Vuxna Barn till Narcissistiska Föräldrar

[SvartaKatten]

Om man har blivit traumatiserad, och sedan inte blir tagen på allvar, ens upplevelser förnekas eller ignoreras, kan man bli retraumatiserad. Här är några texter om det:

Trauma ger posttraumatiskt stressyndrom – En realitet som myndigheterna inte vill se
(Tidskriften för Svensk Psykiatri, 1 feb 2007)

Sanna berättelser tvingar fram ändrad världsbild

Motståndet att se trauma bland patienter har manifesterat sig genom en förnekande attityd bland många behandlare. Bakom denna attityd kan man ana en idylliserande världsbild, som man vill behålla intakt. Om patienternas berättelser är sanna kan jag bli tvungen att korrigera min egen världsbild, och jag kan inte längre känna mig lika trygg. Även när man förstått att det finns bakomliggande trauma har man inte alltid ansett det indicerat att undersöka detta närmare med rationaliseringen att det kan skada patienten genom en retraumatisering. Tills helt nyligen har den typen av argument förfäktats i vetenskapliga skrifter. Den som känner till PTSD s kardinalsymptom ”intrusion” vet att de påträngande minnena är något som patienten dagligen umgås med, men i regel i sin ensamhet. Att möta en behandlare som empatiskt frågar efter trauma innebär därför ingen retraumatisering utan en lättnad. Risken för retraumatisering ligger endast i oskickligt beteende från behandlaren, dit nog också får räknas undvikande och förnekande.

IS IT WRONG TO BE A VICTIM?

Victim, survivor, victimology, victim abuse...why are victims being told to deny their reality? Sometimes, being sad is normal. It doesn't mean you stay there, but don't feel guilty for it.

Reality and Revictimization...Why not everyone can just "move on" and "choose a happy future"*

The phrase, "move on with your life" is common. Sometimes said to those who have lost a custody battle, lost a home, or savings, a family or job this phrase can be another betrayal. Just when a victim needs support, they are asked to go it alone.

The entire infrastructure of a life is often destroyed leaving the victim, stunned, hypervigilant, indigent, betrayed and perplexed as to why they are expected to "choose" to not be a victim. Give them a time machine and this can be done. Give them revictimization and it cannot.

En studie om förekomst av emotionella, fysiska, och sexuella övergrepp och kränkningar i vården
(Linköpings Universitet, Avd. genus och medicin)

Det är troligt att det finns åtminstone två former av kränkningar i vården som bör hållas isär. De är båda lika allvarliga men olika till sin natur. Dels finns det kränkningar i vården som kan drabba vem som helst och dels finns en form av retraumatisering av patienter som redan har en bakgrund av övergrepp. Den senare formen av kränkningar i vården utgjorde ca 1/3 av alla fall på de svenska klinikerna. I studien fanns ett samband mellan upplevelser av emotionella, fysiska och sexuella övergrepp i barndomen respektive kränkningar i vården i vuxen ålder. Det ska påpekas att deltagarnas upplevelser av övergrepp kunde ha inträffat när som helst och på vilken sorts klinik som helst.

Vad en bakgrund av övergrepp betyder för mötet med vården har tidigare inte studerats. För att få mer kunskap om kränkningar i vården har vi i januari 2003 startat en ny studie. Med hjälp av patientintervjuer närmar vi oss frågorna: Vilka händelser utgör kränkningar i vården? Vari bestod patientens kränkning? Ett annat syfte med den pågående studie är att utveckla teorier om retraumatisering i vården.

[Flora]

Svarta Katten,

Tack för väldigt intressanta länkar!

"Trauma ger posttraumatiskt stressyndrom – En realitet som myndigheterna inte vill se" (ur Tidskriften för svensk psykiatri, 1. feb. 2007) s 28-32, av Per Borgå, medförfattare Suad Al-Saffar. En verkligen bra artikel som även jag kan rekommendera varmt efter att ha läst den.

