Vuxna Barn till Narcissistiska Föräldrar

[Survive]

Vad jag har märkt så tar aldrig de med någon form av personlighetsstörning något ansvar, varken om sig själv, sina barn och sina handlingar.
De är enligt dem alltid någon annans fel. Och hur mycket man än förklarar så tydligt som möjligt så går det inte in i hjärnan på de. De lever i en annan värld. Det är som att prata med en vägg. Är så jävla trött och less på folk som aldrig tar sitt ansvar, utan skyller på andra!!
MVH Survive

[akilles]

Är så jävla trött och less på folk som aldrig tar sitt ansvar, utan skyller på andra!!
MVH Survive

Hej Survive,

Håller med. Jobbigt med föräldrar som inte kan ta ansvar eller se sin egen del i saker och ting. Verkligen. Och att behöva hela tiden förstå sin förälder........så tröttsamt. I mitt fall handlar det om ständigt behöva värja mig. Min pappa vill gärna göra så att det blir "vi" - vilket innebär att det inte finns klara gränser mellan honom och mig. Ibland undrar jag om han överhuvudtaget ser människor. Alltså som de är och inte som hans fantasi av hur de (vi) är. Tröttsamt att hela tiden dels behöva sätta gränser och aldrig kunna bli sedd själv! Min pappa har alltid varit ansvarslös. Tänkte på det häromdan att orsaken till varför det har funkat är för att ha har haft kvinnor omkring sig som servat honom, han har kunnat lulla omkring och spela bort (andras) pengar, skrika och gorma och bete sig hur som helst och haft kvinnor som har räddat honom . Om man hjälper honom med något (han behöver ALLTID hjälp) så ser han det som ett grönt kort till att utnyttja personen i fråga. Om man behöver hjälp så ser han det som att han kan ta kontrollen över en. Värja sig, som sagt. Hålla reda på vad man själv känner och vad han känner och att de inte är samma sak. Suck.

Jag känner mig tränad att ta ansvar åt andra. Att ta över andras ansvar. Försöker nu träna om mig. Att lägga tillbaka ansvar på andra.

[Krafla]

Hej Akilles,
Det känns som om du beskriver mig och min mor. Jag ryser när jag läser detta.
Precis som du säger att ständigt behöva förstå, värja sig, ta ansvar osv. Är det
underligt att man, iaf jag, ständigt är trött........

[akilles]

Hej Krafla,

Nej, det är fruktansvärt tröttsamt beteende! Jättetrött blir man. Utnötningsbeteende.

Det jobbigaste är att det inte räcker att säga nej en gång. Man måste säga det hela tiden. Och han blir så fruktansvärt upprörd varje gång man förstör hans fantasi om att vi är nån sorts enhet. Ibland vill han inte ens höra vad man säger, fortsätter som att man inte sagt nåt alls. Försöker låtas som att man sagt ja så att man till slut inte orkar säga nej fler gånger (eller försöker förvirra så att man till slut inte ska veta vad som är upp eller ner, byta samtalsämne plötsligt eller helt ändra åsikt i mitten av en argumentation). Han kan också försöka skrämma en till att göra som han vill eller inte känna eller minnas.

Och när en vanlig människa och framförallt förälder skulle få lite skuldkänslor över att ha tvingat någon till att göra något mot sin vilja vill så blir han bara nöjd och glad och triumferande faktiskt. Länge så kunde jag inte fatta detta. När jag var yngre kände jag att jag var tvungen att hitta på nån ursäkt till att jag itne ville träffa honom "Jag måste plugga" var det enda som funkade, eftersom det var nåt som han tyckte var bra att jag gjorde. Allt annat var oviktigt och inte godtagbar ursäkt. Han blev ju så himla besviken "gick sönder"och jag har kännt att jag måste hålla ihop honom. Nu för tiden säger jag "jag vill inte träffa dig då. Jag kommer och hälsar på dig men inte imorgon. Eller "jag vet inte". Eller "jag har ingen lust". Det funkar faktiskt bäst. Att vara rak. Och han går faktiskt inte sönder...även om han blir jätteynklig. Men det är tråkigt att alltid behöva säga nej nej nej.
Så fortjag har sagt ja en gång så är det som att han tror att det är ja till allt. Det går inte att dela en känsla eller en upplevelse.

