av ecco » lör 06 mar 2010, 00:27
Hittade det här förresten på lankarna.nu
Hur förklaras "maskrosbarnen"?
En flicka berättade - min mamma drack alkohol och åt tabletter och var för det mesta påverkad av något.
Min pappa var också, liksom mamma alkoholist, men hade mera kontroll över sin situation. Jag och min bror agerade vårdare utan lön och semester.
Man kan uttrycka det ungefär så här - i vår familj fanns inga barn, bara korta vuxna.
Barn som far illa riskerar att tidigt hamna i missbruk och kriminalitet. De som trots allt klarar sig bra har en speciell "maskroskapacitet".
Maskrosbarn är ensamma och modiga barn och de växer upp till modiga vuxna. De är kreativa och de förmår att till sist skapa sig ett värdigt liv.
Att livnära sig av den allra magraste jord - det är den speciella kompetens, som gör att vissa barn, de så kallade maskrosbarnen, klarar sig bra trots stora påfrestningar. Maskrosbarnen växer upp med missbrukande eller psykiskt sjuka föräldrar men utvecklas trots det till duktiga människor.
För syskonen har det ofta gått betydligt sämre.
Maskrosbarnen tar stort ansvar i sina familjer. De häller ut spriten, ringer polisen när pappa misshandlar mamma, tröstar syskonen och går till socialen för att ordna rekvisition på mat. Maskrosbarn har inga fallskärmar i yttre mening, men har däremot inre fallskärmar. Det är det som är deras "maskroskompetens".
Solveig Cronström Beskow tror att en del av förklaringen till denna kompetens är medfödda anlag,
som används till det yttersta. - Det handlar inte om den tilldelade mängden utan om förmågan att tillgodogöra sig av det som är tilldelat.
Maskrosbarnen har en logisk förmåga som hjälper dem att skilja ut sig från föräldrarna och inte uppslukas.
Det hjälper dem också att lösa problem och räkna ut konsekvenser. Tack vare emotionell intelligens kan de handskas med sina och andras känslor.
En viktig tillgång är att maskrosbarnen kan bevara goda bilder inom sig att hämta näring ur. I vuxen ålder använder många sin kreativa förmåga till att skriva dikter, måla, sjunga eller laga goda måltider.
Men det medfödda räcker inte, maskrosbarnen måste ha fått tillräckligt mycket kärlek och omsorg de första åren i livet.
Det kan vara av en förälder - även en missbrukande förälder kan ge mycket kärlek emellanåt - eller någon annan vuxen i närheten.
Senare i livet kanske stödet kommer ifrån en slöjdlärare, en kompis mamma eller en morfar. Denne blir ett "bekräftande vittne", någon som ser och förstår vilken tung börda barnet bär.
Skolan är viktig. Maskrosbarnen är ofta tysta - och anses därför ibland obegåvade - men har stor glädje av att lära.
Många tycker om att läsa, något som flera av de intervjuade har lärt sig redan vid fyra - fem års ålder.
Maskrosbarnen klarar sig ofta bra i skolan fram till 11-12 års ålder. Då kan det komma en brytpunkt, när de börjar jämföra sig med andra barn och inser att de lever ett annorlunda liv. Den insikten skapar sorg och förvirring.
- Livets krokben får dem att snava ibland men de kommer igen, säger Solveig Cronström Beskow.
Någon tonårsfrigörelse finns det knappast tid till när man är fullt upptagen med att överleva. Ibland kommer revolten senare, när någon annan tagit över ansvaret i familjen.
Maskrosbarnen bär på en längtan, men inte efter något konkret för då finns risken att bli besviken.
De längtar efter nåt odefinierbart som inte går sätta ord på.
- För att kunna längta måste du ha ett hopp och en tillit till framtiden och det har maskrosbarnen.
Men de förlägger sin längtan långt fram i tiden då de är vuxna och kan skapa ett eget liv.
Det är mycket viktigt att alla vuxna som möter utsatta barn möter dem på ett respektfullt sätt. - En sådan liten sak
som att alltid hälsa ordentligt på varje barn på mornarna kan betyda att barnet känner sig sedd.
Lästips: Dansa med träben, av Solveig Cronström-Beskow, Maskrosbarn och andra om överlevnadens konst - och pris
Solveig Cronström-Beskow är legitimerad arbetsterapeut, legitimerad psykolog och legitimerad psykoterapeut.
Efter många år inom rehabilitering, barn- och ungdomspsykiatri och vuxenpsykiatri ägnar hon sig nu huvudsakligen åt förebyggande verksamhet, forskning och undervisning. Hon har på Natur och Kultur tidigare givit ut Sorgens många ansikten, 1982, pocket 1991.