Vuxna Barn till Narcissistiska Föräldrar

[överlevaren]

Har levt i nästan total isolering under min barn- och ungdomstid. Tyckte mycket om min pappa, men min mamma sa "pappa tycker inte om dig egentligen" Trodde på henne och kände ett avstånd även till min pappa. Om jag kom hem med någon kamrat så kom hon in med en bricka med kaffebröd och saft och var tillgjord på ett skrämmande sätt. Jag fick heller inte tala om att hon städade på skola under eftermiddagen så jag kunde inte förklara för någon varför hon var borta. Anledningen var nog att hon inte tyckte det var fint att städa. Var alltid rädd när jag kom hem ifall hon skulle svara när jag sade hej eller inte. Om man var borta på något funderade jag alltid över hennes reaktioner när jag skulle komma hem. Hela min tillvaro har kretsat kring hennes humör. Svårt att få upp någon riktig livslust, inte så att jag vill ta livet av mig, men den där riktiga livsglädjen finns inte där. Någon som känner igen sig?

[vårblomman]

Ett nytt perspektiv på riktiga narsissister, är att en del isolerar sina barn.
Precis som din mamma.

Har en granne som gör så med sina barn. Pratar skit om deras kamrater
och det är 100% fel på alla barnen de är med. Till slut är de ju ensamma. Grymma värld.
Det är så grymt att göra så mot barn, de behöver kompisar för att vara glada.
Då har de sedan helt makt över barnen. Min dotter sa om grannens 13 åriga dotter:
-det verkar som hennes mamma är hennes bäst vän, konstigt. Kusligt, min komentar.

Min egen mamma gjorde tack o lov inte så. Det var mer lösdrift, om ni förstår hur jag menar.
Hon var inte alls intresserad av vad jag höll på med. Tack o lov, om man jämför med dig överlevare.
Jag var nästan aldrig hemma under tonåren och det var ju min stora räddning.

[Vargen kommer]

Känner igen mig i det att föräldrar isolerar sina barn och i mitt fall har det varit extremt med tanke på att de också var med i Jehovas, jag fick alltså inte vara med på NÅGONTING! När jag började skolan blev man isolerad på en gång, i och med att jag inte fick gå på andras födelsedagskalas, inte fick sjunga för dem, inte ge presenter, osv. De klasskamrater ( i lågstadiet ) som trots allt ville umgås med en fick ABSOLUT inte komma hem till oss för min mor skämdes för att vi inte hade "fint" nog. Det var alltid fråga nummer ett när man kom hem från en klasskompis "Har de fint?". Till slut tröttnade ungarna på att aldrig få komma hem till mig så jag fick inte heller längre komma hem till dem.

Jag var en perfekt unge att isolera och omstöpa till mammas väninna - mina två år yngre systrar var, av naturliga skäl, inte lika utsatta i skolan. Dessvärre gjorde det bara att jag kände mig ännu mera ensam. De hade varandra.
Jag var utanför.

Mina föräldrar hade de mest genialiska metoder för att isolera mig ifrån omvärlden. Min mor sade bara när någon klasskompis ringde att "de vill bara vara med dig för att de inte har någon annan!". Hur visste hon det? Projicering - hon hade inte någon annan.
Farsan sade bara frankt direkt i telefon till dem "Hon (jag, alltså) vill inte prata med dig!" eller "Hon skall inte umgås med dig!"

Gissa om man var gråtfärdig och skämdes i skolan dagen efter.
Gissa om jag hatat mina förädrar i många år efter det.

Men jag känner inte igen mig i din avsaknad av livslust för den har jag mer nu än någonsin.

Har däremot befunnit mig där i alltför många år av mitt liv - men inte numera. Jag är 43.

[SvartaKatten]

Jag tror också att det är vanligt; att barn till narcissister blir ensamma genom att föräldern isolerar dem från omgivningen. Narcissistiska personer har ju en tendens att isolera sina partners också. Det är väl till och med ett av varningskriterierna för kvinnomisshandel (partnermisshandel)? Att om han (eller hon) talar illa om din släkt, familj, vänner och arbetskamrater, försöker få dig att umgås mindre med dem eller hindra dig från att träffa dem är risken stor att du förr eller senare kommer att åka på en propp, s a s. Det är väl människor med kontrollbehov som behandlar barn och partner som saker, som objekt, och inte som självständiga människor, som gör på det sättet; alltså narcissistiska personer?