Du har redan citerat texten men här kommer några fler citat (man vet ju aldrig när länkar slutar fungera; jag har kopierat texten manuellt eftersom det är en pdf-fil, så skrivfel som jag inte har märkt kan förekomma). Att läsa citaten är ju inte detsamma som att läsa hela artikeln, men det kan ändå vara bra att ha dem här som underlag för vår diskussion om den urprungliga texten skulle försvinna från internet:

"Psykiatrin har alltid haft ett problematiskt förhållande till psykologiska trauman. Svårigheten har varit att bestämma hur fruktansvärd verkligheten får vara och var fantasin tar vid" (ur ingressen).

"Freud accepterade initialt sina patienters berättelser om barndomstrauma som skildringar av verkliga förlopp och ansåg i sin ursprungliga teori att dessa trauman var orsaken till neuroser. Han valde senare att förklara dem som fantasier och uttryck för barnets omedvetna önskningar att förföra den vuxne. Medan fruktansvärda saker kunde hända i det omedvetna var verkligheten mer kontrollerad och ordnad! Att på detta sätt hantera skuldfrågan medförde också att hela behandlingen kunde äga rum i det slutna analysrummet utan att behandlaren tvingades till besvärliga konfrontationer med omgivningen"

(Min kommentar: Många av Freuds patienter var ju incestoffer, men eftersom det var deras fäder som vanligen financierade behandlingen, var det så mycket enklare att låta bli att konfrontera förövarna och därmed "bita den hand som föder en". I stället gjorde Freud en totalomvändning och lät han dessa "hysteriska kvinnor" bära skulden för det hemska som hade skett och stämplade deras fasansfulla minnen som fantasier. )

"Denna hållning, som kommit att prägla psykiatrin framöver har av många ansetts vara ett svek mot patienterna och ett skuldbeläggande av den som behövt känna tillit och skydd [...]. Var och en som varit kliniskt aktiv vet att en objektiv verklighet kan vara svår att fastställa. Var och en med någon psykoterapeutisk insikt inser också att våra patienters berättelser ibland är skrämmande och provocerande för vår egen tro på en god och säker värld, att vi kan förledas att tro att allt egentligen är påhitt eller manipulation."

"Motståndet att se trauma bland patienter har manifesterat sig genom en förnekande attityd bland många behandlare. Bakom denna attityd kan man ana en idylliserande världsbild, som man vill behålla intakt. Om patienternas berättelser är sanna kan jag bli tvungen att korrigera min egen världsbild, och jag kan inte längre känna mig lika trygg. Även när man förstått att det finns bakomliggande trauma har man inte alltid anset det indicerat att undersöka detta närmare med rationaliseringen att det kan skada patienten geom en retraumatisering. Tills helt nyligen har den typen av argument förfäktats i vetenskapliga skrifter. Den som känner till PTSDs kardinalsymptom "intrusion" vet att de påträngande minnena är något som patienten daligen umgås med, men i regel i sin ensamhet. Att möta en behandlare som empatiskt frågar efter trauma innebär därför ingen retraumatisering utan en lättnad. Risken för retraumatisering ligger endast i oskickligt beteende från behandlaren, dit nog också får räknas undvikande och förnekanden."

"Vi vet redan något om vårdens tillkortakommanden på området och måste motverka dem. När det gäller traumatiska upplevelser med PTSD-symptomatologi har vi definitivt ett exempel på "vård som inte kan anstå".

"Vi har i denna artikel velat peka på, vad som frefaller vara psykiatrins inneboende motstånd att se sina patienters traumatisering."

[akilles]

(Min kommentar: Många av Freuds patienter var ju incestoffer, men eftersom det var deras fäder som vanligen financierade behandlingen, var det så mycket enklare att låta bli att konfrontera förövarna och därmed "bita den hand som föder en". I stället gjorde Freud en totalomvändning och lät han dessa "hysteriska kvinnor" bära skulden för det hemska som hade skett och stämplade deras fasansfulla minnen som fantasier. )

Var det så? Var de offer för incest?