...fast ju mer jag säger som jag känner (oavsett hans eventuella reaktion)...desto lättare blir det faktiskt att umgås med honom, och trevligare....explosionen uteblir för det mesta.

[Krafla]

Det där med enhet är något jag verkligen känner igen. När jag träffade min man påpekade han ganska snabbt att min mor verkade styra över en klan. Han tyckte det kändes som om hon bara var nöjd när hela klanen var samlad, alltså hennes närmaste familj. Detta skrattade vi gott åt till att börja med men ju mer insikt jag fått om hur sjuk hon är desto mer har skrattet satt sig i strupen på oss. Hon ser oss verkligen som en enhet som är en fölängning av henne själv, det finns ingen början och inget slut.
Mig och min syster har hon oxå alltid behandlat som en enhet, trots att det är stor ålderskillnad mellan oss. Hon ser oss som en. Är jag intresserad av något så är automatiskt min syster det oxå och vice versa, enligt vår mor alltså.
När jag för en tid sedan sa ifrån till henne att hon inte fick ringa mig varje dag, så slutade hon att ringa min syster oxå.....Nu har hon tyvärr börjat ringa oss igen.

Skuldkänslor är något som min mor aldrig haft, hon blir precis som du säger Akilles, bara glad och nöjd om hon lyckats tvinga någon till nåt. Likadant var det när min far levde. Han hade inte en chans till ett eget liv utan skulle hela tiden dansa efter hennes pipa. Han var väldig intresserad av hantverk och byggde instrument, men de kurserna kunde han bara gå på om det sammanföll med hennes kvällskurs annars fick han snällt vara hemma...(detta är bara en liten del av vad hon gjort mot honom. Ändå trodde omgivningen att han var hård och den som styrde och ställde, de skulle bara veta hur det var egentligen) Stackars karl

Iaf så har jag lärt mig att säga ifrån mer och mer. Måste bara lära mig att tackla släkten oxå de är på mig ständigt och jämt med förtäckta anklagelser om vilken dålig dotter jag är, när jag har en så fantastisk mor som alltid ställt upp....

[Freja]

Oj, vad väl jag känner igen mig i detta! Mina föräldrar fick mig väldigt unga, var väl inte mer än barn själva, 15 och 18 år. Dessvärre så har ju min far aldrig växt upp... Jag har nog aldrig sett min mamma lycklig, sett henne skratta hjärtligt eller överhuvudtaget vara på bra humör. Hon slöt sig inom sitt skal, blev bitter och olycklig. Min pappa har hela tiden varit en pajas, den som fått människor att skratta, den utåtriktade, jovialiske... Hemma var det annat, där var han sur och trumpen, sexgalen och fruktansvärt svartsjuk. Han har aldrig tagit något ansvar vare sig för sig själv eller för någon annan. Han är kriminell och slösaktig med pengar. Under hela min barndom så hade vi alltid socialen, polisen eller kronofogden på besök.

Min mamma dog för två år sedan och då började mitt helvete. Jag fick helt enkelt ta över det helvete som hon levt med i 40 år!!! Nu tror han att det är VI??? Han vet inte vart jag slutar eller han börjar. Han ringer mig 4-5 gånger per dag och även om jag inte svarar så fullkomligt rinner energin ur mig bara jag ser hans namn på displayen. Han tycks på något konstigt vis tro att jag vill umgås med honom dagligen, så även på fredag och lördagkvällar. Nu vill han också bli delaktig i mitt lilla företag, den OANSVARIGE, KRIMINELLE person, jag blir så ARG, så ARG att han bara kan föreslå något sådant. Det är ju min trygghet, min försörjning!