Att ha svårt att känna livsglädje, att ha svårt att slappna av och ha roligt, tror jag är mycket vanligt bland vuxna barn. Tror det bland annat beror på att många aldrig fick slappna av som barn, bara leka och vara ett barn. Det där att göra saker som är bra för en själv, för sin egen skull, som gör att man kan hämta energi, är nog också många vuxna barn dåliga på. Det senare har jag varit dålig på.

[ALI]

Jag känner mig oerhört ensam - men av kanske andra anledningar

Det har aldrig varit ngn tvekan om att jag är inte värd att älskas - så jag har aldrig haft ngt att förlora
Har man aldrig haft ngn kärlek så kan man ju inte förlora den

Däremot har lärare och dagisfröknar uppskattad mig för att jag är "vaken och hänger med"

Så jag har fokuserat på att göra - istället för att passa in med kompisar i en grupp

och det har på ngt sätt gjort att jag istället passar in överallt. Mamma har drillat mig i att anspassa mig efter hennes hurmör så jag är som en seismograf sa min terapeut.

En bekant sa till mig att - Dig kan man sätta i vilket sammanhang som helst och du passar in

Det blev en väckarklocka

För det gör mig ju helt avpersonaliserad

When in Rome I can do as the Romans, and when in Greece and so on.

Det drar till sig människor som flugor, alla vill vara med mig, men ingen vill vara med MIG. Bara den spegel jag kan vara för dem.

Så jag "sa upp mig", tänkte att JAG måste få plats i en relation, men det har inte gått så bra...

För innerst inne så är jag en person, jag har gått min egen väg och pulat på. Så jag har ju en massa tankar och åsikter osv. det är bara att de aldrig passar in.

Jag har fått en tankeställare här på forumet

någon skrev i ett sammanhang "att hon inte orkade sätta sig in i det avancerade resonemanget...."

Story of my life

det rymmer ju ett uns av avståndstagande, den kommentaren

----------

Fast det är ju bättre det än det som sker på det fackforum jag visstats på - där det blir lynchstämning och faktiskt blir en mob, när de känner sig utanför och inte hänger med. Och jag har liksom inte förstått förrän nu.
Varför de blir så arga och ger sig på mig - när jag ALLTID talar på ett teoretiskt opersonligt plan.

Även där söker sig många till mig, eftersom jag har lite "status" så blri det som att "vara kompis" med mig innebär ett slags godkännande. de utnyttjar mig ständigt för att "bekräfta" att de gör rätt,. Kallar mig öppet checkbox - och jag blir helt låst. Jag kan j uinte vara den där checkboxen; för om resultatet inte blir vad de vill höra - blir de rasande.

Jag har en massa kompisar - men de vill att jag skall vara tyst - för det blir så jobbigt annars.
Oavsett om det handlar om det fackintresset eller livet eller själen - eller whatever

Håll käften och stryk medhårs blir min uppgift. Inte att vara jag.

...........................


Jag är inte ensam på det sättet att jag är isolerad - men jag är ensam på det sättet att jag passar inte in någon stans.

För mig - så känns det så att om man har gått igenom väldigt mycket -så förändras man.

Och ju mer man går igenom och ju mer "knutar" man löser inom sig själv - ju mer ensam blir man.
Amerikanerna har ett uttryck - att en människa kan vara "real", på riktigt, utan choser och förljugenhet, utan ständigt behov av andras "approval".


Jag tror att jag blivit sådan av min barndom och det jag gått igenom.
Jag skulle kalla det att jag på något sätt är "förbi" rädslan för att inte duga

(och jag vet att alla med narcisisstiska drag - blir skitförbannade när de läser ovanstående mening , eftersom de ständigt jämför sig, och ingen skall tro sig om ngt som de själva inte upplever. Och minsta tecken på att de inte är de som är mest långt komna = bäst gör dem vannsiga.)


