Ändå klarar jag inte av någonting i livet.

Doktor Glas skrev: Naturligtvis kräver det ju alltid egna insatser också - men hur mycket hjälp och stöd man får av samhället på vägen beror ju mycket på vilka som sitter vid makten.

Ja, det är väl just det. Alla vill ställa krav på mig. Alla tror att jag kan när jag inte kan någonting.
Förstår inte hur det ska fungera...och jag går ofta sönder inuti mig.

Självklart ska jag rösta.

Vuxna Barn till Narcissistiska Föräldrar

Vilka är online