[akilles]

Aha...

When Sigmund Freud discovered that eighteen of his hysterical pa-tients had conscious memories of childhood sexual seductions, mostly by family members, he faced a theoretical impasse.(16) Since he believed only repressed memories could produce hysterical symptoms, the easily accessible detailed memories of his patients could not be the real cause of their hysteria. He therefore concluded that there must in each case have been an earlier seduction, the memory of which was repressed, generally occurring between the ages of two and five and never later than eight. These early scenes had to be reconstructed from fantasies and dreams, and even when Freud pieced them together for the patient, he admitted, "they have no feeling of remembering the scenes."(17)

"You must not suppose.. that sexual abuse of a child by its nearest male relatives belongs entirely to the realm of phan-tasy. Most analysts will have treated cases in which such events were real and could be unimpeachably established..."(23) He even called his own memories "genuine" of having been sexually molested as a little boy by his nurse, who had not only forced him to perform sexually and, he reported, "complained because I was clumsy," but also, he said, washed him in water that contained her own menstrual blood. (24)

Therefore, regardless of all that has been written about the subject, an unbiased reading of Freud's works shows that whenever he confronted clear evidence of sexual molestation, he called it seduction, not fantasy. There was no "great reversal," no "suppression of seduction," no "betrayal of the child," no "assault on truth."

Freud's courage in acknowledging the extent of childhood sexual molestation was not shared by the majority of his colleagues. Most, like Jung, simply avoided the topic. Others, who noted that large numbers of their patients had clear memories of incestuous rape, blamed the victim, saying, like Abraham, that the molestation "was desired by the child unconsciously [because of an] abnormal psycho-sexual constitution..." (25)

Analysts since Freud have routinely reported memories of seduction as unconscious wishes, while analysts of children regularly neglected to ask their patients whether their reports were real or not.(26) Psychoanalytic in-stitutes have often taught that all memories of incest were wishes. One analyst recalls, "I was taught in my... early years in psychiatry, as most of us were, to look very skeptically upon the incestuous sexual material described by my patients.. Any inclination on my part, or that of my colleagues in the training situation, to look upon these productions of the patient as having some reality basis was scoffed at and was seen as evidence of our naivete... "(27)

Even when analysts were presented with evidence of childhood sexual and physical abuse so overwhelming they could not disbelieve it, they usually paid little attention to it in their case histories. For instance, Otto Kemberg rarely reports on child abuse in his extensive studies on his borderline patients. When he was personally told by a researcher that many recent studies of borderlines showed extremely high rates of sexual and physical abuse as children, he admitted that while this was true of his borderline patients as well, "it is hard to know what to make of it."(28)

In determining the actual incidence of childhood sexual abuse in modern societies, the main problem is that one must rely upon witnesses who have enormous emotional difficulties in reporting what they find - far more so than with any other psychohistorical subject I have encountered.

http://www.psychohistory.com/htm/06a1_incest.html

[Flora]

Hej igen, Svarta Katten!

Även jag försökte (bara snabbt) finna "En studie om förekomst av emotionella, fysiska, och sexuella övergrepp och kränkningar i vården (Linköpings Universitet). Studien verkar inte längre finnas på nätet, vilket är synd. Den går ju alltid att skaffa via bibliotek, men på internet skulle den ju naturligtvis vara mera lättilgänglig.

Däremot kunde jag hitta denna länk som tyder på att det händer något inom forskningen inom detta område även i Sverige :

http://www.fou.nu/is/forss/ansokan/8987

Det ska bli intressant att läsa forskningrapporterna så småningom.