Min barndom har åsamkat mig mycket smärta - att ta in barndommens känsla; att man inte duger och inte är värld att älskas - gör ju att man kan sluta fly den

Oavsett om ens narcissitiska mamma eller pappa har rätt i det de kommunicerar - så är det ändå den känsla de väcker, och den känsla man tryckt undan och därmed flyr

Jag har slutat springa. Inte för att jag är så förträfflig utan för att det var att välja mellan att möta "barndomen" känlsomässigt eller dö liksom

Och nu känns det som om jag inte passar in någonstans

Jag har inget land ( återkoppling på "when in Rome" )

And there is no way back

----------------------------------

ps. Du som skrev kommentaren skall ha ett tack från djupet av mitt hjärta.
Det gjorde lite ont men gjorde att jag förstod en massa om mig själv och mitt liv. Liksom att skriva detta

JUST DET att vi reagerar på varandra är ngt som jag saknar i de flesta relationer. Om vi inte reagerar så blir ju inget möte mellan oss. Och utan det därmötet så kan man juinte lära känna sig själv och bli en hel människa.
man blir ju till genom sina realtioner

det sker sällan möten i relationer - och då känner jag mig ännu mer ensam


jag känner väldigt ofta

HOHO

Is there anyboody out there............?

[akilles]

Att ha svårt att känna livsglädje, att ha svårt att slappna av och ha roligt, tror jag är mycket vanligt bland vuxna barn. Tror det bland annat beror på att många aldrig fick slappna av som barn, bara leka och vara ett barn. Det där att göra saker som är bra för en själv, för sin egen skull, som gör att man kan hämta energi, är nog också många vuxna barn dåliga på. Det senare har jag varit dålig på.

Ja. Som någon på den här tråden skrev så blir man så upptagen med den vuxnes humör att det blir svårt att koncentrera sig på sig själv. Med min fostermamma så var jag alltd rädd för vad jag hade gjort fel eller glömt, men precis som vårblomman klarade jag mig väldigt mycket själv. Min fostermamma skickade iväg mig på flygresor själv från det jag var 10 år. Och fick inte be om hjälp, vilket gör det sjukt svårt för mig idag. Jag är rädd att bli hånad och nedvärderad om jag inte klarar av eller klarar mig själv. Jag är rädd - på basis av min far - att bli invaderad. Inser att det enda sättet är som det står här. Slappna av och försöka skita i andras humör. Jag har en tendens att isolera mig när jag har det svårt, för att jag inte ska blir "avslöjad" som "svag" och hånad för att jag inte klarar mig själv. Det är en otroligt dålig stragi för ofta blir allt mycket svårare och värre. Jag har svårt att se att andra människor kan vara till hjälp, tänker att om jag berättar eller litar på dem så kommer det att skada mig och att de inte är kapabla att tänka utöver sig själva - och så kommer jag tvingas ta hand om dem...
Därför kan jag vara extremt misstänksam och skeptisk, eller väldigt "god" och hjälpsam för att mina egna behov eller min egen lust för saker och ting inte ska synas...har varit ganska självutplånande tidvis, och vänt ilskan inåt. Jag har svårt att sätta mig själv och mina behov i första rummet.

Har hamnat i ett läge där jag måste bo med min pappatillfälligt. Det är ganska OK hittils. Men det är just det där med att han invaderar mina gränser hela tiden. Det är svårt att vara just "ensam" för man blir störd hela tiden av olika frågor och saker han vill göra eller ha.Jag blir stressad och får svårt att koncentrera mig. Och då kan det vara så att jag snäser av honom för saker som faktiskt är allvarliga (som att han fryser på natten för att det är kallt i hans rum och vill ringa värden) bara för att han är så tjatig om det. Han har så extremt lätt att använda sig av människor när han behöver nåt så släpper han inte taget. Jag är snarast tvärtom - behöver jag något så försöker jag glömma bort att jag behöver det tills det inte går längre. Måste jag ha något från någon så känns det som att jag hamnar i tacksamhetsskuld och beroende och måste "betala tillbaka".

Jag har byggt för rigida försvar helt enkelt. Tar ofta för givet att folk tänker på sig själva fullt egoistiskt och att de egntligen kommer att svika och inte kommer hålla. Att de inte har kapacitet att bry sig på riktigt eller hjälpa och att jag måste skydda och gardera mig och ha en plan B. Då kan det bli svårt att slappna av och bara ta saker och ting lite lätt och tro att saker ordnar och löser sig även om jag inte har full koll hela tiden. Men GUD vad tråkigt det är att ha den typen av inställning. Att man kommer bli avvisad osv...för det i sig gör att det uppfylls att jag alltid bygge rupp en mur eller ett avstånd mellan mig och andra. Att jag avvisar hjälp och stöd och sabbar för mig själv. Att jag inte tyckt mig värd att skapa ett eget liv. Att jag bott i kollektiv, men trots det kännt mig ensam, för att jag inte klarat gränssättningen. Jag har vart så inställd på att vara stark att det nu är svårt att slappna av och skapa mina egna villkor och mitt eget liv, där jag inte presterar utan lever som jag vill leva, på mitt sätt och vågar visa vad jag ogillar och framförallt vad jag gillar och behöver.

