Vuxna Barn till Narcissistiska Föräldrar

[skogsmullan]

Jag undrar om någon har lust att berätta om någon särskild händelse från barndomen. I mitt långa inlägg (för långt men nu är det i alla fall ute i etern) så finns där några detaljer.
Jag skulle vara jätteintresserad av det. Hjälper alltid att få lite perspektiv på sitt eget grubbel.
Tack på förhand

[vårblomman]

Jag antar utmaningen om att berätta om min barndom.
Trots allt har jag inte haft värsta-narcissist-offer-uppväxten.
Frågade min mamma för några år sedan varför hon skaffade barn
då svarade hon; -För att jag ville ha en egen liten klan att bestämma över.
Det är en träffande inledning för min berättelse för det beskriver hennes
synsätt på sin familj ganska bra. Hur hon behandlar oss.

Min mamma är en narcissist min pappa har drag av det, men är också medberoende,
det är svårare att sätta en stämpel på honom. Känslokall är även en beskrivning som passar
bra på honom och prestationsinriktad.

Om man jämför med andras redogörelser på forumet kan jag vara oerhört tacksam att ingen av dem
är kontrollfreaks, min uppväxt har varit mer som lösdrift. Har fått sköta mig själv. Inte praktiskt
med mat, kläder och husrum det har mamma skött mycket bra. de har inte bestämt vilka
intressen jag ska ha. Vilket ger dem pluspoäng.
Älskar djur av alla slag, kanske för de gav en äkta kärlek som man saknade hemma.

Det är alltså på det känslomässiga planet som det inte har fungerat så bra i min ursprungsfamilj.
Mamma ska alltid stå i centrum därefter kom pappa som förste-reserv.
Att ens känslor aldrig räknas är mycket destruktivt. Att aldrig bli lyssnad på
som en egen person gör att man känner att man inte räknas. det är ju bara jag
inget att ta hänsyn till. När jag tänker tillbaks var jag aldrig hemma i tonåren
tog aldrig hem kompisar, utom min bästis. Skämdes alltid oerhört när mina
föräldrar var nära mina kompisar för jag kände alltid att de gjorde bort sig
och talade om mig i tredje person, man var alltid på helspänn vad de skulle
göra ner en med så man fick skämmas. Inför publiken, mina kompisar.

Trots det hade jag en ganska bra uppväxt då jag fick hålla på med mitt.
Hade många kompisar i stallet och idrotten. Som jag höll så långt från
hemmet jag kunde. Fick faktiskt pengar till dessa aktiviteter men föräldrarna
intresserade sig inte för vad jag gjorde över huvudtaget. Var aldrig där
och tittade eller ens frågade eller brydde sig. Mer som lösdrift.
Var med och tävlade en del men de frågade aldrig hur det gick eller
var inte intresserade över huvudtaget. Det fanns inte på deras karta
det var ointressant för dem. Var det något, så var det förakt för t ex hästar.
Mamma sa under tonåren,- tänk jag trodde jag fått en flicka, men jag
fick en stalldräng. Det var nog så hon såg det. Jag höll inte måttet för hennes dröm,
kändes det alltid som. Men ställde nog in psyket på autopilot och levde mitt liv
som på en isolerad ö i familjen. Mamma gjorde inte mig till sin väninna som
många andra i forumet blivit utsatta för. Det har hon nog försökt med nu som gammal.

Det är nog det värsta att aldrig räknas. Betygen i skolan var ointressant för dem.
Snarare att om jag presterade för bra blev det ett hot, lagom på medel, var liksom bäst.
Om jag skrev bra så började hon skryta hur duktig hon varit om stipendier hit och dit
som hon fått. Villket jag nu inte tror på. Hon hade bra betyg, men stipendiet var en gång
i teckning, som jag förstår. Vilket falla som helst nu i backspegeln trodde jag inte på
mig själv, vilket släpat med upp långt i åldern och gör fortfarande. Att räknas på riktigt, ni förstår.

Hade bestämt mig att jag ska inte ha barn, då slutar detta känslomässiga elände med mig i alla fall.
Men träffade då en envis man som övertalade mig att skaffa barn. Det var först då de kom som det började
gå upp för mig att något inte stämde med relationerna. Nu är jag snart 50 år och först nu börjat fått
ordning på mönster och känslor. Det tog för mig minst lika lång tid att komma ur det värsta
som att vara i det. 20 år i det 20 år ur, mammas känslomässiga nät. det behöver säkert inte
ta så lång tid, men för mig har det gjort det. Blir så glad när jag ser 20 åringar berätta sin story
på nätet. Att de inte tagit dem tills 40 årsåldern innan de sett mönstret.
Jag har det bra idag, trots allt. Trodde aldrig jag skulle få det så bra.
Mår ändå bättre efter att få ta del av detta forum.