Jag reagerade lite mot formuleringen "situationer som patienter upplever som kränkande" (min kursivering), men detta är självfallet något som beror på mina dåliga erfarenheter. Visst är det ju så att vi upplever saker olika, men personligen associerade jag direkt till den skuldbeläggande attityden som man möter hos oförstående vårdpersonal: "Så illa kan det/vi/och särskilt inte jag vara , du bara upplever det så". Det blir ju tyvärr alltför ofta så att det är patienten som får bära skulden, när det egenligen är vårdpersonalen som brustit i sin yrkesutövning ...

[Flora]

Akilles,

Tack för en mycket intressant länk, dvs. http://www.psychohistory.com/htm/06a1_incest.html

[akilles]

Ja eller hur!

[akilles]

http://www.psychohistory.com/htm/06a1_incest.html

. Although most comparisons of male and female victimization show molestation of boys only about a third the rate of girls, (50) there is evidence that males are far more reluctant to reveal their molestation, partly because it usually occurs earlier for boys than for girls and partly because victimization may be even more difficult for boys to recall and report than for girls. Because it was conducted by interviews, the 30 percent rate of Landis' study undoubtedly is the most reliable we have for boys. Therefore, the best estimates for memories of childhood sexual abuse we now have for the United States are 40 percent for girls and 30 percent for boys, almost half directly incestuous for girls and about a quarter directly incestuous for boys. (51)

Yet even these astonishingly high figures are only a portion of the hid-den true incidence rates. Four additional factors raise the actual rates even higher:

The groups interviewed do not include many people in the American population who have far higher than average sexual molestation experiences, including institutionalized criminals, prostitutes, juveniles in shelters and psychotics (52),
the studies only count admissions to the interviewer of abuse, and it is unlikely that no conscious memories were ever suppressed during the interviews,
a large percent of each study refused to be interviewed, and these may have been the most victimized of all,(53) and
most importantly, these studies include only clear conscious memories of events-unconscious memories, which are usually only uncovered during psychotherapy, would increase these rates

It is possible to correct the incidence rates statistically for these factors, Although only 11 percent of Russell's respondents recalled being victimized before the age of five, another study shows the most common age of sexual abuse reported to authorities is four years, while other studies report that from 21 to 50 percent of reported sexual abuse victims involve children under five.(54) Since few people consciously recall traumatic events of any kind before the age of five, and since the graph for sexual abuse distribution by age runs roughly level from ages two to sixteen,(55) the incidence figures stated above should be increased by at least an additional 50 percent(56) to account for these three factors, Therefore, the corrected incidence rates are at least 60 percent for Girls and 45 percent for boys. Until someone is courageous enough to directly question the children themselves whether they have been molested - a simple procedure that has never been done in any published study to date - 60 and 45 percent should be considered as the most reliable national incidence rates we now have available for the U.S.

Jag fattar dock inte hur han får fram de här siffrorna. Det verkar ju som helt osannolikt många människor...

...vet faktiskt inte om det var en så bra källa. På en del ställen tycker jag mest han är rasistisk:

Arab women, of course, are often aware that their spouses prefer having sex with little boys and girls to having sex with them. Their retribution for the men's pedophilia comes when the girl is about age 6, when the women of the house grab her, pull her thighs apart and cut off her clitoris and sometimes her labia with a razor, thus usually ending her ability to feel sexual pleasure forever.

Skriver han, utan citering. De "brutala" araberna....
Han verkar ha en idé om att arabiska män skulle ägna sig mer åt incest än andra män, att det "ligger i deras kultur" att ha sex med småpojkar. (Orkar inte citera men det står i texten) OK att könsstympning är fel, men det är en annan sak än att kvinnorna som utför den skulle se det som en hämnd för att deras män är pedofiler!

