Vuxna Barn till Narcissistiska Föräldrar

[Bokstav]

Känner ni igen er i känslan av att sitta hemma i sitt barndomshem och längta hem, längta bort? Titta ut genom fönstret och känna att man tillhör något annat. Det finns något oklart i varför man befinner sig "hemma" när man inte känner sig "hemma". Tankar som skenar iväg om man kanske är adopterad ändå och har sin snälla famij i en annan del av landet. Hoppas dom hittar mig snart.

Jag fantiserade då och då hur jag skulle ge mig ut och för att rymma hemifrån. På natten. Gärna med tåg. Och så ville jag ha en kompis med mig, fast min bästa kompis var inte så intresserad tyvärr Hon hade det också bra hemma, tillskillnad från mig. Jag frågade gång på gång om hon ville, men hon kunde nog knappt närma sig den frågan.

Filmen Rasmus på Luffen, gjorde mig alltid på bra humör om en ljus framtid.

Kände ni något liknande? eller kanske mer relevant, vad hade ni för överlevnadsstrategier? Själv dagdrömde jag mkt och var oftast ute och rände och försökte leva på i mitt eget liv så gott det var möjligt. När det brakade loss försökte jag medla eller ta med min lillasyster till ett rum där det var tyst och berätta positiva nyheter om framtiden. Men det ständiga känslan av att vilja rymma. Bort bort bort. Försvinna. Jag ville hem. Fast det fanns inget hem. Den var så stark den känslan.

[akilles]

Filmen Rasmus på Luffen, gjorde mig alltid på bra humör om en ljus framtid.

Men gud vad konstigt! Jag kollade precis på den.
Som fd fosterbarn får jag ont i hjärtat när Rasmus säger "Du vill bli av med mig va?" en massa gånger till Oskar. Den där känslan av att just inte ha ett självklart hem och vara utlämnad åt andra på nåder och behöva anpassa (bort) sig själv för att de ska gilla en tillräckligt mycket för att ha kvar en.

Jag ville hem. Fast det fanns inget hem. Den var så stark den känslan.

Så kände jag med. Fast detkändes lite som att allt var på låtsas, som att det inte var mitt "riktiga" liv. Som att mitt "riktiga" liv fortsatte någonannanstans. Som att jag levde nån sorts fejkliv som jag var tvungen att stå ut med tills jag blev myndig. Dagdrömde gjorde jag med.

[liten]

Jag känner så igen mig i din kännsla jag har alltid drömt om en riktig familj en där jag hör hemma... Jag fantiserade även om hur jag var hjälte i olika tv program.. och att jag i dem hade familjer som älskade mig att jag tvärrt emot verkligheten var älskad och omtyckt och duktig... Jag har så ofta vellat rymma till andra länder....

Detta med att berätta om framtiden och liksom ge syskon hopp om framtiden de var något jag gjorde ofta min ena syster då hon som 8-9år låg och grät och inte ville leva mer.

[Bokstav]

Men gud vad konstigt! Jag kollade precis på den.

Som fd fosterbarn får jag ont i hjärtat när Rasmus säger "Du vill bli av med mig va?" en massa gånger till Oskar. Den där känslan av att just inte ha ett självklart hem och vara utlämnad åt andra på nåder och behöva anpassa (bort) sig själv för att de ska gilla en tillräckligt mycket för att ha kvar en.

Barn är för små för att hantera det.

Fast detkändes lite som att allt var på låtsas, som att det inte var mitt "riktiga" liv. Som att mitt "riktiga" liv fortsatte någonannanstans. Som att jag levde nån sorts fejkliv som jag var tvungen att stå ut med tills jag blev myndig. Dagdrömde gjorde jag med.

Var det en försvarsmekanism? eller kändes det så per automatik? om fejk..

Jag känner så igen mig i din kännsla jag har alltid drömt om en riktig familj en där jag hör hemma... Jag fantiserade även om hur jag var hjälte i olika tv program.. och att jag i dem hade familjer som älskade mig att jag tvärrt emot verkligheten var älskad och omtyckt och duktig... Jag har så ofta vellat rymma till andra länder....

Ja!

Detta med att berätta om framtiden och liksom ge syskon hopp om framtiden de var något jag gjorde ofta min ena syster då hon som 8-9år låg och grät och inte ville leva mer.

Hemskt! Och det är inte ens vi som skulle göra det egentligen ju. Det är föräldraansvar. Eller vuxna i alla fall.

[kafka]

Tyvärr var mina dagdrömmar av en mycket mörk sort som ungefär gick ut på självmord alternativt mord.
Jag tilläts aldrig känna mig hemma vare sig i min mors nya familj eller i min fars nya.
Däremot kan jag idag undra om jag egentligen inte var född i ett varmare land och att jag snart får passhandligar för mig och min familj så vi kan lämna detta iskalla urberg och åka till ett land med ett mer mäniskovänligt klimat (dvs ingen vinter).

[SvartaKatten]

Jag längtade aldrig hem när jag var liten, utan tyckte om att vara borta.

[kafka]

Re svarta katten
Det finns ett ordspråk som lyder "borta bra men hemma bäst".Som barn ändrade jag detta till "borta bäst och hemma är helvetet"
Det gick en låt på radion ofta på den tiden med titeln "vår bästa tid är nu".Jag kände mig direkt förolämpad när jag hörde den.
Han som skrev den kunde byta ut en dag med mig så hade låt titeln blivit radikalt annorlunda.

[vårblomman]

Olustigt.
Jag var heller aldrig hemma.
I skolan, stallet, idrotten eller hos kompisar.
Mamma kan säga idag -tack o lov för stallet, men det borde vara min replik.