Tack för att Ni läst min story, ser fram emot att läsa ER.
Kram från Vårblomman

[ALI]

Nu blev det en cliffhanger...
snälla fortsätt

jag skall oxa bidra senare

[vårblomman]

Hej igen
Oooooooj, jag berättade visst min livs historia....
Allt kom på en gång. Det kanske inte var vad du
skogsmullan menade. Proppen gick liksom ur
och allt kom på en gång.
Var har du skrivit din långa inlägg Skogsmullan,
hittar den inte. Förstår ej vad du menar, med ditt långt inlägg.

Är det inte typiskt, ett vuxet barn, att få dåligt samvete
när man tar plats. Plötsligt fick jag dåligt samvete att jag
berättade så mycket och det kanske inte var så det var menat
........ hm, då var man där igen. Back to basic.
// Vårblomman

[ALI]

jag skall bara förtydliga "cliff hanger" (som ett filmklipp när någon hänger och dinglar i en klippa och kan falla ned - superspännande mao) betyder att man avlutar på ett så spännande sätt att - mana bar måste fortsätta på nästa avsnitt eller kapitel i en bok.

Jag tycker du skrev jättintressant och sedan när du råkade avsluta med en halv mening ( händer mig ofta när jag redigerar) så blev det extra spännande - så min reaktion var tvärtom - jag vill ha mer!

tänk också på att utrymmet på internet är OÄNDLIGT -så ingen behöver känna att de tar för mycket plats

[skogsmullan]

Tack för jätteintressant läsning

Ja men det är väl jätteskönt o bara skriva av sig Det behöver vi nog göra i omgångar.
Mitt inlägg är den som heter ”ett tragiskt slut i en familj med 2 n-föräldrar”
Jag förstår om det är mastigt att läsa men jag fantiserar om att min berättelse svävar runt i universum..
Det finns mycket i din berättelse som jag känner igen, bl a känslan av att föräldrarna i princip aldrig var intresserade av ens intressen. Fix idén att alltid bli talad om i tredje person, det händer även nu och jag är 40+, känns absurt.
Min pappa höll inte reda på vilken klass jag gick i efter skilsmässan och definitivt inte vilken gymnasielinje jag gick.
Vad vi än presenterade vad vi skulle kunna tänka oss att arbeta med så blev vi hånade, eller så drog han till med nån mycket högre utbildning som vi inte skulle klara av.
Det var alltid så tvetydiga signaler. Båda har en otrolig humor och mamma kunde ofta säga ”lilla gumman” och vara jättekärleksfull, men så fort man inte agerade efter hennes huvud så kunde det vända till nåt djävulskt.

Fortsättning följer…..kl blev visst sent hi hi.......

[vårblomman]

Tänk, vad befriande, att höra andra
i liknande erfarenhet.
Min mamma sprider fortfarande förtal om varför
jag valde 4 årig teknisk linje på gymnasiet.
"... valde denna linje för att hennes bröder inte
trodde hon skulle klara av det..." Är hennes favorit
replik, om min skolgång.
För det första är det inte sant, då mina bröder aldrig
misstrott mig eller nedvärderat mig. De är tackolov snälla personer.
Hon har bara hittat på detta själv för att vända dem mot mig.
Att jag valde det var för att jag tyckte det var roligt med matte
och fysik mm, att jag faktiskt var duktig på det. Detta var så
klart hennes syfte att smula sönder mig. Nu när jag inte går på
hennes spel längre, säger hon detta till mina barn.
Dottern sa häromsist... mamma nu vet jag varför du
gick 4 årig teknisk linje på gymnasiet.... Mormor sa att det var för
att ........, sen kom favoriter i repris. Denna kränkning ältar
hon alltså fortfarande men nu genom mina barn. Trevligt.
Sjukt, det är ju 100 år sedan snart, 30 år i alla fall.
Jag sa till dem - det är inte sant, tyvärr talar
mormor inte sannig ibland.
Det är du Skogsmullan skriver om inte komma ihåg
vad du gick i gymnasiet är ju hemskt kränkande av en förälder.
Min mamma kan säga idag, men du spelade ju aldrig basket eller
fotboll..... Det höll jag på med halva mellanstadiet och hela högstadiet.
Var tom på basketläger. Hon brydde sig ju inte vad som hände.
Hej och hå.....