(men på det mesta har han noter. Apropå statistikuppskattningen skriver han: (not 56): "The first two factors, the higher-rate populations excluded from the studies and the Suppression of memories, only account for a few additional percentage points. The third factor, the higher rate for households refusing to participate in the studies, is in'. possible to quantify, so I have here not corrected for this fact. The fourth factor can, however, be quantified, since the recovery of repressed memories for an estimated 90 percent of the incidents prior to age five and for an estimated 35 percent of the in-cidents after age five would boost the overall rate by almost 50 percent. For a study which concludes that patients "who were abused early in childhood" were the most likely to suffer "massive repression" of memories, see Judith L. Herman and Emily Schatzow, "Recovery and Verification of Memories of Childhood Sexual Trauma." Psychoanalytic Psychology 4(1987): 1-14. The figures I use, therefore, should be con-sidered conservative. "
Jag tycker ändå fortfaranade att den verkar lite väl långsökt!)

Hehe...vet inte om nån orkar läsa alla citat på engelska. Sorry att jag inte översätter, men översättningarna blir så dåliga.

[SvartaKatten]

Här är en artikel från DN om: "Inom psykiatrin finns en brist på kompetens om våldets betydelse"

Arma själar del 3: Slaget om hjärnan

Trots att man känner till våldet i patientens livshistoria, som en delförklaring till insjuknandet eller som en följd av sjukdomen, lägger man inte tillräcklig vikt vid att behandla de psykiska följderna av själva våldet. Det är en bristande kompetens och förmåga i psykiatrin som kan leda till att behandlingarna misslyckas oftare än vad som skulle behöva ske, helt enkelt för att man inte tillägnat sig de metoder som krävs för att förstå och behandla effekterna av våld på människans hjärna.

[solitaire]

Vilken intressant tråd! Många intressanta länkar och citat.

Det framstår ju som väldigt logiskt att tänka sig att en traumatiserad människa vars trauman inte tas på allvar eller bemöts korrekt löper risk att bli retraumatiserad.

Iallafall tycker jag att det verkar logiskt.

Trots detta är det säkert inte bara jag som kan vittna om hårresande uselt bemötande från tex. vårdpersonal, även psykiatriskt utbildad- sådan när man drar upp sina trauman i ljuset.

Klappar på axeln, direkta uppmaningar att "inte tänka mer på det där nu", ifrågasättanden av typen "jaså, så du vill att jag ska tro på att du blivit misshandlad av din far i en massa år utan att någon utomstående märkte det?" och kommentarer som "ja, alla har vi våra bagage..." skär i öppna sår.

Att folk reagerar såhär på andras trauman har säkert flera förklaringar, en kan vara empatibrist, en annan den som ofta nämnts och så också i denna tråd, att människor blir rädda och upplever sin egen, idylliserade, bild av verkligheten hotad. Oavsett vilken borde det inte få förekomma.

Arbetar man med människor som kan vara drabbade av trauma- som läkare, annan vårdpersonal, socialarbetare, poliser...- måste man kunna bemöta dem korrekt.

...en liten tanke...[/i]Ibland kan jag tycka att KBT:ifieringen i dagens psykiatri riskerar att vara av ondo för allvarligt traumatiserade patienter.
KBT är en utmärkt terapimetod som fungerar vid flera problem, men den har fokus på att "gå vidare" och ofta är "ältande" något som hängivna kognitiva terapeuter direkt avråder från.

Jag tror- utifrån egna erfarenheter och mitt perspektiv- att den som har svåra trauman behöver få just älta och att det i vissa lägen kan vara direkt retraumatiserande att delta i en terapi som kan upplevas som en uppmaning att "gå vidare som om inget hade hänt".

[SvartaKatten]

