Vuxna Barn till Narcissistiska Föräldrar

[vårblomman]

Hej
Har ofta upplevt att personer som jag berättat mina upplevelser om min
barndom för misstror mig. Det är som en ny kränkning, nästan värre, så jag har slutat berätta. Det är tungt att försöka övertyga någon annan om att det hänt. Det känns som man hel eller halvljuger. En grym känsla. Man tvivlar på sig själv.
Ödets ironi är att när jag precis bestämt mig för att sluta prata med någon om min narcissistiska mamma och känslokalla pappa så dyker detta fantastiska forum upp i min dator, som från högre makter.
Äntligen kan man tala med någon som tror på en och känner igen sig själv. Min mamma som alla tycker är så fantastisk, ingen tror att hon är en sådan tyrann under ytan. Att hon valt ut mig som sitt lilla mobboffer.
Jag som inte mobbats av någon kamrat bara av min mamma och fasktiskt ironiskt nog även senare av min svärmor. Har först nu sett mönstret och sätter fler gränser och får därmed ofta vara ifred. Vem tror t ex på en när man berättar att ens mamma, när jag var 20 år, tog fram en bläckpenna och ritade en nidbild på mitt foto som jag var så stolt över (medan pappa passivt tittade på) och sa -du ser precis ut som en raggarbrud. Bara för att hon såg att jag var stolt över fotot.
Har efter det inte fixat bilder på mig själv.

[SvartaKatten]

Har ofta upplevt att personer som jag berättat mina upplevelser om min barndom för misstror mig. Det är som en ny kränkning, nästan värre, så jag har slutat berätta.

Har upplevt samma - långt i från med alla människor - men med många. Tycker att de som själva anser sig själva vara "psykologiskt skolade" på något vis är värst.

Välkommen hit

[Beea]

Har ofta upplevt att personer som jag berättat mina upplevelser om min
barndom för misstror mig.

Jag har upplevt precis samma sak, både från läkare,lärare och min fd svärmor och andra halvnära bekanta. Har fått höra att jag förstorar upp, inbillar mig eller att jag hittar på för att göra mig märkvärdig. Det är oerhört kränkande och utan empati. En viss upprättelse fick jag när min fd svärmor följde med min äldsta dotter (då 8 år) till tandläkaren. Hon hade samma tandläkare som jag hade när jag var liten. Tandläkaren sa till min svärmor att -Vad bra att du följer med ditt barnbarn hit! Det gjorde aldrig någon med hennes mamma, hon fick gå hit själv sen hon var sex år gammal. Vad jag förstår så fick hon klara sig själv väldigt mycket.

Då började min svärmor att förstå, att lyssna på det jag berättade.. Hon blev chockad över att att barn kunde behandlas på det sätt jag behandlades. Ändå har jag bara berättat en bråkdel av det jag varit med om.

[elisa]

Hej! Nej - jag tror inte att vi kan förvänta oss att någon förstår historier som ligger så långt ifrån "det normala". Speciellt om man berättar historierna som relativt ung (i och för sig har tiderna förändrats och det finns väl ingen vettig lärare som talar om för sina elever att "alla barn älskar sina föräldrar" och håller på i den stilen).
Nu när man blivit äldre så är det inte lika socialt godtagbart att ifrågasätta upplevelserna på samma sätt.

[Ani_82]

Känner igen mig till 100 % i allt som skrivs i denna tråden!
Hur många gånger undviker man inte att tala om allt man varit med om.
Man hör ju själv hur sjukt det låter, med det värsta i allt. Det som folk tycker är sjuk har varit min verklighet i många år.

Hur många gånger har man inte tvivlat på sig själv, ett tag trodde jag att det var jag som var galen!
Jag hörde alla andras ord: Men din mamma som är så trevlig!
Idag har jag valt att bara prata om mitt liv med människor som står mig riktigt nära!

[dreamer]

Ja visst är det så Ani eller så pratar man med de som själva har haft sina törnar det är de enda som kan leva sig in i hur man kan ha haft det, lite grann.

[Ani_82]

Ja visst är det så Ani eller så pratar man med de som själva har haft sina törnar det är de enda som kan leva sig in i hur man kan ha haft det, lite grann.

Jo så är det verkligen. Men frågan är om man känner sig 100 % ärlig egentligen. Ibland kan jag känna att jag är två helt olika personer.
Varje morgon klockan 8 när jobbet börjar sätter jag på en mask, då är jag Ani på jobbet, när jag kommer hem och stänger dörren är jag en annan. Tror inte att en ända människa som jobbar under mig skulle kunna ana hur mitt liv sett ut

[dreamer]

Ani skrev: Varje morgon klockan 8 när jobbet börjar sätter jag på en mask.
Ja man kan ha måmga masker till arbetskamrater, vänner etc.Det är tur man kan vara sig själv här. Fast det gäller inte mig helt jag letar fortfarandre.