[Bokstav]

Han har så extremt lätt att använda sig av människor när han behöver nåt så släpper han inte taget. Jag är snarast tvärtom - behöver jag något så försöker jag glömma bort att jag behöver det tills det inte går längre. Måste jag ha något från någon så känns det som att jag hamnar i tacksamhetsskuld och beroende och måste "betala tillbaka".

[/quote]

Känner verkligen igen mig i detta. Kom på mig för någon dag sedan att om jag skulle ligga i sängen och få en hjärtinfarkt skulle jag hålla tyst. Jag skulle inte ens DÅ be om hjälp.

[hallonflickan]

Jag har byggt för rigida försvar helt enkelt. Tar ofta för givet att folk tänker på sig själva fullt egoistiskt och att de egntligen kommer att svika och inte kommer hålla. Att de inte har kapacitet att bry sig på riktigt eller hjälpa och att jag måste skydda och gardera mig och ha en plan B. Då kan det bli svårt att slappna av och bara ta saker och ting lite lätt och tro att saker ordnar och löser sig även om jag inte har full koll hela tiden. Men GUD vad tråkigt det är att ha den typen av inställning. Att man kommer bli avvisad osv...för det i sig gör att det uppfylls att jag alltid bygge rupp en mur eller ett avstånd mellan mig och andra. Att jag avvisar hjälp och stöd och sabbar för mig själv. Att jag inte tyckt mig värd att skapa ett eget liv. Att jag bott i kollektiv, men trots det kännt mig ensam, för att jag inte klarat gränssättningen. Jag har vart så inställd på att vara stark att det nu är svårt att slappna av och skapa mina egna villkor och mitt eget liv, där jag inte presterar utan lever som jag vill leva, på mitt sätt och vågar visa vad jag ogillar och framförallt vad jag gillar och behöver.

Dessa problem har jag haft större delen av livet, dels för att jag av mina erfarenheter lärt mig att inte lita på folk men också för att jag lärt mig av min familj att "man är svag om man inte kan klara sig själv, man är svag om man är känslig och beroende".

Med hjälp av terapi så har jag förändrats de senaste 5-10 åren och är idag mycket bättre på att visa mig behövande, att be om hjälp och att faktiskt låta mig själv vara lite beroende av omgivningen. Jag vet att jag fortfarande kan bli sårad men jag tar det som det kommer. Jag är inte rädd för det längre och tar inte ut sorgerna i förskott, utan att jag kan slappna av.

Det svåraste för mig är att veta vad jag VILL och vad som andra vill åt mig, men också det har blivit bättre. Det tar tid, även med terapi så tar det tid. Det som funkat bäst för mig är just att ändra inställning, att arbeta mentalt med att förändra hur jag tänker.

[akilles]

hallonflickan: "Dessa problem har jag haft större delen av livet, dels för att jag av mina erfarenheter lärt mig att inte lita på folk men också för att jag lärt mig av min familj att "man är svag om man inte kan klara sig själv, man är svag om man är känslig och beroende".

Jo så var min fostermammas inställning också. Hon sa till mig när jag var 10:
Man ska lära sig "the hard way" - och så var det verkligen med henne. Att det kanske var lite dumt att säga till nån som faltiskt precis "lärt sig the hard way" verkade inte ingå i hennes världsbild tyvärr - och hon fortsatte härda mig. Visst - "stark" blev jag ju..

Hon tröstade mig inte. Jag kommer aldrig förlåta henne för att hon inte ens försökte ta emot mig.

Gudskelov är inte resten av min familj (syskon o fostersyskon) av den inställningen, men den har verkligen präglat mig.

Terapi är bra, om man vågar visa det där svaga. Man behöver bra terapeut - då är terapi mycket mycket bra.

hallonflickan: " Det tar tid, även med terapi så tar det tid. "

Tack för att du säger det. Jag behöver påminnas om det.

[Kanel]

Jag känner verkligen igen mig i detta så väldigt mycket i väldigt mycket som ni andra skriver.