Jag tror vissa personer utnyttjar KBT till att sätta stopp för att andra människor ska få berätta om sina upplevelser. Bara man berättar en gång så är det "ältande". Min erfarenhet är att det är många som "gått ett par kurser" i KBT och sen får börja jobba enligt det med klienter/patienter (för det hinns inte utbildas tillräckligt många leg terapeuter), men som inte har den personliga mognad som krävs för att kunna ta emot traumatiserade personers berättelser, ångest och ilska. De kan t.ex. känna sig personligen attackerade av att en klient sitter där och är urförbannad på sin förövare, fastän det uppenbarligen inte handlar om "terapeuten" (som många gånger inte är legitimerad, som sagt), utan om förövaren. Jag anser nog att en terapeut bör kunna ta emot sådan ilska och ångest och visa patienten/klienten att det är inte farligt att känna vrede, men att man inte behöver agera på sin vrede. Har man fått känna sin vrede och sin ångest "färdigt" och den har blivit accepterad av en annan person (inom rimliga gränser) så försvinner den så småningom. Såna här saker ska hända i en terapisituation - att terapeuten kan ta emot och neutralisera svåra känslor - och en terapeut ska ha utbildning, stöd, handledning och verktyg till att klara av det. Men man undrar ju hur mycket handledning dom får?

Jag tror också att det är direkt retraumatiserande för en traumatiserad person att hindras från att berätta och uppmanas att "gå vidare som om inget hade hänt". Speciellt om det är en narcissistisk (eller liknande) person som är förövaren. För det är ju precis så förövaren ofta har betett sig: Misshandlat, hotat och trakasserat och sedan låtsats som att ingenting hänt och dessutom kräver en narcissistisk förövare ofta offret ska agera som om att ingenting hänt. Om offret reagerar på misshandeln försöker narcissisten ofta stämpla offret som "sjuk i huvudet". Vårdpersonal som inte lyssnar och sopar under mattan blir en återupprepning av detta. För att inte tala om hur stor skada det kan göra att bli direkt misstrodd.

[solitaire]

Svarta katten- det är precis så jag tänker!

Jag var nästan beredd på lynchning när jag skrev mina tankar om KBT, så jag blir verkligen glatt överraskad att du förstod vad jag menade!

Jag har i åratal drivit den här linjen på olika psykinrättningar där jag varit patient. Nuförtiden finns ju som sagt en väldig tro på KBT som boten mot "allt" och det är ju också en (till synes) kostnadseffektiv behandlingsform där ett till tio besök förväntas bota allt från spindelfobi till depressioner och ångesttillstånd.

Jag är säker på att KBT är väldigt funktionellt och ett utmärkt alternativ för den någorlunda stabila och ej allvarligt traumatiserade person som tex. har just en ensam liten spindelfobi eller känner sig deppig efter att ett förhållande tagit slut eller andra lite mindre djupgående problem.

Däremot tror jag som sagt att det kan upplevas som ett direkt slag i ansiktet för en svårt traumatiserad person att sättas in i en korttidsterapi med en snabbutbildad socionom, sjuksköterska, eller vem-vet-vad för bottenkompetens, som terapeut som under ett antal sessioner ska lära patienten att tränga undan "onda" tankar och istället se ljust på saken. "Det var väl bra att din förälder slog dig och var en hustyrann! Då har du ju lärt dig hur du inte ska vara själv som mamma!"

Att tränga undan det svarta och svåra, hålla masken och fasaden uppe, det är ju just vad många som vuxit upp med störda föräldrar ägnat hela sin barndom åt. Då tror jag verkligen att det man behöver mest är att få lätta på trycket och prata, älta och sätta ljus på det man upplevt!

Jag tror att det finns mycket okunskap, även inom psykiatrin, om hur man egentligen bäst behandlar sådana patienter som tex. jag, patienter med svåra trauman av flera sorter och omfattande följder av dessa. Jag har suttit hos både psykologer, psykiatrer och terapeuter med olika inriktningar under åren som jag har upplevt stått handfallna inför min problematik. Jag har öppnat munnen och börjat berätta och efter några minuter gråter terapeuten och ger sken av att inte kunna ta in mer.

Som patient har jag då känt mig nästan rädd för att fortsätta prata. Om mina erfarenheter och problem är så fasansfulla att till och med en terapeut gråter av förskräckelse bara av att höra om eländet- ja, då måste de ju verkligen vara riktigt hemska och vad finns det isåfall för bot och räddning för mig?