Funderar idag på mina ungdommar hemma, ska de vara hemma?
Konstigt. Känner inte igen mig i det, men är glada så länge de trivs hemma.
Men tycker innerst inne att det är lite konstigt att de vill vara hemma.

Glad men förvånad, känner inte igen mig själv i detta.
Jag tyckte det var pest att vara hemma en längre tid.
Borta bra men hemma häst.

[liten]

Jag var så dubbel när jag var liten jag kände inte som jag var en del av hemmet allså att jag hade rätt till den utan som de alltid var något som när som helst kunde tas i från en. Jag gillade inte att va hemma efter som de alltid var risk för slag och bråk. Jag grät då jag hade varit på läger för jag ville ej hem för på lägret hade jag för första gången fått känna mig älskad. Men de var samtidigt även så att jag ej gillade o vara borta för jag var rädd att göra fel. Hemma hade jag pappas regler och jag viste hur de funka höll man sig bara innan för grännserna så var man ok. Men hos andra var jag hela tiden livrädd att göra fel. Efter som jag hela tiden även fick höra hur jobbigt de var för folk att behöva prata med eller ha mig i närheten så gillade jag inte heller att va borta för då tyngde jag ju någon med min existens hemma var de ju ingen som led av de mer en familjen och där hade jag ju endå en uppgift att sköta...

[solitaire]

Jag känner igen mig i mycket av det ni skriver.

Det var många kluvna känslor kring att vara "hemma" eller "borta". Jag vantrivdes hemma, där jag alltid hade känslan av att gå på minerad mark och där jag alltid längtade och drömde mig bort, alltid försökte hålla mig undan, leta upp något eget krypin där jag kunde vara ifred en stund. Ofta var jag utomhus, i skogen, på sådant avstånd att min far rimligen inte skulle dyka upp och förstöra.

Eftersom jag är och var hästtjej, så sökte jag mig så ofta som möjligt till stallet och hittade på ett sätt en trygghet där, bland hästarna och djuren. Djur är så raka, oförfalskade, ärliga och det gav en viktig kontrast till min sinnessjuka familj. Undrar vem jag hade varit utan djur?

Men att vara borta, hemifrån, var inte heller odelat positivt. Jag hade svårt med relationer till andra, var utanför och mobbad, så på ett sätt var det nästan lika illa som hemma. Samtidigt var det en lättnad att slippa ur familjens garn.

Precis som någon annan här skrev så har jag också upplevt att jag varit på läger och aldrig velat åka därifrån eftersom familjen som ordnade lägret hade varit så snälla mot mig och det var så lugnt och skönt där. Jag var jättedeprimerad efter att jag kommit hem från lägret eftersom det hade öppnat mina ögon för hur bra det kunde vara, hur bra man kunde haft det.

Än idag plågas jag av rotlöshetskänsla. Vet inte var jag hör hemma, känner det som att jag varit på flykt hela mitt liv.

[kafka]

När jag var liten och ungdom hatade jag att vara "hemma".Idag är det tvärtom,jag har svårt att vara hemmifrån för länge för då får jag bara ångest och går och oroar mig för huset etc.Detta är en irriterande begränsnig som gör att jag drar mig för längre utlandsvistelser.
Jag har inte ens åkt och hälsat på kompisar om det inneburit övernattningar enbart för mig och inte resten av familjen.
Detta är en åkomma jag aldrig i min vildaste fantasi kunde föreställa mig att råka ut för.

[Bokstav]

Intressant. Jag tror jag kan känna något liknande. Blir hemma kär och vill gärna vara hemma så mkt som möjligt.

Känner också igen mig i att känna sig rotlös och på flykt. Lite som att samtidigt som jag försökt slå mig till ro ett par gånger, så har jag ändå beslutat mig för att flytta vidare till en ny stad efter något år eller kortare. Det har funnits en känsla och längtan att "hitta rätt", söka sig till olika platser för att prova om man kanske känner sig hemma där istället.

[kafka]

Hoppas bara att alla hittar "hem" tillslut.

[Bokstav]

Va fint. Ja jag hoppas det med.

En bok som handlar om utanförskap som jag kände att jag fick hjälp av och mådde bra av att läsa: Theodor Kallifatides - Ett nytt land utanför mitt fönster http://www.boktipset.se/bok/ett-nytt-la ... tt-fonster

''I början då jag var en främling som skulle erövra främlingskapet kastade jag mig över det nya språket likt en utsvulten hund över en saftig köttbit. Jag åt upp svenskan. Jag fyllde min mun med ord, tuggade dem, svalde dem. Jag tog vissa ord i min mun som praliner. Fors, älv, flod, fjäll, berg, hav, vik, sol, moln, regn, snö, dag, natt. Jag föll platt för den svenska naturens enstavighet.
Som författare har jag aldrig varit friare än i dessa första dikter då skrivandet inte var bundet vid futtigheter som mening, betydelse, avsikt. Men det är bara en gång i livet man kan skriva på det sättet.''

Theodor Kallifatides sammanfattar i denna avklarnade och nakna berättelse främlingens villkor och möjligheter.

källa boktipset.se

Tycker den handlade om vikten av att uttrycka sig och känslan av att känna sig hemma men ändå inte. Rekommenderas varmt.

[Dorinda]

Tack för fina citatet! Apropå rubriken för denna tråd - är det någon som har erfarenhet av att verkligen flytta långt hemifrån - och då menar jag l å n g t? Har alltid känt mig så fri och lycklig utomlands och när fortfarande en dröm om att verkligen göra slag i saken och flytta tillsammans med make och barn. När allting känns riktigt svårt är det dessa flyktfantasier som håller mig uppe...Nya Zeeland.... att lägga stora världshav mellan mig och dom - känner mig väldigt upplyft av just den tanken.