Just att man känner sig så ensam. Även om jag har en jättego man så är även han märkt av sånt här så han har lärt sig att han ska hålla sig tyst och undan för att inte vara till besvär eller för att han ska få vara ifred. Han har en sådan där "leende, allvetande, jag-är-en-aning-bättre-än-dig" farsa och sen en sån där "ursäktande" morsa.

Han har också känt sig ensam, tills han träffade mig har han sagt... Han kopplade det så att jag var "den rätta" för att jag fick bort ensamheten. Jag märker att ensamheten kommer smygande ibland för mig, och jag poängterar då för honom att jag känner mig ensam även om jag inte är det. Jag förstod inte förrut varifrån detta kom, men nu gör jag det.

När jag tänkt tillbaka på mycket så beskriver varenda en av oss i mammas omgivning just en person med kraftiga N drag, men ingen får upp ögonen annan än jag som varit kraftigt utsatt och blivit tvingad att vara "vuxen" . Jag brukar ibland bli arg , och så säger jag om henne att "jag fick inte ens vara barn för henne" . Tänk att man vet allting själv, omedvetet, och varenda skitsak som är och har varit jättefel, men på något sätt jobbar hjärnan helt runt allting och man tänker inte på situationen sådär medvetet som man borde då man iallafall är där mitt i det hela...

Någon som förstod hur jag menade?

Jag är för hård mot mig själv. Jag tror ofta att andra inte tycker om mig. Ingen känner ju mig, för jag kniper ju igen som en mussla, hårt om min egen person så som jag har lärt mig att är enda sättet. Jag får vara jag bara jag är jag i hemlighet. Jag brukar tänka ibland att "ingen vet om att jag tycker det här" och tycka att det är en sån trevlig sak... Men det är inte alltid det... Man har aldrig någon att prata med... (Något jag också brukar klaga över för min man) Jag blev säkert starkt hånad för saker jag sa och visade att jag gillade redan när jag var riktigt liten, och vet att jag blev det senare. Jag blev styrd till att vara perfekt utåt. Jag tyckte alltid att andras mammor var så snälla, när det nog borde ha varit tvärtom. Man borde vilja hem till sin egen mamma, iallafall någon gång... För mig var det tvärtom.

"Ingen lyssnar, Ingen bryr sig"

Ingen VILL höra vad man har att säga... Alla i min familj, min pappa och bror... de har lärt sig att "jag pratar för mycket" alltså jag pratar för mycket... om vanliga saker... med dem... Jag pratar för mycket... Genast jag säger mera än "hej" så har jag sagt för mycket redan... De ger mig blickarna "du stör med ditt prat, var tyst" .

Jag tänker ofta "nu ska jag inte prata så att jag stör dem med pratet och så har jag förstört hela det här mötet" . Glömmer jag bort det här, att inte prata "för mycket" eller säga "på fel sätt" så ger de blickarna. De här blickarna kan få mig att gråta när jag går ut genom dörren, antingen med eller utan utskällning (ifall pappa blir irriterad och uppriven över i princip ingenting så skäller han på mig då jag säger fel saker eller pratar "för mycket" ) .

Det här gör mig ledsen, att jag genom att bli glad och "prata för mycket" kan störa människor som jag älskar väldigt mycket. Jag förstår mig inte på det, och det är ju bara "fel på mig" hela tiden. Jag kan inte ens prata på rätt sätt... Även om de inte säger det så är det ju som om man skulle göra bäst i att bara dö. Så får de en att känna det som om de skulle må bäst. Ändå vill de att jag ska lyssna på dem när de har att säga... liksom alla andra som dras till en.

Men jag vill ju leva... Sedan har jag väl förstått det som om att mitt liv kommer att gå ut på att jag till och från ska tänka på det här, som min familj gör mot mig, om det är omedvetet eller medvetet de gör det här då. Det här skulle jag inte önska någon, ingen människa på hela planeten förtjänar detta.

[akilles]

Kanel: "Ingen lyssnar, Ingen bryr sig"

Antagandet känns igen. Fast ibland tror jag att jag antar det alldeles för mycket och går miste om en massa bra omtanke...helt enkelt för att jag inte vågar prova...
vill så gärna verka som att jag klarar oavsett hur dåligt det går egentligen, just för att jag förväntar mig att bli hånad om jag är svag eller behöver hjälp. När det gäller mig själv "är det inte så viktigt" tänker jag. Men alla människor är ju faktiskt inte okänsliga idioter...