Likaså har jag upplevt terapeuter som som du skriver känt sig personligt attackerade eller kränkta på något sätt av mina känslor inför tex. förövare, min inställning till livet med mera.

Också både nedslående, skrämmande och kan upplevas som ett fördömande.

Sådana här förhållanden i terapisituationer tror jag kan vara väldigt skadliga-retraumatiserande- för patienter som är väldigt hudlösa och löst förankrade i grunden, men jag tror tyvärr inte att det är något som man riktigt förstår vidden av inom psykiatrin. Det borde ju vara något som terapeuter får handledning i att motverka, men som du skriver: frågan är väl hur det ser ut med det i praktiken i dessa besparingstider?

[solsikke]

Kan rekommendera böckerna av Alice Miller.. KBT kan vara bra som en start om den traumatiserade har svårt att klara sig i vardagen pga. egen självdestruktivitet, kraftig ångest eller annat som kan vara en konsekvens/överlevnadsstrategi från en barndom med personlighetsstörda föräldrar. Terapin ska självklart inte fokusera på att komma vidare och "bort från traumat", men just på att få ett fungerande fundament att stå på (nätverk, bostad, sysselsättning mm.), när man går igång med arbetet med traumat (som jag inte mener kan göras med KBT metoden).
Det finns olika sorters traumar och det vi pratar om här är utvecklings/anknytningstrauma - att ha blivit allvarligt sårad, sviken och kränkt i genom sin uppväxt. När man arbetar med dessa trauman är det viktigt att pendla mellan traumat och ressourcerna. Att "borra" sig in i traumat och hålla allt fokus där kan ge retraumatisering (kroppen/nervsystemet tror att man är tillbaka i faran).
För den traumatiserade är det också viktigt att kunna se kärleksfullt och förstående på de överlevnadsstrategier som han/hon har utvecklat pga. övergreppen i barndommen - att se att det lilla barnet klokt har funnit fram till just det sätt som gjorde att man kunde överleva i barndomsfamiljen. Att långsamt bygga upp "det sanna jaget" i en trygg relation till terapeuten (som självklart ska kunna vara i de starka känslorna tillsammans med klienten), är den väg jag tror på. Något annat som kan rekommenderas är att kombinera terapien med kroppsterapi. Detta för att kroppen kommer ihåg traumat och nervsystemet fortsätter att reagera liksom vi fortfarande befinner oss i fara när våra gamla traumaer triggas. Peter Levine er en amerikansk forskare som har utvecklat en metod till att arbeta med traumer där kroppen är utgångspunkten - somatic experience (Waking the Tiger - healing trauma).( Han har också gett ut en självhjälpsbok med cd)

[SvartaKatten]

Jag märker att detta är en jobbigt ämne för mig att diskutera. Hade velat svara på solitaires fina inlägg här ovan för länge sen - och nu detta fina inlägg från solsikke. Ämnet är väldigt angeläget för mig, eftersom det här med retraumatisering är precis vad som har hänt mig. Men det blir lite för jobbigt att skriva om. Vill i alla fall att ni som känner igen er i det här med retraumatisering ska veta att: ni är inte ensamma, utan här finns en till som varit med om det

[Flora]

Jag märker att detta är en jobbigt ämne för mig att diskutera. Hade velat svara på solitaires fina inlägg här ovan för länge sen - och nu detta fina inlägg från solsikke. Ämnet är väldigt angeläget för mig, eftersom det här med retraumatisering är precis vad som har hänt mig. Men det blir lite för jobbigt att skriva om. Vill i alla fall att ni som känner igen er i det här med retraumatisering ska veta att: ni är inte ensamma, utan här finns en till som varit med om det

Samma här. Jag har också varit med om detta och ämnet är väldigt angeläget även för mig, men det kräver fortfarande väldigt mycket energi att diskutera dessa saker. Det säger ju något om hur smärtsamt det är att blir retraumatiserad...Håller med om att det är väldigt fina inlägg!