[Panda]

Jag undrar om någon har lust att berätta om någon särskild händelse från barndomen. I mitt långa inlägg (för långt men nu är det i alla fall ute i etern) så finns där några detaljer.
Jag skulle vara jätteintresserad av det. Hjälper alltid att få lite perspektiv på sitt eget grubbel.
Tack på förhand

Gick i 5:an och var mobbad. Det var dags för klassdisco som våran lärare anordnade i klassrummet. Jag hade naturligtvis inte berättat om discot för min mamma för jag ville inte gå. Hon får i stället reda på detta av en annan förälder. Jag säger att jag inte vill gå och säger att det inte är någon som vill dansa med mig. Hon tvingar mig genom att klä på mig kläder och jag gråter. Sen så släpar hon ut mig till bilen och jag gråter. Hon skjutsar mig till skolan. Det måste ha synts att jag var alldeles rödgråten. Jag går på discot. Det var naturligtvis ingen som ville dansa med mig. Försöker bjuda upp några killar (Det var så det gick till på den tiden, man dansade kille-tjej på discon, i min skola i alla fall) Alla säger nej. Min lärare ser det här, stänger av musiken, tänder ljuset. Jag står ensam mitt i skolsalen för att jag inte hade hunnit tillbaka till tjejernas sida. Läraren säger att så får det minsann inte gå till, när man bjuder upp så måste man dansa. Jag skäms och trycker i ett hörn resten av discot. När min Mamma kommer och hämtar mig så frågade hon om jag dansade? Nej, ingen ville dansa med mig säger jag. Det är som om hon inte ens lyssnar på det. Hon säger ingenting i alla fall.

Min mamma ignorerade mig när hon borde gräva i varför jag inte ville gå på discot. Hon valde att tvinga i stället för att förstå. Hon förstod att jag var mobbad men låtsades inte om det. Det oönskade som barnen speglade över henne existerade inte.

Den här historien känner jag fortfarande skam för. Ett sätt att hantera den är väl att skriva om den här och berätta om den för mina nära vänner och om min mammas narcissism.

[skogsmullan]

Otroligt med Pandas mamma. Plåga sitt barn för det inte gått som hon själv tänkt sig....
Tack för berättelsen, det är uppenbart att din mamma hade noll koll och inte kapaciteten att orka ta itu med situationen som rådde. Dåligt av läraren oxå, URdåligt.Modigt av dig att ändå våga bjuda upp, skulle jag garanterat inte vågat.
Jag inbillar mig att hon skämdes innerst inne pga tystnaden i bilen.
Bra att du har börjat berätta om händelsen. Det blir mer avdramatiserat med tiden, och, som sagt, du är inte ensam.

[skogsmullan]

Dottern sa häromsist... mamma nu vet jag varför du
gick 4 årig teknisk linje på gymnasiet.... Mormor sa att det var för
att ........, sen kom favoriter i repris. Denna kränkning ältar
hon alltså fortfarande men nu genom mina barn. Trevligt.

Ha ha ha, ursäkta om jag skrattar men är det inte sanslöst att dom aldrig ger upp?

[majbarn]

en speciell händelse som har format min och mina syskons relationer till varandra; en dag fick mamma för sig att hon skulle läxa upp min lillasyster
jag satt i mitt rum och ritade och mamma och syster var i vardagsrummet...mamma pratar om att det går dåligt i matte (jag har alltid haft svårt för matte) för henne och att hon vill inte leka med sina kompisar idag (jag ville oftast vara själv och rita).... då frågar mamma ifall hon vill bli som sin storasyster, vill hon bli lika konstig som henne? jag hör hur syster stammar neej (vad annars ska man säga)
jag sätter mig i garderoben och gråter så tyst jag kan...sen går jag ut och mamma flinar mot mig

då jag har yttrat mina åsikter tex om ett band, då kunde hon berätta vilken fruktansvärt elak tjej jag är, sedan blivit bannlyst från vardagsrummet (tex en fredag och det var dukat för mys för familjen) fick då sitta inne på rummet med öppen dörr och inte röra något

tyvärr sitter dom här mönstren i, vid familjesammankomster så är det lätt jag som blir utfryst, och ingen pratar med mig....