Närhet och ömsesidighet är ju jäkligt läskigt också, att faktiskt ta emot på riktigt, våga göra sig sårbar. Det är att ta en stor risk, samtidigt som man måste ta den risken för att få ut nåt...bli "fånigt" svag...nä fy vad det är svårt.

Ibland känns det ju nästan lättare att svepa in sig i ovanstående påstående och slippa relatera, slippa utsätta sig för potentiellt avvisande. Men jag antar att det inte riktigt är att leva...

[SvartaKatten]

Jo, jag blir 50% av gångerna så rörd att jag börjar gråta när någon visar äkta omtanke. En riktigt lipsill är jag faktiskt...

[Kanel]

Första gången en pojke sa till mig att han tyckte att jag var söt så vågade jag inte ta det till mig... Ifall han skulle säga typ "äh men fattar du inte att jag bara skämta" ! Jag trodde inte att någon kunde tycka att jag var fin eller annat... Jag har fortfarande svårt att förstå det... Ändå påstår folk att jag är vacker rent av. Jag vet inte vad jag är, jag tycker bara att jag ser "okej" ut. Ögonen sitter ju där de sitter o.s.v. Så jag ser "okej" ut. Man vågar inte ta något till sig överhuvudtaget. Man bara förhåller sig "överrealistiskt" till allt folk säger, analyserar sönder tonfallet de använder och blickarna de ger.

Jag tycker det här är det konstigaste som finns. Man är ju underlig även om man är normal. Men man är väl bara vad de gjort en till.

Jag förklarade för en vän häromdagen att jag är så rädd för att jag ska vara ivägen eller liksom vara något för mycket för någon. Att jag är så rädd för att störa henne, för att jag trivs så väldigt bra med henne... Sen sa hon "jag är också lite grann sådär, rädd att jag ska störa människor, och att det ska bli ett helvete sen ifall man gör något "fel"."

Man är tametusan själv som en jätteblyg liten unge... Och man kan gå miste om SÅÅÅ mycket för att man inte "vågar" . Jag tycker inte att jag har dåligt självförtroende, och har aldrig tyckt att jag varit ful eller så... Men ingen sa ju att man var fin heller... Eller att de tyckte om en... Eller att man överhuvudtaget gjorde något bra.

Hade jag sönder något så blev jag SÅÅÅ väldigt olycklig. Jag minns en gång att jag gjorde något i närheten av en krukväxt hemma hos min farbror... Så föll den i golvet och några blommor trillade loss från den då... Nå jag började ju genast gråta och sa typ 10 förlåt efter varandra. Det var ju lite väl för mycket för några små blommor på en krukväxt... Sen sa farbrors fru "nämen de gör inget" och blev jätteförskräckt och kollade på mina kusiner och tyckte nog att jag överreagerade väldigt och kanske de tillåme fundera varför jag blev sådär. Tror säkert folk visste om det här, för att sådär lessen behöver man ju knappast bli för något litet som det där. Men att hemma fick man ju den där förbannade hatiska blicken och man var väl antingen värdelös eller en förbannad ungjävel och sen en örfil så det brände så man trodde ansiktet skulle lossna. Av mamma. Hur kan man göra sådär, egentligen, hur får man liksom sånt där rättfärdigat som person att slå små barn och kalla dem vad man nu bara får på tungan? (Skulle jag bli sån skulle jag nog hastigt skriva in mig på nåt ställe där de får reda upp skallen och sen skulle jag be mitt barn om ursäkt resten av mitt liv och jag skulle ALDRIG förlåta mig själv och jag skulle verkligen se till att barnet visste om att det var mig det var fel på och jag skulle som sagt be så väldigt mycket om ursäkt och säga att barnet måste förstå att jag gjorde fel!! Att sånt där inte är rätt!!)Jag förstår det inte och sen nämner man om något sånt där idag så "har det aldrig hänt" och man "ljuger & pratar skit" . Dubbelt hån, ungefär och man är precis tillbaka i ögonblicket när man fick den där örfilen som man trodde ansiktet skulle lossna av.

Hedra din fader och din moder... *suck*

[akilles]

Kanel: Jag är förundrad över hur man kan bli så vettig som du efter att ha växt upp med sån skit. Mammor ska inte örfila sina barn.