När vi träffas så är han gnällig, pratar bara om sig själv och är dessutom otrevlig och sexistisk mot mig. Men ändå tror han att han är Guds gåva till kvinnan och kvinnan i hans liv nu när min mamma inte finns här längre, det är jag...

Jag vet inte om det är därför han har börjat äckla mig så vansinnig, jag mår illa när jag ser honom och tycker att han sprider en äcklig doft omkring sig. Ibland kan jag inte ens titta på honom...

Jag lovade mig själv när jag var liten att jag ALDRIG skulle bli så bitter och olycklig som min mamma, men det går fortare än man anar. Det känns som om jag slåss med näbbar och klor för att inte följa i hennes fotspår. Jag har ju trots allt inte VALT min far, men att det ska vara så förtvivlat svårt att välja bort...

[Krafla]

Hej Freja,
Bryt med honom medan tid är. Vad har han givit dig? Det verkar snarare som om han
bara försett sig på både dig och din mamma. Han är helt enkelt inte värd dig.
"Tacka" honom för den tid som varit och gå din väg. Låt honom för en gångs skull
ta ansvar för sitt eget liv.......

[Freja]

Du har så rätt, Krafla! Jag önskar att jag kunde göra det, kanske är jag inte stark nog, just nu (får alltid så hemska skuldkänslor). Min plan är att flytta utomlands när mina barn är stora om sisådär sex, sju år... men jag inser ju också att det är en hiskeligt lång tid när man mår så dåligt och blir så nedtryckt av gubben. Dessutom så har han precis blivit pensionär och har hur mycket tid och energi som helst att lägga på mig... Nej, det är nog som du säger, det är dags för honom att ta ansvar för sitt eget liv.....

[akilles]

kanske är jag inte stark nog, just nu (får alltid så hemska skuldkänslor)

ja, det får man. Fast jag har kommit på att de blir mindre och mindre ju mer man övar...du kanske kan ta lite i taget? Små myrsteg, för sådär som du beskriver det låter faktiskt helt outhärdligt...du kan ju inte ha det så i sex år till! Du är ju ingen slav heller.
Det är ju ditt liv och din framtid det gäller.

Mitt råd (om du vill ha det): Hitta eget space, försök vara uppmärksam på vad han gör och säger och vad du själv tänker, känner och gör. Prova att göra på andra sätt än du är van vid, eller iallafall överväga möjligheten att göra som du brukar.

Du har inte någon sorts plikt att vara din pappas "fru", det han gör är kränkande och extremt gränslöst. Hejar på dig Freja.

[vårblomman]

Sorglit att vissa föräldrar kan behandla sina barn så som ni beskriver.

Inressant det där med telefonen, tror jag ska starta en tråd om det.

[Linaa]

Känner igen mig här, min mamma har en tendens att aldrig ta ansvar för någonting. Det är alltid någon annans fel, antingen mitt, mina systrar, vänner, arbetskamraters, chefer, samhällets osv, oavsett vad det rör sig om.
Det hänger väl ihop med att narcissisten aldrig gör något fel, är totalt felfri, alltså måste det vara någon annans fel?

Vi hamnar ofta i dispyter jag och min mamma för att jag helt gett upp försöken att hålla med henne i allt hon säger. Dispyterna utvecklas snabbt till bråk, min mamma kan tända till på två sekunder bara man har en annan åsikt om något än henne.

Oavsett vad bråket handlar om eller hur det startar eller hur kränkande saker hon slänger ur sig så anser hon alltid att det är jag som valt bråket då jag sagt emot.
Efter bråk hörs vi inte av på en vecka eller så och nästa gång hon hör av sig låtsas hon som ingenting alls. Säger inte ett ord om det hela.