när jag blev lite äldre var jag även rädd för att mamma skulle förgifta mig, eller kasta ut mig från balkongen som hon ofta hotade med...en gång sov jag med en kniv bakom böckerna i bokhyllan för jag var övertygad om att hon skulle kväva mig i sömnen..
fanns ingen kärlek hos henne (iaf inte för mig) hon tyckte inte om att jag ville krama henne, sa att jag var klängig och jobbig men kunde krama mina syskon och vara jätteglad, sånt sitter i ännu och det gör ont!!
fast man vet att man inte ska bry sig, att det är något fel på henne och inte på mig

nu har jag mer insett att mamma har haft ett behov av en hackkyckling för att hon mådde dåligt själv men det tycker inte jag är en bra orsak, jag skulle aldrig behandla mitt barn så...

[Pelleri]

då jag har yttrat mina åsikter tex om ett band, då kunde hon berätta vilken fruktansvärt elak tjej jag är, sedan blivit bannlyst från vardagsrummet (tex en fredag och det var dukat för mys för familjen) fick då sitta inne på rummet med öppen dörr och inte röra något

Känner så väl igen mig, så där hade jag det också, en åsikt om vilket småsak som helst kunde utlösa denna terror, det var småprat och mys och jag fick inte vara med, det var ingen som sa till mig när det var middag eller annat, jag var bara luft.

Som tonåring när jag var aktiv på fritiden, och alltså inte var hemma till varje middag, istället för att meddela när jag inte ville ha middag, så gjordes ingen middag till mig någonsin, jag var illojal som var ute på saker.

Med mina egna barn har jag varit noga med att alltid utgå ifrån om jag inte hör annat så ska de ha middag, alltså de meddelar mig när det inte ska ätas. Känns som en vettigare lösning.

[skogsmullan]

Tack majbarn för din berättelse.
Din mamma verkar ytterst obehaglig.Det är ett under att en sådan person kan fungera "normalt" i samhället. Det är svårt att inte känna något när det rör sig om blodsbanden, men det verkar vara en människa som du definitivt mår bättre av att ha på rejält avstånd. Jag kommer aldrig begripa det elaka behovet att spela ut syskonen mot varandra. Jo, eg fattar jag ju, då slipper hon ju själv bli utfryst.Men att leva med ett sådan behov, att skapa "krig" och dålig stämning i hemmet när dom skulle kunnat ha det bra hela tiden.
Hur mycket ser dina syskon av det här mönstret? Har ni kunnat prata om det?

[majbarn]

Tack majbarn för din berättelse.
Din mamma verkar ytterst obehaglig.Det är ett under att en sådan person kan fungera "normalt" i samhället. Det är svårt att inte känna något när det rör sig om blodsbanden, men det verkar vara en människa som du definitivt mår bättre av att ha på rejält avstånd. Jag kommer aldrig begripa det elaka behovet att spela ut syskonen mot varandra. Jo, eg fattar jag ju, då slipper hon ju själv bli utfryst.Men att leva med ett sådan behov, att skapa "krig" och dålig stämning i hemmet när dom skulle kunnat ha det bra hela tiden.
Hur mycket ser dina syskon av det här mönstret? Har ni kunnat prata om det?

Hon fungerar ytterst normalt i samhället, har ett bra välbetalt jobb och fin lägenhet, med många vänner
Jag tror inget vet vad som har hänt och det stör mig jättemycket, borde man berätta det för släkt eller ska man vara tyst? Jag hatar att hon inte erkänner vad hon gjort, än idag fattar hon inte
Mina syskon ser inte någonting, dom lever i sina egna bubblor, och om jag har försökt prata om det så ignorerar dom mig, eller tycker att jag är så långsint och att det inte alls var så som jag berättar det
Jag pratar knappt med familjen längre, och mormor har jag brutit med eftersom hon visste om allt men inte gjorde något, hon är kurator med 30 års erfarenhet men hon valde att stanna utanför...

[skogsmullan]

Oj, var din mormor kurator? Situationen har ju verkat rent maktlös för dig.
Tur du hittat forumet.
Kanske du är avskräckt men en terapeut skulle kanske inte vara så dumt en period om du träffar någon du känner dig trygg med och som förstår vad du pratar om.
Jag berättade för mammas väninna och släkten hur det egentligen har varit och en del kanske tror jag överdriver, och andra har blivit lite ”chockade”. Jag begär inte att dom ska förstå, men jag förstår att det är frustrerande när ens syskon inte märkt något.
Om du sitter i enrum med någon av dom, håller dom inte med dig ändå om vissa saker?