Min fostermamma örfilade mig en gång. Det var under ett tonårsbråk när jag skrek åt henne. Hon tyckte jag var "hysterisk" och jag gav hennes nog lite rätt i det. För det mesta skrek jag inte. För det mesta var det hon som skrek. Hon impregnerade skam i mig. Jag önskar jag kunde förlåta henne men just nu är det bara hat jag känner. Fortfarande. I fosterfamlijen innan var jag fortfarande självklar, de var släktingar och brydde sig verkligen om mig. Men det blev för mycket konflikter med övrig familj. så flyttade jag till henne och hennes man. Hon lärde mig att man är svag om man behöver hjälp. Hon var så otroligt rigid i sina regler, det viktiga var att hon skulle bestämma. Egentligen tog hon ju inte ansvar för mig för hon lämnade ju bort mig - eller reste bort hela tiden. Hennes dotter (psykolog) sa för ett tag sen att hon är narcissistisk. I ett vardagssammanhang. jag sa: Va tror du det? Skojar du, sa hon, JA!

Hon kom aldrig på mina grejer eller uppvisningar. Hon kom en gång på en ridlektion, men då anmärkte hon på något och jag ville inte att hon skulle komma mer. jag lärde mig att jag fick leva mitt liv utan hennes inblandning. ju mindre hon visste desto bättre, för hon skulle hitta nåt som var "fel" med det (med mig).

Det var ständiga redovisningar jag skulle göra vid matbordet och när jag kom hem från skolan hade jag ont i magen för att jag inte visste vad jag glömt eller missat. Hon sa att jag var "virrig" och i min egen värld, för att jag gklömde saker och ting. och jag visste aldrig på förhand vad det var. regel nummer ett blev att undanhålla saker och mörka vad jag gjorde och inte gjorde. Snacka om att uppmuntra oärlighet. Och så kunde jag inte få hjälp med saker vilket ledde till att de blev mycket värre än vad de hade blivit om jag bara hade fått hjälp från början.

Jag försökte hela tiden där att fråga henne vad hon ansåg att hon borde tillhandahålla ett fosterbarn. "Mat, husrum, kläder" sa hon till mig när jag var 11-12 och frågade för andra gången.
Då insåg jag att hon inte fattade. Men jag fortsatte försöka, jag ville verkligen att hon skulle bry sig, men det var som att krama vatten ur en sten. Hon kunde inte.

När jag var 14 tappade jag helt respekten för henne. Jag hade glömt torka av smörkniven. Hon torkar av den på mina byxor! Jag går ur byxorna och ur köket utan ett ord och känner: den här kvinnan är inte klok.

Så otroligt avvisande var hon. att närma sig henne var att sticka sig. och ändå ville hon ha fosterbarn, egna barn. Men det var bara en fasad. Hon verkade varken vilja eller kunna ta hand om dem, annat än just så som hon själv sa. det materiella var extremt viktigt - presenter och prylar.

När jag var 16 och bestämde mig för att bli vegetarian av etiska skäl tog hon det som en personlig förolämpning: "Det var droppen - nu flyttar du". Jag flyttade när jag var 17 och hon kom inte och hälsade på en enda gång. Jag kände mig otroligt ensam. Ingen förstod heller hur svårt jag tyckte allting var eller hur ensam jag var, för att jag hade en så duktig yta utåt. "Sköter jag mig inte så har jag ingenstans att ta vägen , tänkte jag, ingen vill ju ta hand om mig, då tycker de att jag är jättekrävande."

[Sussiann]

Att ha svårt att känna livsglädje, att ha svårt att slappna av och ha roligt, tror jag är mycket vanligt bland vuxna barn. Tror det bland annat beror på att många aldrig fick slappna av som barn, bara leka och vara ett barn. Det där att göra saker som är bra för en själv, för sin egen skull, som gör att man kan hämta energi, är nog också många vuxna barn dåliga på. Det senare har jag varit dålig på.

Jag känner så väl igen ovanstående. Detta har följt mig genom livet, men har varit så skamfyllt att jag dolt det både för mig själv och andra. Det är först nu de senaste åren som jag står ut med att erkänna det.

Känslan av att vara ensam har varit som en grundton som jag inte har hört, men reagerat på i alla år. Även den är det ganska nyligen som jag anar och står ut med att höra, men endast korta stunder. Det känns som om jag skulle drunkna i min ensamhet om jag tog in den fullt ut. Att undvika att bli utesluten ur all social gemenskap är en hotande katastrof som det inte är fråga om om den inträffar utan när och jag lever på lånad tid. I verkligheten har jag sambo och nära vänner men känslan kvarstår. Helt otroligt!!