[Ani_82]

Idag stämmer verkligen topicen på denna tråd. Idag satt jag och pratade med en vän, eller jag mesta dels stor bölade. Har en svacka just nu.
Flera gånger under vårat samtal säger hon.... jag kan inte tro att det är sant, man vill ju tro att det är en dålig historia. Usch vad hemskt det känns. Jag vill bara intala mig själv desamma och aldrig mer må så här

[vårblomman]

Visst är det väl så att moderskapet (eller faderskapet) anses lite heligt
och man ska älska och hedra sin moder och fader, detta sitter så djupt fast i folksjälen.
Kanske är det så att man som utomstående har svårt att tro på att en förälder mentalt skadar sitt barn för sin egen skull.
Narcissism är så subtilt att det är svårt att se för en utomstående.
Det har varit mycket svårt för mig själv att se spelet, först nu ser jag det klart. Ganska klart.
De är ofta ganska smarta och har ofta två sidor precis som mynten.

[virrispirris]

Och jag tror knappt när jag hör andra som är tvärtom...

Som kollegor på jobbet eller vänner, och deras relation till sina barn/tonåringar. När jag märker att de sätter barnet/tonåringen framför sig själva i ALLA lägen. Kanske ibland för mycket, bortskämd heter det då

Medans min mamma alltid haft sig själv först (och jag tyckte ju så länge att det var "normalt"). Jag pratade ALDRIG med henne om jobbiga saker för hon "orkade inte lyssna". Det var även ett skydd för mig, och jag kan lungt säja att jag har en mamma som jag växt upp med, men som inte alls känner mig!.

Visst, hon kunde bli arg om jag skolkat från skolan, men hon blev inte arg för att jag "skolkat från skolan" utan för att HENNES dotter skolkat. HENNES dotter som hon uppfostrat SÅÅÅÅ rätt skulle inte skämma ut HENNE.
Min mamma gick inte gymnasiet när hon var ung och hon hade någon sjuk avundsjuka på mig för att jag gjorde det. Så fort jag sa att något var tråkigt eller svårt i skolan sa hon "men sluta då, du måste inte gå där". Medans andra föräldrar ofta gör allt för att deras barn ska slutföra gymnasiet.
Jag höll mig kvar i alla fall, OCH fick rätt bra betyg!
Sen att hon aldrig tyckte att min yrke har varit tillräckligt bra (ur HENNES synvinkel såklart) är en annan femma...

Ibland när jag var yngre reflekterade jag över att hon var "annorlunda", men hon lyckades nog övertyga mig ganska bra och ganska länge om sin egen förträfflighet...

Jag är förresten en sån där "lugn och stabil" person och har varit sedan dagis! Med den lilla skillnaden att jag SÄLLAN känt mig lugn och stabil utan mera orolig och rädd...

[SvartaKatten]

Och jag tror knappt när jag hör andra som är tvärtom...

Som kollegor på jobbet eller vänner, och deras relation till sina barn/tonåringar. När jag märker att de sätter barnet/tonåringen framför sig själva i ALLA lägen.

Ja, jag blir också så himla glad och rörd varje gång jag ser/hör en förälder som tänker, bryr sig, planerar, oroar sig och är mänsklig. Blir lika förvånad varje gång!

[Simsalabim]

Och jag tror knappt när jag hör andra som är tvärtom...

Som kollegor på jobbet eller vänner, och deras relation till sina barn/tonåringar. När jag märker att de sätter barnet/tonåringen framför sig själva i ALLA lägen.

Ja, jag blir också så himla glad och rörd varje gång jag ser/hör en förälder som tänker, bryr sig, planerar, oroar sig och är mänsklig. Blir lika förvånad varje gång!

Samma här!!

[Ani_82]

Och jag tror knappt när jag hör andra som är tvärtom...

Som kollegor på jobbet eller vänner, och deras relation till sina barn/tonåringar. När jag märker att de sätter barnet/tonåringen framför sig själva i ALLA lägen.

Ja, jag blir också så himla glad och rörd varje gång jag ser/hör en förälder som tänker, bryr sig, planerar, oroar sig och är mänsklig. Blir lika förvånad varje gång!

Samma här!!

Ja det blir jag också. Det är ju inte direkt vad en annan är van vid

[sleeper]

Det känns för jäkligt att inte bli trodd. Särskilt för mig som har blivit utmålad som psykiskt sjuk, galen, ja det är ingen ände på skräpet. Och jag tror ju inte att jag är perfekt, men det måste väl vara ok att ha lite fel och brister utan att det ska vara the end of the world? Nej inte i narcisissistens sjuka värld, där du är en del av dem och därför är skulle mina fel och brister vara hennes. Och hon är ju felfri!
Helt galet. Mänskliga, normala människor är härliga. Såna som accepterar andra som de är. Jag tänker satsa på att leka med dem.

Jag har också upplevt att de personer som säger sig ha psykologisk utbildning (men som förmodligen suttit och sovit på egenterapin) har svårare att ta in vad man säger. Ofta tror jag att det är deras egen verklighetsuppfattning som blir så rubbad att de inte står ut. De är på flykt från sina egna svårigheter gissar jag.

/sleeper