[magnus70]

Det här är jag så trött på ,Aldrig ta ansvar, aldrig deras fel , Det finns bara inte , Det är det som gör denna sjukdom så skrämmande ( jag anser att det är en sinnessjukdom av högsta grad).
min erfarenhet är att om och "när" man börjar slåss lite för sin sak ,så blir det mer och mer patetiskt , lite pinsamt t.o.m.
I mitt fall har jag blivit så medveten om min rätt, och allt som "N" säger och påstår ,måste jag liksom väga av hela tiden ,och jag märker att det blir på lägre nivå hela tiden. Ska försöka förklara :
jag och "N" brukade spela på lite trav, men han ser till att jag är den som fyller i kupongen, ifall det blir fel på nått vis ,så är allt mitt fel, inte hans.
är vi ute och handlar, så frågar "N" mej hela tiden vad saker kostar, om dom är bra o.s.v ifall att nått blir fel ,så är det automatiskt mitt fel
t.o.m om vi fiskat och det börjar regna ,så är det mitt fel.
har 1000 exempel på vad som är mitt fel.. Det är så sjukt , så numer , vet jag inget alls , jag vet inte vad saker kostar,vet inte om det regnar,vet inget alls , ger inte "N" chansen att sätta mej på pottkanten , som han tydlegen älskar och brinner för,.
Detta är så sjukt, att man kan inte umgås för en minut ens , för hela tiden så hittar "N" på nya saker att fråga om bara för att man ska få på sej nått ansvar och att "N" ska sitta på leken .
Gör jag rätt som går som en sombie och inte "vet nått" , eller finns det knep ?
jag har testat typ : "Du får kolla själv , vad tror du ! ,,,,,, hela tiden lämpa tillbaks det "N" försöker utsätta mej för , . Men jag tror inte det hjälper ,för "N" verkar inte fatta , utan bara försöker med nya saker ,
Och det är detta som jag tycker är lite läskigt !!! fattar verkligen inte "N" ?? är dom såååå sjuka !!!!!!
jag är nere på en 5 årings nivå och är övertydlig , men ändå fattar han icke,,,

MVH frustrerad magnus

[Linaa]

Jag hamnar ofta i liknande situationer där det känns som min N-mamma är ett litet barn som jag måste uppfostra. Nu senast handlade vårat bråk om att jag sa ifrån då mamma drog in mig i sin lögn på ett väldigt fult sätt. Mamma har en tendens att inte bara överdriva utan ljuga om allt, vilket resulterat i att jag aldrig tror på något hon säger. Att försöka "sätta dit" henne i sina lögner har vi sedan länge gett upp (jag och mina systrar) då det inte spelar någon roll om man bevisar att man vet att hon ljuger, det slutar ändå alltid med att hon får vansinneutbrott, så vi har helt enkelt lagt ner det och låter henne ljuga, det får vara upp till henne. Men förra veckan startade hon ett totalt meningslöst bråk med mig, hon tryckte på de knappar hon vet att jag tänder till fortast på nämligen klankar ner på mina systrar, i detta fall min lillasyster som jag är väldigt överbeskyddande mot även fast hon är vuxen. Grälet var via telefon då vi bor en bit ifrån varandra, när jag slängt på i örat på henne ringde jag direkt till min lillasyster som bor i samma kvarter som mamma för att förvarna henne att låsa dörren och dra ur telefonsladden.
Medans vi pratade i telefon skrev mamma via msn ett inlägg till min lillasyster som gick ut på att jag var den som ljög och hade blivit sur utan minsta anledning och varit så grymt elak att jag till och med klickat henne i örat (hon klickar jämt mig i örat vilket jag avskyr så jag ville helt enkelt förekomma henne).
Min syster markerade för mamma att hon visste att det inte var jag som ljög vilket fick mamma att skriva att systern inte skulle lägga sig i (fast det var mamma själv som först drog upp det) sedan loggade hon snabbt ur.

Efter några timmar fick jag ett sms från mamma där hon bad om ursäkt för att hon gjort mig ledsen, det är den värsta sortens ursäkt från henne då hon ser det som en seger när hon får folk ledsna eller pressar dem till tårar och i detta fall hade hon inte ens gjort mig ledsen, utan förbannad. Det är hennes lilla sätt att försöka markera att hon har makten, hon styr hur man ska må och hoppades i detta fall att jag skulle vara ledsen.

Jag skrev tillbaka att jag inte accepterade den ursäkten och att jag inte ville höra av henne förrän hon var beredd att be om ursäkt för det faktum att hon påstått att jag ljög, fast jag inte gjorde det. Som svar fick jag "Du får vad du får om inte denna ursäkt duger så ska du slippa mig. Ditt val"

"Ditt val"- kommentaren är hennes klassiska sätt att skjuta över skulden på mig.

Jag var fast beslutsam att stå fast vid detta, inte förlåta henne förrän jag fått min ursäkt. Pratade med min storasyster om detta och vi har båda jobbat med barn i 2-5 årsåldern där man ofta var tvungen att vara stenhård när barnen gjort fel, inte låta dem komma undan med en lögn t.ex. utan att erkänna och be om förlåtelse. Men vår mamma är 50 och borde veta vid det här laget att det för det första inte är okej att ljuga/ dra in andra i sina lögner och för det andra klara av att be om ursäkt när man gjort fel.

Måste tyvärr erkänna att jag lät min mamma vinna även denna kamp. Hon ringde några dagar senare, det hade jag räknat med då jag fyllde år, men jag var fast beslutsam att efter att hon pratat klart skulle jag sätta hårt mot hårt och markera att jag ännu väntade på min ursäkt.
Men jag kunde inte och fy vad det stör mig, hon har aldrig dragit in mig i sina lögner på ett sånt här sätt förut och påstått att det är jag som är lögnaren. Nu känns det som ännu en grej hon kan sätta upp på sin Elaka-saker-jag-kan-göra-mot-mina-döttrar-och-komma-undan-med-lista.

[magnus70]

Jag hamnar ofta i liknande situationer där det känns som min N-mamma är ett litet barn som jag måste uppfostra.

Ja du ser !!! Vilka grejer man får höra , helt otroligt !! Hoppas du har dina systrar på din sida, då kan de gå lättare kanske, i alla fall lite , fan vad jobbigt det måste va ändå !!
Just det där att dom i sista ändan gör sej skuldfria ändå ,som "Ditt val", Gud vet att valet är ganska enkelt , men tyvärr så är det inte så lätt när det är ens föräldrar det gäller , dom som man ska lita på , och dom som ska ge en stöd. fy faaaan, .
Men en sak är ändå bra , att prata om eländet , och det du skiver stärker nån annan , i alla fall mej så tack ska du ha , Kämpa på !!! // magnus

[Linaa]

Tack för de vänliga orden, känns oerhört bra att veta att man kan hjälpa andra i samma situation bara genom att utbyta erfarenheter och tankar. Jag blir själv stärkt av att läsa vad du, Magnus70, och ni andra skriver, bara att veta att man inte är själv är tröstande på ett sätt, men samtidigt sorgligt då det innebär att fler där ute mår dåligt. Någon som vet nån statistik om hur många personer som är narcissister?

Och ja, jag har mina systrar på min sida och de har mig på sin sida. Vi håller ihop i vått och torrt vad det än gäller, säkerligen p.g.a vad vi upplevt med att växa upp med en narcissist.
Detta är något som mamma stör sig fruktansvärt mycket på och hon försöker med jämna mellanrum slå in kilar mellan oss, vilket alltid bara slår tillbaka på henne själv. Det är tack vare henne som vi blivit så tajta och det får hon leva med.
Jag skulle vilja ha en tråd här som är inriktad på relationer mellan syskon uppväxta med narcissistföräldrar, finns det någon sådan redan? (Jag är inte helt insatt i denna sida ännu då jag är nykomling och inte helt haj på såna här moderna grejer som datorer och sånt, oj vad gammal jag lät nu, men det är jag inte, bara 28 vårar)